Det perfekta tomrummet

För de läsare av DPT som inte följer Sydsvenskan regelbundet, kan jag tipsa om tidningens bevakning av det kommunala bolaget Lunds Energis geotermiprojekt. Ett intressant exempel pÃ¥ hur vetenskapsjournalistik kan kugga in i allmänjournalistik och politisk journalistik. Dessutom ett exempel pÃ¥ hur vetenskapliga kontroverser – den här gÃ¥ngen mellan olika grupperingar inom geologin – ibland figurerar i media. En av artiklarna innehÃ¥ller till och med en bibliometrisk analys!

För övrigt har sådana kontroverser mellan olika geovetargrupperingar ventilerats tidigare i samband med kostsamma infrastruktursatsningar, nämligen tunneln genom Hallandsåsen:

DÃ¥ blev jag än en gÃ¥ng pÃ¥mind om att myndigheter och företag inte kan skilja pÃ¥ en geolog och en geotekniker, säger Jenny Andersson. En geotekniker är en ingenjör som bara har 5-10 poäng geologi i sin utbildning. Men som ingenjör anses vederbörande användbar pÃ¥ mÃ¥nga sätt. Man sätter gärna geotekniker pÃ¥ att göra geologiska utredningar som de inte är utbildade för. Och till mycket annat ocksÃ¥… Jag känner en ingenjör som fick i uppdrag att gÃ¥ längs vägarna med en flora för att inventera växtbestÃ¥ndet. Det skulle naturligtvis en botaniker ha gjort mycket bättre.

Är det nÃ¥got liknande här? Man undrar i varje fall lite vilken beställarkompetens det kommunala energibolaget haft i det här fallet. De kanske trodde att det liksom räckte med att en expert – en professor! – sagt en sak.

Den som tittar lite närmare på hur vetenskap faktiskt fungerar, ser att det ofta inte är så enkelt som att få intyg från en vetenskaplig expert. Det är inte sällan som det råder delade meningar bland de vetenskapliga experterna, eftersom dessa representerar olika subdisciplinära fält med delvis olika metoder och teoribildningar. Det kanske hade, i det här fallet, lönat sig att fråga runt lite bland geologerna i Sverige, innan man tog risken. Politikerna hade då haft en bättre uppfattning om att det var ett riskabelt projekt man gav sig in i.

Ibland undrar jag vad politiker tror om forskarvärlden. Kanske vore det här ett ämne för en kurs (”Vetenskapsstudier för beslutsfattare inom kommuner, landsting, företag och andra organisationer”), en bok och/eller ett forskningsprojekt. Att göra vetenskapen samhällsnyttig – vilket är ett ofta Ã¥terkommande mantra idag – borde ju inte enbart handla om att hjälpa till med att kommersialisera forskningsresultat och putta forskargruppernas resultat ut i samhället; lika väl handlar det om att göra organisationer utanför vetenskapen medvetna om vad det är för nÃ¥got de har att göra med. Där finns det förmodligen en stor pedagogisk utmaning.

Daniel S. Greenberg recenserar Horace Freeland Judson, The great betrayal: fraud in science (2004) i Nature och han är ganska skeptisk. Dels är antalet exempel ganska få, ett återanvändande av de klassiska fallen. Dels saknar boken tyngd i sin diskussion av fallet med David Baltimore, eftersom författaren inte tar ställning till standardverket av Daniel J. Kevles.

Men framförallt är Judson, enligt Greenberg, i det närmaste tyst om de huvudsakliga skälen till vetenskaplig oredlighet idag:

The main threat to scientific purity today originates in corporate money and wiles aimed at co-opting the good name of science for the pursuit of profit, as revealed in recent pharmaceutical scandals. Withholding of clinical research data unfavourable to pharmaceutical products, concealment of financial interests in drug trials, ghosted papers for the promotion of drugs, and lucrative consulting deals for academic and medical ’thought leaders’ are among the techniques that have surfaced. As former Harvard president Derek Bok laments in Universities in the Marketplace (Princeton University Press, 2003):”Most universities have not done all they should to protect the integrity of research. Many have not even shown they are seriously concerned about doing so.”

De här slagen av vetenskaplig oredlighet – forskningsorganisatoriska och forskningsfinansiella systemiska effekter, snarare än nÃ¥gra enstaka patologiska fuskare som vill fixa ett snyggt CV – är en huvudsaklig frÃ¥geställning i ett forskningsprojekt här pÃ¥ Forskningspolitiska institutet, lett av Wilhelm Agrell.

Apropå företag och forskning:

The author’s account clearly shows that the pharmaceutical industry has developed deep inroads of influence into the research and health care communities. Through funding of research and perks such as paid consultancy positions (often for surprisingly little or no work), speaking engagements, and seats on corporate advisory boards, companies have established relations with many, if not the majority, of the leading members of the research community–including scientists in U.S. government agencies such as the National Institutes of Health and the Food and Drug Administration. Similarly, industry has built extensive ties to physicians through low-value gifts (such as pens, coffee mugs, mouse pads, and pizza) and more lavish enticements (such as free dinners at expensive restaurants, trips to exotic locations, and support for continuing medical education). At the institutional level, connections also link industry to physician associations, entire universities, and the leaders of prestigious government agencies.

Eric G. Campbell recenserar Jerome P. Kassirer, On the take: How medicine’s complicity with big business can endanger your health (Oxford University Press, 2004).

Via Sven och ett inlägg pÃ¥ STS-listan: Tjugo stora amerikanska kemiföretag – Dow, Monsanto, Union Carbide med flera – har skickat en kallelse till domstol (subpoena) till fem forskare. Dessa fem forskare var experter som rekommenderade den akademiska förläggaren University of California Press att publicera Deceit and denial: The deadly politics of industrial pollution av vetenskapshistorikerna Gerald Markowitz och David Rosner.

Vad som är intressant i detta flagranta påhopp på den akademiska friheten är bland annat att man stämmer de experter som knutits till förläggaren, inte de forskare som kommit fram till de, ur företagets perspektiv, graverande resultaten (i korthet tycks dessa gå ut på att produkter som hårsprej är cancerframkallande, vilket företagen har känt till länge, utan att meddela allmänheten). Taktiken är uppenbarligen att skrämma upp förlagen, som skulle kunna drabbas av ekonomiskt kännbara juridiska processer om de publicerar vetenskapliga resultat som är oönskade.

Läs mer i en artikel på HNN, ursprungligen publicerad i The Nation.

Det finns en adjunktskultur därute på högskolorna. Den ökar. Inte bra. Bra rutet av Jesper Sollerman (fof.se/blogg).