Nej, DPT är ingen fotbollsblogg. Kommer aldrig bli det. Men en observation:
W., snart fem år gammal och riktigt fotbollstokig, och jag var på det tuffa mötet Lunds FF-Klippan förra helgen. En riktigt bra match, trots att den utspelade sig i de nedre delarna av fotbollens ekosystem, långt från näringskedjans topp. (Men utan plankton inga havsörnar.)
Klippan tog ledningen, där pÃ¥ Smörlyckans idrottsplats, med ett noll – jag vet, det börjar lÃ¥ta som texten i den där TorsonlÃ¥ten om att det spelades bättre boll pÃ¥ Gunnar Nordahls tid – varpÃ¥ Lunds FF kom igen och med tvÃ¥ mÃ¥l sÃ¥g ut att ha saken i hamn eller vad nu gängse sportjournalistklyscha är. 3-1. Men Klippan gjorde fyra mÃ¥l pÃ¥ raken och vann med 3-5. Klippans spelare var liksom storleken större, tuffare och vann fler och fler närkamper ju längre matchen höll pÃ¥.
Kan inte förneka att jag på något sätt drogs med i det hela och mot slutet av matchen bidrog med mina vokala resurser för att försöka mana på hemmalaget.
När några få minuter återstod av matchen uppstod ett i mitt tycke solklart fall av maskning hos bortalaget, vilket jag påtalade. Det skedde förvisso relativt högljutt, men dock med iakttande av normal takt och ton: inga svordomar.
Jag fick svar på tal. Icke av någon ditrest Klippanklack (om de ens fanns, bland publiken som räknade omkring två dussin) utan av bortalagets målvakt. Han började argumentera, ge sin åsikt om varför situationen inte kunde betraktas som maskning.
Jag blev helt paff. Här hade jag gått på hela den här myten om samhörigheten, fotbollsläktarens Gemeinschaft, uppgåendet i något högre, i en hejarklack förvisso, men ändå. Och så fick jag, som individ, mothugg av en individ på planen som hört mig och som svarade just mig med fullt logiska argument.
Kollektivismens dimridåer upplöstes, analytiskt, i en individualistisk kommunikationsakt.
Vi får väl se hur det går i eftermiddagens möte i juniorallsvenskan elit mellan Lunds BK och Örgryte. Lunds BK ligger på tionde och sista plats, Örgryte på åttonde.
