Tillbaka efter ett par veckors resande. Börjar med ett pass på Gerdahallen. Har en massa skrivande framför mig; träning och arbete hänger samman.
(Bilden: DDR-museet i Berlin.)
Tillbaka efter ett par veckors resande. Börjar med ett pass på Gerdahallen. Har en massa skrivande framför mig; träning och arbete hänger samman.
(Bilden: DDR-museet i Berlin.)
Ser fram emot Spook Country, eftersom jag gillade Pattern Recognition sÃ¥ mycket; den släpps i slutet av augusti. Under tiden läser jag bland annat The Simulacra – pÃ¥ nÃ¥got sätt känner jag vibbarna frÃ¥n dess korporativistiska samhälle när jag jobbar med 1940-talets livsmedelspolitik, sommarkvällarnas läsning av The Simulacra bildar ett interferensmönster med UB-dagarnas papperströskande i forskarsalen – och jag läser om SF i Jan-Erik Zanderssons fullkomligt fucking fantastiskt briljanta fanzine För lÃ¥nga vinternätter; Mäster Z kan sin sak, han har läst mer SF än du och jag och fem andra fans tillsammans, och han har hittat ett snyggt sätt att paketera Ã¥rets läsning: kliniskt precisa SMS-lÃ¥nga SMS-korta omdömen om de böcker han läser vävs samman till en enda lÃ¥ng text; mitt i allt spränger han in smÃ¥ funderingar om bokbranschen – varför gav John-Henri Holmberg ut Pohl & Kornbluths Wolfbane, vad tänkte Swen Christer Swahn pÃ¥ när han sÃ¥g till att Mark Adlard hamnade i Bernces utgivning, vad sÃ¥g Sam J Lundwall hos Ron Goulart -; man vill helt enkelt ha mer, mer, mer och jag inväntar För lÃ¥nga vinternätter 7, mÃ¥tte tangentbordet där uppe i Stehag glöda (och varför inte portionera ut godsakerna efter hand som en blogg eller ett Jaikuflöde?), varför inget svenskt förlag satt Z. som envÃ¥ldshärskande redaktör över en svit SF översatt till svenska är beyond me; och sÃ¥, avslutningsvis, noterar vi att Cory Doctorow blir hedersgäst pÃ¥ Confuse 2008, uppsnappat via Johan Anglemark.
Efter att ha ägnat viss tid åt Hans De Geers fina avhandling om rationaliseringsrörelsen i Sverige, har jag senaste tiden arbetat mycket med källmaterial. Ibland undrar man vad 1940- och 1950-talet var för märklig epok, egentligen.
Vid inköp av kött till exempel mÃ¥ste man själv ange vilken bit man vill ha, varpÃ¥ expediten skär ut stycket, väger det och slÃ¥r in det. ”FÃ¥r det vara litet mera?” är en ständigt Ã¥terkommande frÃ¥ga, som visar att portioneringen utföres med liten noggrannhet. Vid inköp av matvaror blir man ständigt förvÃ¥nad över vilket slöseri med tid detta innebär. Inköpen företas nämligen ofta i mycket smÃ¥ kvantiteter, vilket kräver mycken tid. SmörgÃ¥spÃ¥lägg skall skäras upp i skivor, sallader, majonnäs m.m. säljes ofta i lös vikt osv. Man gör den reflexionen att husmödrarnas tid borde kunna användas mer rationellt än för att stÃ¥ och vänta i livsmedelsaffärer och att distributionen säkerligen skulle i hög grad underlättas om alla livsmedel sÃ¥ldes i förpackningar med bestämd vikt och till bestämt pris
Dr.-ing. Max Malm, ”Hemfrysning eller frysning i fabrik”, Kylteknisk tidskrift nr 8 1946, 48-49, cit: 48.
Det här har man ju hört en del:
Use the word “social†and “2.0″ for everything, it does not have to make sense. These buzz words of the day will soon go out of style since all kinds of uncool Media 1.0 are talking about it, but for now it is the in thing to use. It is a bit like the Dilbert mission statement generator, just take an existing term and add Social in the start and 2.0 in the end and voilá, you’re cool. For example “Social Work 2.0″, “Social Search 2.0″
[…]
of course via Jaiku (Twitter is soooo over)
Mer här.
[via Eriks länkar.]
Twitter eller Jaiku? Kommer den frågan att adderas till raden av klassiska som Mac eller PC? Netscape eller Internet Explorer? Movable Type eller WordPress? Eller kommer den här mikroblogging/social apps (eller vad fan man nu ska kalla det) med utväxter åt mobilhållet (pragmatisk användning av urgamla protokollet SMS) att bli sommarens fluga, den där som surrar så envetet och sen hittas död innanför fönstret när hösten kommer?
