På Crooked timber diskuterades nyligen användningen av aggregatorer i den akademiska bloggosfären. Se även här och här.
Nature tar nu ännu ett steg i nÃ¥got slags utveckling av den vetenskapliga webben2.0. Alf Eaton började nyligen arbeta för företaget, ”where I will be experimenting with social software and information management tools for scientists” och han har nu sedan en tid kört Aggademia. Än sÃ¥ länge ser det lite dött ut, men det kan bli nÃ¥got.
Jag levererade några soundbites i gårdagens Vetandets värld om Open access. Det var saker jag bloggat om tidigare: externa finansiärer som pådrivande för Open access och ökad tillgänglighet har jag skrivit om här (Gates Foundation) och här (Wellcome); det paradoxala i att man går ut med rekommendationer om Open Access samtidigt som man också uppmuntrar forskare att via diverse företagssamarbeten låsa in forskningsresultat och den broms detta kan lägga på utvecklingen här, här, här och här.
Citespace (som jag hittade via Eriks del.icio.us) är en bibliometriapplikation som förenar lÃ¥ga inlärningströsklar – till och med en sÃ¥dan bibliometrisk oskuld som undertecknad kunde komma igÃ¥ng relativt snabbt – med avancerade finesser som det kommer ta lÃ¥ng tid att bemästra.
Jag ägnade en stund av eftermiddagen Ã¥t att ta en titt pÃ¥ forskningsfältet astrobiologi; man gör en sökning pÃ¥ Web of science med keywordet ”astrobiology”, sparar ner filen och stoppar in den i Citespace och fÃ¥r sÃ¥ en uppfattning om centrala papper och tidskrifter.
Se även mer om Citespace på Information aesthetics.
Nackdelen med Ogle Earth är att framgången gjort att Stefan inte hunnit skriva så mycket på sin blogg. Men nu är han tillbaka med en intresseväckande post om att han är på väg till Science Foo Camp och att han förmodligen kommer blogga en del därifrån. Lovar gott.
Arpanet, Detroits retroelektroniker, är pÃ¥ väg att släppa sitt nya album Inertial frame. Under tiden man väntar kan man ju för femtioelfte gÃ¥ngen lyssna pÃ¥ underbara Wireless internet. Nya singeln ”Event horizon” är bra. Lovar gott.
20 miljoner webbsökningar från 650 000 användare på AOLs sökmotor under en tremånaders period i våras har slunkit ut på nätet. Enligt uppgift från AOL utgör filen en dryg procent av alla sökningar under tidsperioden.
Etiskt förkastligt, självklart, men den olycksaliga händelsen kan föra något gott med sig: datamängden visar, för de som inte tänkt på det, med all önskvärd tydlighet vilken informationskälla sökmotorföretagen sitter på i våra samlade sökningar. Google Zeitgeist är bara en liten försmak av vad man kan göra med informationen. Vilka företag (eller myndigheter?) köper eller kommer att köpa/stjäla/utverka genom husrannsakan information från sökmotorföretagen? Vad kan man göra med datamängderna?
Forska, till exempel. Tydligen var AOLs anledning att släppa materialet just akademiskt. Som sociologen Eszter Hargittai vid Northwestern University och Stanford skriver, kan frågan komma upp om en forskare skulle få lov av ett universitets etiska kommitté att forska på datamängden.
Alex Halavais funderar över liknande frÃ¥geställningar och man kan riktigt känna hans datakättja: ”While I think that the distribution of their search data without the clear permission of its users, either to the public or to the government, is pretty clearly unethical, I don’t know that it makes this data poison fruit. Tainted, yes; poison, I don’t think so.”
Den här bloggposten har ett digert kommentarsflöde kring incidenten, här en till.
Update
AOLanställde Jason Calacanis: ”We screwed up /…/ Frankly, I want us to NOT KEEP LOGS of our search data”
Ur AOLs uttalande: ”This was a screw up, and we’re angry and upset about it. It was an innocent enough attempt to reach out to the academic community with new research tools”.
Update 2
Nicholas Carr: Just say ”delete”
Ben Kingi en kommentar på Nicholas Carrs blogginlägg ovan:
Seems like a shame to erase all that data – It would be a fascinating record of 21st century society’s interests and obsessions.
Imagine if privacy zealots had insisted that all Britain’s parish registers were destroyed to protect people’s anonymity! Hundreds of years of vital historical records would be destroyed.
Answer: Anonymise it, and give it back to the people who really own it – the public – on a free and open basis.
Ibland vill man bara skriva. Inget bjäfs: ikoner, fönster med andra program eller dokument, formateringsmenyer, dockningslisten – bort med er! Ett ark papper, redo att ta emot vad som kommer frÃ¥n tangentbordet.
Writeroom är ett program som funkar så. Rekommenderas.
