Sex tum
Hugh Gaitskell, brittisk finansminister, rekommenderar 1951 sina landsmän att spara pengar genom att bada i sex tum djupt varmvatten i sina badkar. Ã…ren efter krigsslutet var hÃ¥rda Ã¥r …
Hämtad frÃ¥n Paul Johnson, ”What happens when you inherit your uncle’s underclothes”, The Spectator 9 december 2006, s 32.
Fler siffror.
Några spridda länkar:
Det rÃ¥der lite nationell yra kring den hjältemodiga upptäcktsresanden Christer Fuglesang (och nästa Ã¥r firas Linnéjubileum – vad har egentligen förändrats sen tidigt 1900-tal?). Det utan tvekan klokaste och mest perspektivgivande inslaget i media de här rymdyra dagarna (konkurrensen är i och för sig inte speciellt hÃ¥rd) stÃ¥r Sten Widmalm, statsvetare vid Uppsala universitet, för i dagens SvD.
Mer om rymdteknik, politik kring rymdkapplöpningen – bÃ¥de den första och den som pÃ¥gÃ¥r nu, med länder som Kina och Indien som nya aktörer -, kommersiella och militära intressen i rymdtekniska satsningar, problemen att bedriva forskning vid den internationella rymdstationen ISS, prioriteringsfrÃ¥gor kring bemannade rymdfärder med mera finns här och här.
Som en liten uppföljning till förra veckans inlägg om the Journal of Visualized Experiments länkar jag till:
I old school-sociologi gjorde man ofta experiment, en klassiker är förstås Stanley Milgrams vykortsexperiment från 1967. Men nu lever vi i en tid då andra tekniker kompletterat vykort (även om postsystemet lever vidare, vilket vi här på DPT gärna ser att det fortsätter göra).
För att ta reda på en del om hur snabbt saker och ting rör sig i bloggosfären har nu Scott Eric Kaufman satt upp ett experiment, vars resultat han ska redovisa i ett paper på MLA-konferensen. Kaufman försöker i sin forskning bland annat undersöka i vilken utsträckning bloggosfären
affords scholars the opportunity to easily and enthusiastically cross heretofore closely guarded disciplinary boundaries. Furthermore, it enables academics within increasingly balkanized disciplines to reconnect without necessitating a return of the generalist.
Intressant, eller hur?
Delta i Kaufmans experiment genom att göra följande:
Kan man, som stöd Ã¥t akademisk undervisning, använda de allt mer etablerade tekniker som weblogs, del.icio.us, Connotea, Flickr, RSS, podcasting, som alla gör, eller försöker göra, webben till en plats för deltagande? Ja, visst. Det sker redan, här pÃ¥ Forskningspolitiska institutet och pÃ¥ ett växande antal institutioner runt om i världen, och det finns en begynnande teoribildning kring vilken betydelse detta fÃ¥r. (Ett exempel är ett paper av Derek W. Keats pÃ¥ University of the Western Cape, som än sÃ¥ länge finns ipreliminär version.) Det här är en spännande utveckling, och jag tror att det här – web 2.0 i utbildningen – skulle kunna vara ett givande inslag i den workshop om blogging inom forskningen som Sara, Robert och jag börjat planera.
Ännu ett i raden av exempel på web2.0-verktyg som används i undervisningen: Beth Harris, konsthistoriker vid Fashion institute of Technology, SUNY, använder flickrs annoteringsfunktion för en av sina kurser. Se även den analys Harris och Steven Zucker gör av de nya verktygen i den högre utbildningen.
[via Edwired.]
Uppkomsten av ett vetenskapligt faktum hänger ibland samman med hur pass väl man lyckas reproducera en viss mätning, och det är inte det enklaste; även om man utgår från ett publicerat paper som anger vad man gjorde i ett visst experiment, innehåller den experimentella praktiken diverse handgrepp som inte alltid låter sig kodifieras för att sedan reproduceras i andra laboratorier. Det finns något platsbundet i den vetenskapliga praktiken. För nya instrument och analysmetoder, som inte är off-the-shelf, kan reproducerandet av mätningarna vara minst sagt tidsödande. Ett flertal studier inom vetenskapshistoria och vetenskapsstudier som visar det här fenomenet.