Inte vet jag. Men Åsk, Erik, Steffanie, Jonas och andra early adopters, de där som började blogga runt 2001 eller ännu tidigare, twittrar och jaikuar. Litet tecken, kanske? Att Jyri Engeström ligger bakom Jaiku är ett annat.
Och något slags connection verkar finnas till Nokia; Widsets har växt fram ur Nokias inkubator NVO och de har nu programmerat en Jaikuklient.
Så publiceras då ännu en artikel i mainstreammedia om för- och nackdelar med kulturbevakning i icke-traditionella medier.
OK – vi har hört den förut. Vad jag skulle vilja se är istället en debatt pÃ¥ kultursidorna om kultursidorna; en självkritisk granskning av egna praktiken: vilken är de svenska kultursidornas mÃ¥lgrupp, vad vill man Ã¥stadkomma, hur har de förändrats, vart är man pÃ¥ väg?
Ytlighet, snuttifiering, rädsla för att uppfattas som alltför elitistisk, för mycket bilder, för korta texter, tabloidformatets fördärvlighet, för snäv bevakning (varför recenseras sÃ¥ mycket skönlitteratur jämfört med facklitteratur), för fÃ¥ akademiker bland skribenterna – ja, ni vet vad jag tycker, se till exempel inlägg här, här, här, här, och här – det här gnället är som synes en av mina käpphästar.
Förresten: lite märkligt är väl det Petra Söderlund säger i artikeln om litteraturdebatten på nätet:
–Men visst, om personer som har renommé i litteraturvärlden skriver så funkar det, men då är det ju som en vanlig kultursida.
Det är väl inte sÃ¥ säkert, att bloggar skrivna av nÃ¥gon som redan ”har renommé” är som ”en vanlig kultursida”. Tvärtom kan bloggar ibland innebära en fördjupning jämfört med de vanliga kultursidorna. Utan de gränser som mÃ¥nga redaktörer sätter för kultursidornas artiklar – uttalade gränser av typen ”2000 tecken, max” sÃ¥väl som outtalade, som mer kanske handlar om ämnesval och nördighet – kan de skönlitterära författare, historiker, sociologer, statsvetare, vetenskapshistoriker och arkeologer, vars bloggar jag regelbundet följer, breda ut sig pÃ¥ ett sätt som de aldrig kan pÃ¥ de svenska kultursidorna.
Kanske handlar därför bloggosfären inte enbart om förytligande utan samtidigt om ökat djup?
Träffade några företrädare för Republikanska föreningen på Stortorget i eftermiddags. Trevliga människor, avslappnad atmosfär, de bjöd på kaffe, kakor och saft, delade ut broschyrer, man kunde spela kubb och delta i en frågesport om monarkin. Det är, vad jag förstår, en nystartad lokalavdelningen som på det här sättet börjar bedriva opinionsarbete här i Lund.
Samtidigt, i Stockholm, utsågs Mikael Wiehe till årets republikan.
KKP skriver på sin hemsida:
After the Germany trip, Hu will pay a state visit to Sweden from June 8 to 10 at the invitation of Swedish King Carl XVI Gustaf, the first visit by a Chinese head of state to Sweden since the two countries established diplomatic ties in 1950.
Amnesty international skriver på sin hemsida:
Amnesty Göteborg genomför en manifestation utanför Operan och på Göta Älvbron i samband med att Ostindiefararen Götheborg anländer med Kinas president ombord. Båten väntas vid 13.30, amnestymedlemmar är välkomna att delta i informationsspridning och demonstration från kl.12.30 utanför Operan.
Mothugg har också aktiviteter på gång.
Är det bara jag som tycker Gleerups bokhandel underpresterar gravt när det gäller SF? Då är Pocket bättre. Och bättre ändå kan det kanske bli: Johan Anglemark berättar om att SF-bokhandeln planerar att öppna i Malmö och därför söker en butikschef.
The Online Photographer är en ambitiös sajt om foto, byggd på verktyget Blogger. Ända fram tills nu. De byter till ny adress och till nytt bloggverktyg: Typepad. Anledningen är missnöje med Blogger:
It seems that Blogger’s ”spam-fighting robots” flagged TOP as a ”possible spam blog”—and they’ve locked it down. All I can do to correct the situation is to request a review by one of Blogger’s few non-robots and then…wait.
And wait.
Evidently it’s going to take a week to get The Online Photographer up and running again at blogspot.com. In the meantime, I’m sure lots of people are checking in day after day only to see the same post at the top of the page.
[…]
I’ll be working on it in between frantic bouts of archiving my old content at Blogger and putting flaming bags of dog crap on Larry Page’s and Sergey Brin’s doorstep, ringing the doorbell, and running away.(Blogger is free, but, unfortunately, this week you’re getting what I paid for.)