Open Access diskuteras ofta med närmast ideologiska förtecken. Men man skulle också kunna se på fenomenet ur ett praktikperspektiv; hur används det, faktiskt, i den vetenskapliga praktiken? Förmodligen finner man en hel radda praktiker, i olika discipliner används Open Access på olika sätt. Det var något jag tänkte på när jag läste en nyhetsartikel i senaste Nature.
Artikeln handlar om Grigory Perelman, en uppenbarligen het kandidat till en Fieldmedalj. Nyligen framkaste Perelman ett förslag till lösningen av ett klassiskt problem inom matematiken; en process av kontroll satte igång inom delar av den matematiska frontlinjeforskningen. Av de fem papers som artikeln refererar till är tre preprints på arxiv; ett av dem är Perelmans ursprungliga rapport om upptäckten, två är uppföljningar till Perelmans arbete, publicerade av andra matematiker.
Matematisk frontlinjeforskning tycks alltså obehindrat använda sig av Open Access.
Mer om Open Access på DPT här.
Häromkvällen var jag Kulturell. Så kulturell man kan bli en sommarkväll i Lund. Jag gick på litteraturbaren, som gästades av Klas Östergren. Inramningen var somrig och lundensisk: vi höll till på Kulturens bar, det var fullt med folk i publiken och den lundensiska råkkolonin härjade i luften som en ljudmässig kuliss.
Östergrens samtal med Niklas Törnlund kretsade kring processer: skrivprocessen och läsprocessen (ingenting handlade om Östergrens ramberättelse om svensk efterkrigshistoria, om ”affärerna”). Det var Facit Privat hit och färgbandsleverantörer dit, skriva pÃ¥ kvällen eller pÃ¥ kontorstid.
Han pratade ganska mycket om hur böcker är plastiska; Gentlemen, som man i en tid läser som en romantisk skröna blir, i en senare del av livet, en sorgsen bok.
Bytte några ord med Klas Östergren efteråt och jag undrade om han någon gång skulle återkomma till att skriva om foto. Jag tycker ju att i sådana här sammanhang blir det ett himla fokus på Östergrens romaner. De är onekligen mycket bra, men jag kan ibland tycka att de kultursidesartiklar han för länge sen arbetade med (som komplement till romankonsten) var ganska intressanta.
MissförstÃ¥ mig rätt: Gentlemen och Gangsters är riktigt bra böcker; Gentlemen var mycket viktig för mig under 1980- och 1990-talen, och den hÃ¥ller säkert för omläsning idag igen. Och läst om den har jag gjort. Mitt exemplar, inhandlat pÃ¥ Domus i Värnamo en sommardag 1984 är sönderläst. Men ibland finns det i en författarproduktions undervegetation – det där som sällan uppmärksammas i författarporträtt, intervuer eller kulturaftnar – smÃ¥ guldkorn att hämta.
Slangbella är en läsvärd samling av Östergrentexter, publicerad 1983. Texterna har tidigare publicerats på Expressens kultursida, DN, Månadsjournalen, ETC och Foto; rapporter från Paris, författarintervjuer, essäer om att vara ung under 1960- och 1970-talen, om svårigheten att översätta Nigel Williams, är några av tematikerna. Gillar man Östergren som romanförfattare, gillar man Östergrens kommentarer till verkligheten.
En del av de texterna handlade om foto. Galleriet Camera Obscura hade öppnat i slutet av 1970-talet, ETC gav ut Christer Strömholm och så vidare: det tycktes finnas ett ökande intresse för fotografiet de där åren kring 1980, så det var kanske inte så märkligt att även författaren Östergren skrev om foto. Och han gjorde det på ett intresseväckande sätt; ambitiöst och med blick för fotots särart och plats i kulturen.
Därför frÃ¥gade jag om han kunde tänka sig att Ã¥terkomma till att kommentera foto och fotohistoria. Och svaret var inte helt nekande, tvärtom verkade han tycka det var kul att skriva om foto. SÃ¥ vem vet …
Tidigare har jag spekulerat i möjligheten att bedriva humanistisk forskning på spam: vad innehåller de, vad betyder de, hur förändras de? Diskursanalys, kvantitativ sociologi/nätverksanalys, bildanalys: det är bara att sätta igång.
Nu ser jag att Thomas redan påbörjat en analys av spam inom forskningsområdet modern medicinhistoria/STS.
Kay Glans lämnar Axess. ”Efter att ha funderat under sommaren sa han upp sig och slutade omedelbart förra veckan” rapporterar Lina Kalmteg pÃ¥ SvD kultur idag.
Man undrar vad som händer med tidskriften.
Gick förbi teologisk fakultet i Köpenhamn idag, och banderollen som jag sett vid mitt förra besök hängde kvar. Blev nyfiken.
