Fysik i Sverige omkring sekelskiftet 1900

 

Recension av Sven Widmalm, Det šppna laboratoriet: Uppsalafysiken och dess nŠtverk 1853-1910 (Stockholm: Atlantis, 2001)

 

Vilka idŽer ligger bakom en kulturell manifestation som Nobelprisen? Vad hŒller naturvetarna egentligen pŒ med, hur formas deras ideal? Hur ser naturvetenskapens kopplingar till kultur, politik och ekonomi ut? Vilken roll spelar media i etablerandet av en scen fšr vetenskapsideologisk propaganda? FrŒgor som dessa intresserar den uppsaliensiske vetenskapshistorikern Sven Widmalm som i sin senaste bok, Det šppna laboratoriet, verkligen lyckas blŒsa liv i det sena 1800-talets svenska fysik.

 

Det lŒg knappast nŒgot bodiljšnssonskt eller hansunobengtssonskt šver Uppsalafysikerna Anders Jonas ngstršm, Robert ThalŽn och Knut ngstršm. De var inte speciellt utŒtriktade och bedrev inte nŒgon populŠrvetenskaplig verksamhet utan anslšt sig istŠllet till ett akademiskt tjŠnstemannaideal. De uppfattade publicitet i storstadspressen som nŒgot vulgŠrt. Professorns plikt var att undervisa och forska, inte att vara en dynamisk personlighet som upptrŠdde i utomakademiska sammanhang. Tillsammans byggde de upp en dynasti som under lŒng tid dominerade uppsaliensisk fysik.

 

Den uppsaliensiska fysiken prŠglades av en experimentell inriktning med spektroskopi som specialitet. A.J. ngstršm och ThalŽn hŠvdade i en prioritetsstrid med internationella forskare som Kirchhoff att det minsann var i Uppsala som spektralanalysen uppfanns. ngstršms son, Knut, gick vidare inom fysikforskningen med sina mŠtningar av solstrŒlningens styrka och eventuella variation, en frŒga som dŒ (och nu) hade betydelse fšr klimatforskningen. Uppsalafysikerna sŒg ned pŒ fysiker som man hŠvdade var fšr spekulativa i sin inriktning, som Svante Arrhenius.

 

Det Šr en inom svensk vetenskapshistoria vŠlkŠnd historia hur Arrhenius disputerade i Uppsala och fick dŒliga betyg, varpŒ han samarbetade med utlŠndska forskare och 1903 kunde inkassera det fšrsta svenska Nobelpriset. Han verkade i grŠnslandet mellan kemi och fysik, genom Œren utvecklades ett nŠrmast hatiskt antagonistiskt fšrhŒllande mellan honom och Uppsalafysikerna. Arrhenius var inne pŒ mŒnga olika fŠlt, han sŒg pŒ Uppsalafysikerna som fackidiotiska byrŒkrater som saknade visioner och teoretisk djŠrvhet. FrŒn Uppsalas horisont uppfattade man Arrhenius som en alltfšr eklektisk mŒngsysslare, nŠrmast promiskušs (i vetenskapliga frŒgor), som Šlskade medias uppmŠrksamhet och den populŠrvetenskapliga lŠsekretsens gunst.

 

Arrhenius var verksam vid Stockholms hšgskola, en privat stiftelse dŠr ett uttalat mŒl frŒn bšrjan var att inte fastna i grundutbildningstrŠsket utan att satsa pŒ forskning och en forskningen nŠrstŒende hšgre utbildning. Man ville undvika all form av akademiskt plugg, av mekanisk examenslŠsning. I Stockholm anstŠlldes dessutom utlŠnningar och kvinnor som professorer Ð skillnaderna mellan Stockholms hšgskola och de klassiska universiteten sŒgs som stora. Kontrasterna mellan storstadsvetenskapen och de traditionella universiteten minskade dock mot sekelskiftet.

 

Arrhenius tillhšrde, menar Widmalm, en ny typ av vetenskapsman som framtrŠdde decennierna fšre sekelskiftet 1900. Likt Adolf Nordenskišld, Sven Hedin, Gšsta Mittag-Leffler och Gustaf Retzius utvecklade han en stark offentlig profil. Denna vetenskapliga offentlighet fick ytterligare en scen nŠr Nobelprisen bšrjade delas ut fšr exakt 100 Œr sedan. HŠr fick naturvetarna en mšjlighet att med pompa och stŒt fšra ut ett ideologiskt budskap. Widmalm anknyter till kulturhistorisk forskning kring sekelskiftets offentliga kultur och kan visa hur Šven naturvetenskapen tog plats pŒ en nationell kulturell arena.

 

Knut ngstršm var som sagt en stram figur, en Šmbetsmannafysiker. Men en gŒng, 1909, klev han upp pŒ de forskningspolitiska barrikaderna. Ecklesiastikminister Hugo Hammarskjšld hade fšreslagit att universitetslŠrarna skulle forska mindre och undervisa mer. Han ville ha starkare band mellan universitet och stat; statens behov av akademisk utbildning var det primŠra, inte forskningen. IdŽn om att universiteten skulle bedriva forskning var inte speciellt gammal eller vŠletablerad. En massiv professorsprotest hšrdes och fšrslaget fick dras tillbaka, forskning rŠknades sedermera som en del av universitetslŠrarnas ŠmbetsŒliggande. Arrhenius gjorde sig till ovŠn bland mŒnga nŠr han hŠvdade att Hammarskjšlds fšrslag var gott: de flesta universitetsprofessorerna dšg inte till forskning, bara undervisning, hŠvdade Arrhenius som vid det hŠr laget enbart sysslade med forskning (och populŠrvetenskapligt skrivande) i sitt eget Nobelinstitut fšr fysikalisk kemi.

 

Bokens avslutande kapitel riktar blicken mot en i vetenskapshistorisk forskning sŠllan uppmŠrksammad del av naturvetarnas vardag: familjen. Widmalm diskuterar ngstršmarnas mŒnga kopplingar till fysiken, sekelskiftets uppfattning om hemmet speglad i Knut ngstršms intresse fšr heminredning, hans roll som auktoritet bŒde inom vetenskapen och familjen. Kollegan Hugo Hildebrandsson skrev att vid de fysiska laborationerna "inkom ej sŒ sŠllan en liten Šn ej 3-Œrig gosse, som tyst vandrade omkring och beskŒdade allting med mšrka, tankfulla šgon" Ð Knut ngstršm fšddes in i fysiken och levde hela sitt liv i den.

 

Sven Widmalms bok Šr bra, mycket bra. Den šppnar upp fysikens vŠrld, visar vilket rikt liv som finns i den naturvetenskapliga forskningen, pŒ de mŒnga forskningspolitiska och kulturella faktorer som formade den. Fšrst som sist Šr det en appell fšr individens roll i vetenskapernas historia, utan att man fšr den skull som historiker bšr bortse frŒn institutionella och andra sociala faktorer. Det tycker jag Šr en ypperlig mŒlsŠttning fšr modern vetenskapshistoria.

 

Gustav Holmberg

 

(Dagens forskning nr 3 2002.)