Man kan i och för sig diskutera om det är så klokt att bygga ambitiösa kommersiella sajter på gratisverktyg som Blogger. Men nog är det ingen vidare god reklam för Google.
[via Photostream.]
Nigel Marven är en av barnens hjältar för närvarande. I takt med att de genomgÃ¥r nÃ¥got slags naturalhistorisk fas är det mycket fossil, dinosaurier och geologi i familjen. Och där passar Marven in: barnen – och även föräldrarna, fÃ¥r jag tillstÃ¥ – följer honom via tv, dvd och html. Inspirerad av Marven bygger W. (6 Ã¥r) just nu ett diorama som ska föreställa havet under jura. Nyligen invigdes ett ”forntidsmuseum” här hemma i familjegodsets västra flygel, och i sommar ska vi Ã¥ka pÃ¥ fossilletning nÃ¥gonstans i SkÃ¥ne – you get the picture.
Yrkesskadad som jag är tar jag tillfället i akt och diskuterar en del vetenskapsteoretisk och vetenskapshistorisk elementa med barnen, men framför allt gör deras intresse för naturalhistoria det möjligt för mig att återuppleva den där sense of wonder som finns i populärvetenskap om man har barnasinnet kvar.
Och en grej som slÃ¥r mig är hur viktigt det är med det pÃ¥tagliga, det materiella. Man kunde ju annars tro att den digitala fotorealismen hos Marven – ni som inte sett serierna ska veta att han reser i tid, simmar med Megalodon och blir jagad av T. Rex – skulle sopa banan med uppstoppade fÃ¥glar, ormar i formalin och valskelett.
Nix. Prylar lockar fortfarande. Besöket häromveckan pÃ¥ Zoologiska museet var mycket populärt och gav upphov till mycket prat om natur, ekologi och biologisk mÃ¥ngfald. Zoologiska museets offentliga utställning speglar knappast de biologiska vetenskapernas frontlinjer, men vad spelar det för roll: ungarna älskar det! (Och därför vore det synd om det stängdes – jag tror det fungerar när det gäller unga människors intresse för naturvetenskap.)
Förresten: när jag växte upp (jag är född 1967) var böckerna fyllda av paleontologiillustrationer som hade en speciell färgskala. Nyligen skrev David Nessle intressant om mannen bakom min uppväxts bild av forntiden.
– De senaste tjugo åren har Kina upplevt den snabbaste ekonomiska utvecklingen någonsin i världen och lyft upp mer än 300 miljoner människor från fattigdom. När vi först kom till Kina var det som att komma till ett land i medeltiden. Affärerna stängde tidigt och det fanns inte el överallt. I dag har de ett utbud som vi bara kan drömma om här. Men tyvärr når bara de negativa nyheterna oss i Sverige, säger hon.
Cecilia Lindqvists uttalande verkar lite märkligt. Kinabevakningen i svenska medier handlar inte sällan om förhÃ¥llandevis positiva nyheter om ekonomiska framsteg, inte minst i samband med svenska företags affärer med landet. Sen finns det även nyheter som behandlar negativa aspekter pÃ¥ en enpartistat som saknar fria val och inte tillÃ¥ter politisk opposition – konstigt vore väl annars? – men nÃ¥got slags balans finns det mellan det positiva och negativa.
Om balanspunktens läge kan man diskutera, men att den skulle vara förskjuten helt och hållet åt den negativa delen av spektrum tycker jag verkar märkligt. Man kan undra varför Lindqvist ser på tillvaron som hon gör.
Så har då Chris Andersons bok kommit i svensk översättning, och det är väl bara att förvänta sig att begreppet long tail kommer fortsätta ytterligare en tid som surrord. Betänk då hur fel han har, eller rättare sagt hur lite till exempel svenska bokförlag, tryckerier och bokdistributörer anpassat sig till den nya tiden. Fatta!
Jag tycker det är anmärkningsvärt hur ofta tillvaron inte fungerar på det sätt Anderson tänker sig. Man kan fundera över vilka strukturer och mekanismer i ekonomin det är som gör att det inte fungerar, men det överlåter jag som en övning åt läsaren. Man kan också hoppas att hajpen kring the long tail får några att tänka om. För det är ju löjligt, det här med att böcker som har en efterfrågan inte finns in print: det exemplar av Den korporativa staten som jag för några minuter sen checkade ut vid UB:s lånedisk är fullkomligt sönderläst; boken har uppenbarligen läsare, men den är omöjlig att uppbringa i bokhandeln.
Det är skönt att gnälla lite.