Oavsett om man gillar eller ogillar läget: svenska universitetsanställda har alltid åsikter om de lokaler de arbetar i. Lokaler är något vi ofta pratar om. Kanske är det för att lokalfrågan på något sätt har med makt, samarbete, traditioner och organisatoriska visioner att göra. Lokalfördelningen är en tegel-och-murbruk-inkarnation av universitetets organisationsprocesser.
Men de som händelsevis råkar vara missnöjda med utfallet av dessa processer brukar sällan göra som teologerna i Köpenhamn.
Enligt någon plan ska de flyttas ut till Amager, vilket valda delar av teologisk fakultet inte tycks gilla, man vill ha kvar de klassiska lokalerna i den gamla stadskärnan. Och man har bestämt sig för att göra missnöjet publikt: ovanför den trögflytande turiströmmen på Købmagergade vajar den, protestbanderollen.
När såg du senast en protestbanderoll på en svensk teologisk fakultet?
Förslaget frÃ¥n den folkpartistiske riksdagsledamoten Cecilia Wikström om att inrätta ”en ’kanon’ av de viktigaste verken inom svensk litteratur” för att ”göra oss till ett folk som har ett gemensamt mÃ¥l” verkar inte bli av, även om folkpartiet skulle fÃ¥ egen majoritet efter höstens riksdagsval. Det saknar nämligen partiledningens stöd.
I sitt senaste veckobrev (27 juli) menar Lars Leijonborg att det ligger mycket i förslaget, men att det måste förändras på väsentliga punkter: mindre toppstyrning och bort med kravet på enbart svenska författare:
O En svensk läslista i läroplanen kan bara införas i kombination med utökad tid för svenskämnet. Det måste finnas ordentligt med tid och beslutsutrymme kvar för lärarna att göra egna prioriteringar.
O Tiden mÃ¥ste ocksÃ¥ räcka till för utländsk litteratur. MÃ¥nga i min generation läste Orwells â€1984†och â€Grisfarmen†[sic!] i skolan, vilka därmed blev en del av vÃ¥r gemensamma referensram.
Inte vet jag vad som försiggår på Drottninggatan 97, men någon måste ha talat lite internationalistiskt klarspråk, varpå Leijonborg gått ut med ett förtydligande.
Läs mer om Wikströms förslag i ett tidigare inlägg.
Bill Gates förordar … open source. Fast dÃ¥ inte i mjukvarubranschen, utan i AIDSforskningen:
Yesterday, the Bill & Melinda Gates Foundation announced that it would require that any researcher who accepts its grant monies for HIV/AIDS research will have to agree to share their scientific findings. The Gate Foundation was apparently frustrated that two decades of secrecy and competition among AIDS researchers have impeded efforts to come up with an AIDS vaccine. Scientists often decline to share their research because they are trying to obtain patents, withhold data until it is published, or simply protect their institutional turf.
But that’s not the best way to develop an AIDS vaccine, according to Nick Hellmann, the interim director of HIV projects at the Gates Foundation. The best research strategy is one that fosters an open, sharing environment. Says Hellmann: “There have to be better networks and collaborations [among HIV/AIDS researchers]. So we require all grantees to collaborate across a spectrum of grants.â€
Läs mer på On the Commons. [via Open Access News.]
Ur ett pressmeddelande från Gates Foundation:
As a condition for receiving funding, the newly-funded vaccine discovery consortia have agreed to use the central facilities to test vaccine candidates, share information with other investigators, and compare results using standardized benchmarks […] “These grants signal an exciting move toward greater cooperation, coordination, and transparency among vaccine scientists,†said Mitchell Warren, executive director of the AIDS Vaccine Advocacy Coalition (AVAC). “AIDS vaccine advocates have long said that this type of work is critical to accelerating work in the field, and this is an energizing time.â€
In addition, the grantees are developing global access plans to help ensure that their discoveries will be accessible and affordable for developing countries, where the vast majority of new HIV infections occur.
I Sverige tycks utvecklingen gå åt andra hållet. Svensk forskningspolitik handlar idag mycket om kommersialisering och patentering; forskningspolitiken har blivit en förtäckt regional- och industripolitik. Det talas mycket om möjligheter att införa olika slags sekretessprocesser för att skydda svenska lärosätes ekonomiska intressen när det gäller att kommersialisera och patentera vetenskapliga resultat. Risken är att man då får inlåsningseffekter liknande de som i citatet ovan identifieras av Gates Foundation.
Folkpartiet: man upphör aldrig att förvånas. Nu senast är det Cecilia Wikström som föreslår en svensk litteraturkanon.
