Det perfekta tomrummet

The conference will bring together academics, researchers, health professionals, health managers, journalists, writers and consumers who share an interest and concern over the trend to corporate definitions of diseases with a primary interest in making profits rather than a concern for the public health.

Konferensen heter Disease mongering och pågår för tillfället i Newcastle (Australien).

Här finns konferensens abstracts; bland annat verkar Nicolas Rasmussens bidrag intressant, det handlar om hur läkemedelsindustrin lärde sig ”to manipulate the research literature through their sponsorship initiatives”, med empiri hämtat frÃ¥n lanseringen av amfetamin pÃ¥ 1930-talet som antidepressiv medicin. Rasmussen ”further suggest that such pharmaceutical disease-mongering can have long-term impacts on medical knowledge”.

PLoS Medicine publicerar elva av konferensens papper.

Nog var jag lite nyfiken pÃ¥ vad det skulle stÃ¥ i Högre utbildning och forskning 1945-2005 – en översikt, en rapport frÃ¥n Högskoleverket (via Karims länkar).

Men innan jag ens slagit mig ned i den sköna läsfåtöljen för att inmundiga de 82 sidorna ser jag något märkligt.

För det första saknar rapporten författare. Hmmhhhh.

För det andra saknar den sÃ¥väl löpande litteraturreferenser som en Ã¥tminstone rudimentär litteratur- och källförteckning; det är bara en luddig inledande fromulering om att som ”källmaterial har använts propositioner, statens offentliga utredningar (SOU) och olika författningar avseende högre utbildning och forskning. MÃ¥nga uppgifter har hämtats frÃ¥n utredningar och raporter frÃ¥n de centrala ämbetsverken UKÄ, UHÄ, VHS och Högskoleverket.” Jaha. Inte speciellt precist som litteraturreferens, om ni frÃ¥gar mig.

Dessutom verkar man inte ha tagit del av den forskning om svensk högre utbildning och forskning under efterkrigstiden som faktiskt bedrivits.

Märkligt, mycket märkligt.

Jag försöker beskriva något slags spänningsfält. Det dras upp mellan individ och kollektiv i vetenskapen.

Å ena sidan har vi bilden av vetenskapen som ett kollektivt fenomen. Big science. Makrofenomen. Ansiktslösa och storskaliga ekonomiska vågor som försvårar för viss forskning och ger utrymme för annan i form av pengar som betalar labb, maskiner, sekvensieringsutrustningar, rymdraketer, datorkraft. Alla de okända forskare som kränger på sig de vita rockarna varje morgon. Människor som blir delar i ett vetenskapligt/tekniskt/ekonomiskt system. De stora forskningspolitiska projekten och satsningarna, där politiker och forskningspolitiska aktörer slevar ut stora mängder pengar för något som anses viktigt i någon satsning. Något slags närmast geologiska eller geografiska perspektiv; lite Fernand Braudel-stuk på STS, någon gång borde man skriva en vetenskapshistoria helt utan namn.

Å andra sidan har vi Individen. Ibland fås intrycket att forskning är helt upphängd på enstaka individer.

Det kan gälla forskningspolitik och -finansiering. Satsningar i 45-miljonersklassen riskerar att frysa inne om en enda forskningsledare flyttar sin huvudsakliga verksamhet till ett annat lärosäte.

Det kan gälla populärvetenskapens presentation av hur forskning går till. Av kanske delvis pedagogiska skäl handlar det där ofta om individer som är kreativa, får insikter, jobbar själva i någon källare någonstans och hittar grejer som ingen annan och kommer upp ur källaren och helt plötsligt blir det en revolution i vetenskapen. Finns massor att exemplifiera med här.

Det kan gälla forskningspraktik. All kollektivism till trots handlar forskning om att forskare, som Shapin hypotetiserade om i epilogen till A social history of truth, litar pÃ¥ individer. Systemtillit och institutionaliserade normer är fortfarande i det tjugoförsta Ã¥rhundradet inte hela sanningen, tänkte ju sig Shapin, i varje fall ”within the communities of scientific knowledge-producers. Here it is far form obvious that the world of familiarity, face-to-face interaction, and virtue is indeed lost. It seems quite likely that small specialized communities of knowledge-makers share many of the resources for establishing and protecting truth that were current in the pre- and earlh modern society of gentlemen /…/ insiders function within specialist groups of remarkably small size.” (414)

Det kan gälla forskningsfusk. I medialiserade situationer hängs den ofta upp på enstaka individer.

Den här spänningen mellan individ och kollektiv jobbar jag med i en av mina uppsatser. Ska presentera idéerna vid ett seminarium snart och jag ville även blogga om dem, därav den här lilla texten. Jag är ju Beckerian (och Pangian), tror på skrivandet som en process som bör starta långt innan allt fallit på plats; snarare faller saker och ting på plats genom pratandet vid seminarier och det lite mer anspråkslösa skrivandet på bloggen.

Nu måste dock skrivandet upphöra; dags att hämta på dagis. Dags att möta individerna i min familjs härliga kollektiv.

Stanfordprofessorn Robert Laughlin, Nobelpristagare i fysik, anställdes för att skaka om de sydkoreanska universitetssystemet. Ett intressant forskningsorganisatoriskt experiment som misslyckades, och nu flyttar han tillbaka.

Förklaringen är kulturkrockar, säger intervjuade forskare till Nature. I Mercury News beskrivs det hela som ett misslyckat försök att blåsa liv i förstelnade akademiska strukturer.