Det pÃ¥gÃ¥r en diskussion om Foucault; om det är en omvärdering är oklart, det fÃ¥r historien utvisa, men den pÃ¥gÃ¥r. Det tycker jag är intressant. Läs till exempel recensionen av den engelska nyöversättningen av History of Madness, signerad Andrew Scull, i TLS, 21 mars. Den ursprungliga översättningen var en förkortad version av en doktorsavhandling: eftersom den saknade tillräckligt antal noter och annat, kunde den som inte gick till den franska originalutgÃ¥van – och det var nog fÃ¥ som gjorde det – kontrollera vilka källor Foucault hade för sin omtolkning av historien.
Nu finns den ursprungliga franska texten i dess helhet överförd till engelska; i sin recension skjuter Scull in sig på den dåliga empiriska underbyggnaden och den närmast totala bristen på anknytning till något slags modern forskning i Foucaults första bok. Foucault framstår i Sculls recension som en slarvig historiker.
Jag tänker inte kasta mig in i diskussionen – jag är inte psykiatrihistoriker – , men jag finner den lite intressant, som ett tecken, kanske, pÃ¥ det slags förskjutningar och lÃ¥ngsamma förändringar som pÃ¥gÃ¥r inom humaniora och samhällsvetenskap. Men – och nu kommer det utlovade gnället – var ska man gÃ¥ för att ta del av den här diskussionen?
Inte till svenska medier i varje fall.
I dagens Sydis finns en artikel av MarieLouise Samuelsson (verkar inte finnas pÃ¥ nätet) som diskuterar journalister kontra medborgarjournalistik. Det är företeelser som hon fullständigt sÃ¥gar. Det är journalister som ska skriva; de är ”bättre än de flesta pÃ¥ att navigera i departement och diarier och pÃ¥ att snabbt avläsa, avslöja och beskriva eventuella missförhÃ¥llanden”, hon pekar pÃ¥ att populism inom journalistiken – vad nu det är – ”minskar utrymmet för skarp och yrkeskunnig granskning av politisk och annan maktutövning.”
Suck.
Ta kulturjournalistiken som ett exempel. Jag har fullkomligt gett upp hoppet om svenska kultursidor. De är präglade av snuttifiering, rädsla för längre resonemang. Texterna tycks bara bli kortare och kortare, kanske till följd av övergÃ¥ngen till tabloidformat, kanske beroende pÃ¥ en allmän rädsla för att framstÃ¥ som ”svÃ¥r”, när man ska ha med nöjen och annat i samma kostym; ett slags medial adhd-mentalitet.
HäromÃ¥ret, berättar Fredrik PÃ¥lsson (SDS 25 maj), var Weekendavisen – vilken tidning det är, en dansk TLS! – intresserade av att göra en svensk utgÃ¥va, men efter ”en grundlig marknadsundersökning beslöt sig danskarna för att inte genomföra satsningen. Orsaken? För att de upptäckte att vi i Sverige till stor del saknar det som är Weekendavisens bärkraft: en oenig offentlighet.”
Och är det bara min inbillning, eller har inte mängden humanistiska och samhällsvetenskapliga forskare som skriver på kultursidorna minskat sedan 1980-talet (som är den tid jag kan överblicka)? Är vi utträngda av alla dessa journalister som skriver där? Ibland hör man gnäll på oss forskare att vi borde delta mer i den allmänna debatten, men släpps vi in där?
Svensk dagspress i allmänhet, inte bara kulturbevakningen, börjar mer och mer likna Metro: slå upp ett uppslag på måfå i någon morgontidning och risken är rätt stor att du möts av en yta täckt av annonser och ett eller annat TT-telegram. Det verkar som om morgontidningarna bemöter konkurrensen från gratistidningarna genom att försöka bli mer som gratistidningarna, inte mer olika.
Men Ã¥ter till kulturbevakningen. Nu lusläser jag inte alla de stora svenska dagstidningarna, men diskussionen om Foucault fÃ¥r man fÃ¥nga upp pÃ¥ andra ställen: tidskrifter av typen New York Review of Books och TLS – där en enda essä, artikel eller recension ofta kan ha samma längd som hela kultursidan i en svensk dagstidning – eller det där som MarieLouise Samuelsson kritiserade, den av henne sÃ¥ kritiserade bloggvärlden. Den som vill läsa mer om Foucaultdebatten är mer betjänt av blogginlägg som de här, än av den tidning MarieLouise Samuelsson skriver i:
The Valve, One Way Street, Foucault blog, The Kugelmass Episodes.
Nå. Slutgnällt. För den här gången. Tillbaka till arbetet, vilket just nu råkar innebära läsning av Hans De Geer, Rationaliseringsrörelsen i Sverige (Stockholm: SNS förlag, 1978). Det är en bok med god empirisk underbyggnad.
Spridda grejer: