Fysik i Sverige omkring sekelskiftet 1900
Recension av Sven Widmalm, Det öppna laboratoriet: Uppsalafysiken och dess nätverk 1853-1910 (Stockholm: Atlantis, 2001)
Vilka idéer ligger bakom en kulturell manifestation som Nobelprisen? Vad håller naturvetarna egentligen på med, hur formas deras ideal? Hur ser naturvetenskapens kopplingar till kultur, politik och ekonomi ut? Vilken roll spelar media i etablerandet av en scen för vetenskapsideologisk propaganda? Frågor som dessa intresserar den uppsaliensiske vetenskapshistorikern Sven Widmalm som i sin senaste bok, Det öppna laboratoriet, verkligen lyckas blåsa liv i det sena 1800-talets svenska fysik.
Det låg knappast något bodiljönssonskt eller hansunobengtssonskt över Uppsalafysikerna Anders Jonas Ångström, Robert Thalén och Knut Ångström. De var inte speciellt utåtriktade och bedrev inte någon populärvetenskaplig verksamhet utan anslöt sig istället till ett akademiskt tjänstemannaideal. De uppfattade publicitet i storstadspressen som något vulgärt. Professorns plikt var att undervisa och forska, inte att vara en dynamisk personlighet som uppträdde i utomakademiska sammanhang. Tillsammans byggde de upp en dynasti som under lång tid dominerade uppsaliensisk fysik.
Den uppsaliensiska fysiken präglades av en experimentell inriktning med spektroskopi som specialitet. A.J. Ångström och Thalén hävdade i en prioritetsstrid med internationella forskare som Kirchhoff att det minsann var i Uppsala som spektralanalysen uppfanns. Ångströms son, Knut, gick vidare inom fysikforskningen med sina mätningar av solstrålningens styrka och eventuella variation, en fråga som då (och nu) hade betydelse för klimatforskningen. Uppsalafysikerna såg ned på fysiker som man hävdade var för spekulativa i sin inriktning, som Svante Arrhenius.
Det är en inom svensk vetenskapshistoria välkänd historia hur Arrhenius disputerade i Uppsala och fick dåliga betyg, varpå han samarbetade med utländska forskare och 1903 kunde inkassera det första svenska Nobelpriset. Han verkade i gränslandet mellan kemi och fysik, genom åren utvecklades ett närmast hatiskt antagonistiskt förhållande mellan honom och Uppsalafysikerna. Arrhenius var inne på många olika fält, han såg på Uppsalafysikerna som fackidiotiska byråkrater som saknade visioner och teoretisk djärvhet. Från Uppsalas horisont uppfattade man Arrhenius som en alltför eklektisk mångsysslare, närmast promiskuös (i vetenskapliga frågor), som älskade medias uppmärksamhet och den populärvetenskapliga läsekretsens gunst.
Arrhenius var verksam vid Stockholms högskola, en privat stiftelse där ett uttalat mål från början var att inte fastna i grundutbildningsträsket utan att satsa på forskning och en forskningen närstående högre utbildning. Man ville undvika all form av akademiskt plugg, av mekanisk examensläsning. I Stockholm anställdes dessutom utlänningar och kvinnor som professorer – skillnaderna mellan Stockholms högskola och de klassiska universiteten sågs som stora. Kontrasterna mellan storstadsvetenskapen och de traditionella universiteten minskade dock mot sekelskiftet.
Arrhenius tillhörde, menar Widmalm, en ny typ av vetenskapsman som framträdde decennierna före sekelskiftet 1900. Likt Adolf Nordenskiöld, Sven Hedin, Gösta Mittag-Leffler och Gustaf Retzius utvecklade han en stark offentlig profil. Denna vetenskapliga offentlighet fick ytterligare en scen när Nobelprisen började delas ut för exakt 100 år sedan. Här fick naturvetarna en möjlighet att med pompa och ståt föra ut ett ideologiskt budskap. Widmalm anknyter till kulturhistorisk forskning kring sekelskiftets offentliga kultur och kan visa hur även naturvetenskapen tog plats på en nationell kulturell arena.
Knut Ångström var som sagt en stram figur, en ämbetsmannafysiker. Men en gång, 1909, klev han upp på de forskningspolitiska barrikaderna. Ecklesiastikminister Hugo Hammarskjöld hade föreslagit att universitetslärarna skulle forska mindre och undervisa mer. Han ville ha starkare band mellan universitet och stat; statens behov av akademisk utbildning var det primära, inte forskningen. Idén om att universiteten skulle bedriva forskning var inte speciellt gammal eller väletablerad. En massiv professorsprotest hördes och förslaget fick dras tillbaka, forskning räknades sedermera som en del av universitetslärarnas ämbetsåliggande. Arrhenius gjorde sig till ovän bland många när han hävdade att Hammarskjölds förslag var gott: de flesta universitetsprofessorerna dög inte till forskning, bara undervisning, hävdade Arrhenius som vid det här laget enbart sysslade med forskning (och populärvetenskapligt skrivande) i sitt eget Nobelinstitut för fysikalisk kemi.
Bokens avslutande kapitel riktar blicken mot en i vetenskapshistorisk forskning sällan uppmärksammad del av naturvetarnas vardag: familjen. Widmalm diskuterar Ångströmarnas många kopplingar till fysiken, sekelskiftets uppfattning om hemmet speglad i Knut Ångströms intresse för heminredning, hans roll som auktoritet både inom vetenskapen och familjen. Kollegan Hugo Hildebrandsson skrev att vid de fysiska laborationerna "inkom ej så sällan en liten än ej 3-årig gosse, som tyst vandrade omkring och beskådade allting med mörka, tankfulla ögon" – Knut Ångström föddes in i fysiken och levde hela sitt liv i den.
Sven Widmalms bok är bra, mycket bra. Den öppnar upp fysikens värld, visar vilket rikt liv som finns i den naturvetenskapliga forskningen, på de många forskningspolitiska och kulturella faktorer som formade den. Först som sist är det en appell för individens roll i vetenskapernas historia, utan att man för den skull som historiker bör bortse från institutionella och andra sociala faktorer. Det tycker jag är en ypperlig målsättning för modern vetenskapshistoria.
Gustav Holmberg
(Dagens forskning nr 3 2002.)