Visst, det är viktigt med sprÃ¥k, värderingar och litteratur. Men det finns en glidning i Wikströms resonemang. Hon pekar pÃ¥ betydelsen av att lära barn i skolan ”att uttrycka sig i skrift”, vilket vi här pÃ¥ DPT:s kulturredaktion gärna skriver under pÃ¥. Sen, i samma text, är det inte vilken litteratur som helst det är frÃ¥gan om, utan det blir extra viktigt för Wikström att barnen lär sig just ”den svenska litteraturen”, varför man ska ta fram ”en ’kanon’ av de viktigaste verken inom svensk litteratur”.
Men om barn ska lära sig att hantera sprÃ¥k och pÃ¥ köpet fÃ¥ vettiga värderingar, varför begränsa sig just till ”den svenska litteraturen”? Av rent statistiska skäl sÃ¥ är merparten av alla goda författare som existerat inte just svenska författare. Jag fattar ärligt talat inte varför skolbarnen mÃ¥ste hÃ¥lla sig till godo med Per Gunnar Evander och sÃ¥na bara för att de är svenskar och därför missa Lem, Gibson, Dick, Borges, Lovecraft, Eco (eller vilka författare man nu vill kanonisera – en urvalsproblematik som är en annan frÃ¥ga).
I mina försök att lära mig mer om Cecilia Wikströms politik gick jag in pÃ¥ hennes hemsida pÃ¥ folkpartiet.se och möttes där av texten ”Runtime Error Description: An application error occurred on the server.” Tja, sÃ¥ kan man ocksÃ¥ uttrycka det.
Cecilia Wikströms hemsida den 22 juli 2006.
Update 30 juli. Några nerslag från veckan som gick:
Exakt varför det är den svenska litteraturen som ska inta högsätet och inte den utmärkta litteratur som producerats i andra länder framgick med önskvärd tydlighet av fortsättningen: ”De flesta svenskar lär sig svenska sprÃ¥ket, värderingar och sociala koder i hemmet, medan andra helt mÃ¥ste förlita sig pÃ¥ att fÃ¥ dessa kunskaper i skolan.”
Det handlar med andra ord om betydligt mer än litteratur. Precis som i Danmark, där kanoniseringshysterin rasade som värst för ett par år sedan, ska en litteraturlista med obligatoriska författarskap för skolundervisningen fungera som nationellt bildningsprojekt
Andreas Brunner, ”Kanondumt förslag”, Sydsvenskan kultur 30 juli (inte pÃ¥ nätet, vad jag kan se). Kunde inte sagt det bättre själv.
Han skriver även om övertron pÃ¥ att litteratur ”ska frälsa oss frÃ¥n bÃ¥de moraliskt förfall, utanförskap och lässvÃ¥righeter. Ja, halleluja. Det är snudd pÃ¥ frikyrkligt, denna tro pÃ¥ böckernas inneboende kraft.”
”[a]tt begränsa [kanon] till ett nations- eller sprÃ¥komrÃ¥de … känns det inte ganska mossigt?” skriver Exeget (28 juli) i en kommentartrÃ¥d pÃ¥ Errata (de myllrande kommentarstrÃ¥darna pÃ¥ Errata är mer och mer pÃ¥ väg att bli the place to be pÃ¥ nätet när det gäller svensk litteraturdebatt).
Ett krux är att Wikströms satsning, precis som det danska kanonprojektet, har en dragning mer Ã¥t det nationella än Ã¥t det kulturella. När hon fick tillfälle att utveckla sina tankar i radions Kulturnytt härommorgonen hette det att formerna för satsningen inte var det viktiga, utan vad det handlade om var att â€göra oss till ett folk som har ett gemensamt mÃ¥lâ€. Och att â€vÃ¥ga säga†detta.
Kennet Andreasson skriver på Sydsvenskan Opinion (27 juli)
Varför skulle vi ta fram en kanon med syfte att stärka det svenska? […] Betoningen i Wikströms utspel ligger inte pÃ¥ sprÃ¥ket eller litteraturen utan pÃ¥ det där andra, det svenska. Om denna svenskhet vill Wikström sända en klar signal, eller rättare sagt ytterligare en signal, för folkpartiet har ju sänt mÃ¥nga sÃ¥dana pÃ¥ sistone.
Ska vi lyssna på dessa signaler, som kommer från politiker utan kunskap om det svenska, utan idéer om det svenska, utan sinne för att det svenska är en föränderlig historisk process snarare än ett väsen
Stefan Jonsson, ”Folkpartiet pÃ¥ svenskjakt”, DN 26 juli.
Update 31 juli.
Bloggosfären kommenterar Wikströms artikel.
Rasmus Fleischer på Copyriot och SvD Brännpunkt.
Magnus Jiborn har en ledarartikel om det bisarra industristödet till sockerindustrin i dagens Sydsvenskan. Helt OK. Helt klart bättre än en del andra texter som samma tidning publicerat.