Det här vill forskarna bakom Journal of Visualized Experiments råda bot på. De vill försöka använda videobaserade visualiseringar som ett sätt att sprida kunskap om labbprocedurer.
Frågan blir hur många labb som kommer lägga ut filmer. Kommer det ses som tidsödande merarbete eller rent av ett avslöjande av yrkeshemligheter? Kommer många labb välkomna den här nya typen av publikationer, kommer världens alla lab-wizards se det här som ytterligare en arena för att visa sin skicklighet och därmed få ökad status?
[via Nature news.]
En liten del av Herman Kahns framtidsscenarios, som han rev av från scenen i Malmö konserthus i juni 1970:
Liksom dagens stadsbo inte ägnar stor tanke åt bonden och det agrikulturella samhälle som ligger bakom oss kommer heller ingen att bry sig särskilt mycket om affärsmännen och industriledaren i det post-industriella samhället. Ingen tackar bonden för det han bidragit med, ingen kommer heller att tacka industrin.
(SDS 4 juni 1970)
Det är vår värld Kahn stod och mässade om på det där seminariet X 80, vi sitter med facit i hand. En tanke är att han inte fick rätt, det här kan ju bara inte stämma. Industriledare och affärsmän lyfts idag fram som stjärnor, deras uttalanden om någon kvartalsrapport, en planerad hostile takeover eller om hur deras organisation är mest innovativ i världen, får ofta medias blickar på sig.
Men å andra sidan kanske han hade lite rätt. För är det inte något lite ängsligt över företagsledarnas vilja till synlighet? (En vilja som ofta får draghjälp av ekonomijournalister.) Jag bara undrar.
Kanske, kanske, kanske är denna ängslan, om den nu finns, driven av en insikt om att vi konsumenter egentligen bortser från företagsledarnas egon, så som Kahn tycktes mena; insikten leder till ett behov hos vår tids företag av att skapa bilder av företagsledare som visionärer, som karismatiska tänkare och faciliterare av kunskapsgenererande processer (som kloggar igen organisationer där man tänker istället för att göra något som Alf Rehn skrev om i en kul krönika). Kanske borde något företag göra tvärtom; det finns utrymme för en affärsvärldens The Residents: total hängivenhet åt produktivitet (nära 60 album sedan 1972), men knappast någon vet något om deras personlighet eller ens vad de heter.
Apropå det här med att vara en digital historiker, som jag skrev om nyligen: vetenskapshistorikern Dan Cohen skriver intressant om vad akademiker kan få ut av blogging. Håller med om det mesta, samtidigt som jag tycker han missar en del av poängerna som istället Alex Soojung-Kim Pang tog upp i en liknande text i april förra året. (Jämför även mina kommentarer.)
Var på KTH nyligen på ett möte i en antologigrupp; tematiken är Warfare and welfare, och bokprojektet samlar ett antal uppsatser som vill undersöka den svenska efterkrigstiden med fokus på teknik och vetenskap och hur dessa områden kunde ha att göra med såväl välfärd som försvar. Nina Wormbs, Thomas Kaiserfeld, Sverker Sörlin och flera andra är med. Ylva Hasselberg kommenterade mitt papper om kontroverser och forskningspolitiska frågeställningar kring konserveringsforskning, goda idéer för hur jag ska arbeta vidare med texten (som alltså är en vidareutveckling och översättning till engelska av en uppsats som jag publicerade i Lychnos nyligen).
PÃ¥ vägen upp sÃ¥g jag reklam för LuleÃ¥ tekniska universitet i stolarna pÃ¥ SAS. Ibland och ganska ofta numera gör universitet och högskolor reklam – för att locka studenter, för att skapa sig ett varumärke, föreställer jag mig; det kan se ut pÃ¥ olika sätt, vanligast är väl dagspressannonsering, men det kan även ta sig andra uttryck. Det här var första gÃ¥ngen jag sÃ¥g akademisk reklam pÃ¥ flygplansstolar.
