HärommÃ¥naden trängde nyheten om upptäckten av en tidigare okänd folkstam igenom i det svenska mediebruset. Enligt DN:s artikel var det ”en av världens sista oupptäckta stammar som nu flygfotograferats pÃ¥ sin boplats inne i den brasilianska regnskogen nära gränsen mellan Brasilien och Peru. PÃ¥ bilderna syns sex gräsklädda hyddor, uppodlad mark och rödmÃ¥lade människor som höjer bÃ¥ge och pilar mot flygplanet.”
Kontrasten kunde väl inte vara tydligare: människor i hyddor höjer sina pilbÃ¥gar mot ett förbipasserande flygplan; vi mot dom; teknik mot natur. Och nu hÃ¥ller ”vi”-et, vi i flygplanet, det teknologiska samhället, pÃ¥ att förstöra förutsättningarna för dessa människor som lever i symbios med naturen; deras livsstil hotas av pÃ¥gÃ¥ende oljeborrning och en eskalerande skogsavverkning i regionen.
Baggböleri på anabola.
En historia som gjord för massmedialt genomslag på global skala. Vilket även inträffade.
Sedan visade det sig att organisationerna bakom nyheten hade överdrivit i det vällovliga syftet att hjälpa folkgruppen att behålla sin livsstil. I varje fall om man ska tro The Observer.
Upptäckten hade regisserats för att få massmedialt genomslag.
Vad som intresserar mig här är inte primärt etiska frÃ¥geställningar kring de areella näringarna i Amazonas – det är liksom öppet mÃ¥l i matchen urinvÃ¥nare mot rovgiriga skogs- och oljebolag – utan vad historien säger om vÃ¥r relation till ”det okända”. Vi placeras alla i flygplanet som blickar ner pÃ¥ en tidigare okänd folkspillra – som alltsÃ¥ inte visade sig vara sÃ¥ okänd av de som bestämde sig för att lÃ¥gsniffa med flygplan över hyddorna – som är pÃ¥ god väg att raderas ut av civilisationens bandtraktorer och oljeborrar.
Michael Robinson, en historiker som specialiserat sig pÃ¥ upptäcktsresornas idé- och vetenskapshistoria, bloggar om historien och jämför med fascinationen för okända och försvinnande folkslag, en av drivkrafterna bakom 1800- och 1900-talens upptäcktsfärder. Han anknyter till Sumathi Ramaswamy som i The Lost Land of Lemuria: Fabulous Geographies, Catastrophic Histories studerat betydelsen av det försvunna för samtida politiska och civilisatoriska processer, ett fenomen som alltsÃ¥ inte bara hör historien till: ”the Funai hoax proves that cult of the lost tribe is still alive and well in the 21st century.”
Update: Ã…sa Larsson skriver ocksÃ¥ om det här. Notera även Svenskans nÃ¥got annorlunda vinkling – jämfört med DN – av storyn, eftersom man där faktiskt försökt fördjupa frÃ¥gan:
Organisationen säger sig inte vilja kontakta gruppen och månar om deras rättigheter att leva ett skyddat liv från omvärlden. Men Ulf Johansson Dahre, universitetslektor i socialantropologi vid Lunds universitet ifrågasätter till viss del organisationens motiv.
– Man får ju hoppas att de månar om deras integritet men samtidigt kan man ju ifrågasätta varför de här bilderna ska spridas över världen i så fall, säger han till SvD.se och varnar för konsekvenserna av beslutet att låta omvärlden få en inblick i stammens slutna värld.
