Var i Köpenhamn i gÃ¥r i värmen och som sÃ¥ ofta förr började jag pÃ¥ Glyptoteket som har öppnat igen efter tre Ã¥rs förnyelse finansierat av ett extraanslag pÃ¥ 100 miljoner DKR frÃ¥n Carlsbergsfonden (svenska kapitalister – hallÃ¥!).
Den nya utställningen, Middelhavshorisonten, fungerar bra. Till det ”gamla” Glyptotekets fokus pÃ¥ konst och ”kultur” har lagts ett annat skikt: handelns väv över Medelhavet med flödet av rÃ¥varor och dÃ¥tidens globalisering ger ökad förstÃ¥else; det är som om man ställt antikens konst pÃ¥ en stadigare sockel av makt och materiella processer. Dessutom är museipedagogiken fokuserad pÃ¥ objekten, i avvägningen mellan text och objekt tycks det mig som att man aktat sig för att lÃ¥ta förklarande texter ta överhanden och skymma objekten. I varje fall jag gillar det intrycket.
”Whispers” är en tillfälllig utställning med teckningar av Ian McKeever som är rätt skoj, inte minst för att man genom glas kan skÃ¥da in i ”studiesamlingen”, ett backstageperspektiv pÃ¥ museet, där staplas de gamla föremÃ¥len i nÃ¥got slags ordnad oordning.
Sen finns förstås de gamla goda rummen med egyptisk, grekisk och romersk konst kvar, delvis med nya uppställningar. Men här skulle jag velat se ett nytt tillägg.
I en behagligt sval sal i ett 30-gradigt Köpenhamn – storstadens brusande trafik och polissirener utanför – strosar jag och nÃ¥gra japanska och tyska turister omkring och tittar pÃ¥ konstverk frÃ¥n antiken. Hur har de hamnat här? Det skulle jag vilja veta mer om.
Efter två timmar på Glyptoteket, en perfekt start på en dag i Köpenhamn, glider jag vidare mot andra mål: Café Europa, Roberts coffee på Studiestraede, Assistenskyrkogården, Nörrebro. Det är varmt men härligt. Någon har lagt en penna på Michael Strunges gravsten.