Det perfekta tomrummet

NASA har bestämt sig för att göra ännu en serviceomgÃ¥ng pÃ¥ Hubbleteleskopet; för 900 miljoner dollars köper man – förutsatt att det hela gÃ¥r vägen – ytterligare nÃ¥gra Ã¥rs användning av det numera ganska gamla rymdteleskopet (det skickades upp 1990 och var redan dÃ¥ gammalt, efter att ha stÃ¥tt pÃ¥ marken i flera Ã¥r i väntan pÃ¥ att rymdskyttlarna skulle komma igÃ¥ng efter Challengerkraschen 1986 – sen har det i och för sig moderniserats med nya detektorer i flera omgÃ¥ngar).

Enligt Nature applåderar astronomer beslutet men det är en sanning med modifikation; det finns astrofysiker, som till exempel Andrew Jaffe, som tycker det vore värt att satsa på nya rymdbaserade observatorier istället för att klämma ytterligare några år ur Hubbleteleskopet. För att inte tala om de olika prioritetsstrider som finns kring hur länge man ska fortsätta med rymdskytteln och ISS.

Hur går det till när man bestämmer sig för att stänga ner kostsamma vetenskapliga faciliteter? Vilka överväganden vinner bärkraft? Momentum/tröghet ställs här mot något slags offensiva nerläggningar. I Sverige har vi ju haft nerläggningar av några nationella faciliteter för att gynna andra, en prioritering som Vetenskapsrådet genomförde häromåret.

De här frÃ¥geställningarna vore intressanta att se belysta med mer empiri, gärna med lite historisk tillbakablick och internationella komparationer (mycken vetenskapshistoria handlar, för att generalisera vilt, mer om vetenskapliga faciliteters uppkomst och tidiga historia än om slutfaserna – ungefär pÃ¥ samma sätt som Svante Lindqvist argumenterade för i en av sina tankedigra artiklar, ”Changes in the Technological Landscape: The Temporal Dimension in the Growth and Decline of Large Technological Systems” i Granstrand ed., Economics of Technology (Amsterdam, 1994)).

Jag tror jag har en projektidé pÃ¥ gÃ¥ng. ”Shutting down science: the politics and practice of cutting funding for large-scale research infrastructure”.