In our time är ett radioprogram om historia, brett definierat, på BBC 4 med lättåtkomliga och generösa arkiv, bland annat om vetenskapshistoria. Beat that, SR.
Av nÃ¥gon anledning – slöhet, förmodligen – kör jag fortfarande Safari. Är Zotero det som kommer fÃ¥ mig att gÃ¥ över till Firefox?
En av de saker som gör Fernand Braudel cool är att han tog en filmkamera med sig i arkiven. I en tid före xeroxkopior kunde han därför samla på sig tusentals sidor arkivmaterial på kort tid.
Mats Fridlund och jag hade en lÃ¥ng lunch och fika för en tid sen och vi kom bland annat in pÃ¥ hur det är att vara en digital historiker. Det visade sig att vi bägge använder digitalkameror pÃ¥ vÃ¥ra arkivräder som nÃ¥got slags sentida Braudels (inga jämförelser i övrigt) – Mats hade precis kommit hem frÃ¥n ett par veckor i Londons biblioteksvärld och hade tusentals bilder i iPhoto.
Idag har finns det en massa nya verktyg och vi funderade på hur såväl forskare som studenterna på våra kurser kan bli bättre på att använda dessa. En liten lista över grejer som jag gillar:
Relaterat: När TLS hade ett temanummer om ”New ways in history”, en mönstring av historieämnena av idag och en jämförelse med ett motsvarande temanummer 1966, handlade en av artiklarna om webbaserade dokumentationsprojekt. Artikeln, ”Web works” av Alex Burghart, var kanske lite väl överentusiastisk (”As a technological innovation, it is at least as significant as the printing press. /…/ It will change what everyone knows and how we know it” och sÃ¥ vidare), men bjöd pÃ¥ en räcka exempel frÃ¥n engelska it-humanioraprojekt drivna bland annat vid Centre for Computing in the Humanities, King’s college. Burghart tar i artikeln bland annat upp databaser (Prosopography of Anglo-Saxon England, som förtecknar alla individer man känner som levt i England mellan 597 och 1066; Corpus Vitrearum Medii Aevi, ett nätbaserat arkiv med 13 000 bilder av medeltida glas), visualiseringar av forntida byggnader och en möjlig vändning bort frÃ¥n monografier till förmÃ¥n för open access och papers inom humaniora (fan tro’t).
Ett annat brittiskt webbhumanioraprojekt som jag använt det en del är Oxford Dictionary of National Biography.
Veckans elakhet stÃ¥r Nature, av alla tidskrifter, för. De har mage att antyda att en anledning till Marylandsenatorn Barbara Mikulskis starka stöd till den livsuppehÃ¥llande 7-miljarderkronorsoperationen av det tjugo Ã¥r gamla Hubbleteleskopet har nÃ¥got att göra med att institutet som driver Hubbleteleskopet är beläget i … Maryland.
Vad som är intressant med Natures nyhetsartikel är, förutom det lilla regionalstöd-maskerat-som-forsknings-och-teknikpolitik-nålsticket, egentligen att Nature diskuterar det här med prioriteringar i forskningspolitiken. Man bygger mer och mer vetenskapliga faciliteter, och då måste man ibland lägga ner några för att få ihop resurser till nya och ännu mer kostsamma. (Se även här.)
En helt annan sak: de som vill kan ju kontrastera nÃ¥gra av bloggosfärens skriverier i frÃ¥gan, där de självklara massorna av Hubbleoptimism även bryts mot andra Ã¥sikter, till exempel astrofysikern Andrew Jaffes kritik x 2 av att lägga resurser pÃ¥ Hubbleteleskopests life support eller den ganska öppna diskussionen bland kommentarerna pÃ¥ Jeff Fousts Space politics blog, med berättelserna att beslutet var ”nervöst emotsett av astronomer jorden runt” (SvDs vetenskapssida 5 november) och att det ledde till att ”[a]stronomer världen över jublar” (DN 2 november).
