Jag har börjat mecka med Prezi. Borde vara intressant för alla som tycker att Powerpoint har inbyggda svagheter och att Keynote inte är en tillräckligt radikal innovation bort från det linjära slidecentrerade presentationsformatet.
Signtific
Institute for the Future släpper en uppgraderad version av Signtific:
a community site for forecasting the future of science and technology […] a platform that facilitates the types of discussions that are critical for generating insights into possible futures. On Signtific users can engage with fellow members of the global scientific community – individuals who are interested in the future of science and technology.
Här finns ett flöde av spaningar.
[via Alex Soojung-Kim Pang och Signtific blog.].
Publicerat i Framtid
Lämna en kommentar
Den riktigt stora bilden
Ett närmast uttjatat pÃ¥stÃ¥ende inom vetenskapshistoria har varit hur vi har dragit oss för de stora berättelserna, att ämnet ”bara” sysslar med fallstudier av begränsad räckvidd. Tänket har väl ungefär varit att först fanns det syntetisk historisk historieskrivning av den gamla dÃ¥liga sorten, sen kom en massa studier som visade hur fel den här sortens övergripande berättelser var och frÃ¥gan blir dÃ¥ hur man ska sätta ihop de senaste tjugo Ã¥rens noggranna empiri till nya synteser.
Det här kanske är en överdrift – det finns ju böcker som till exempel Peter J. Bowler och Iwan Rhys Morus, Making modern science: a historical survey (Chicago, 2005), John V. Pickstone, Ways of knowing: a new history of science, technology and medicine (Chicago, 2001) och flerbandsverket The Cambridge History of Science (under utgivning, skall bli Ã¥tta band totalt) – men det är möjligt att sÃ¥dana här beklaganden över den lilla mängden publikationer som anlägger The Big Picture har nÃ¥got i sig.
Snart kommer ännu en bok i genren. Patricia Fara publicerar Science: a four thousand year history. Nu på fredag håller hon seminarium på Niels Bohrarkivet Update: seminariet är inställt på grund av sjukdom.
How do you fit 4000 years of science into 400 pages?
For over twenty years, historians of science have been discussing this ‘Big Picture’ problem, and Patricia Fara’s solution will be published at the end of February by Oxford University Press. In this talk, she discusses three of the Big Questions she had to confront while she was writing her new book –
When did science begin? Who did science? How does science change?
Some of her answers may be unexpected.
Mary Beard, Svenska Dagbladets vetenskapsbevakning och forskarbloggar
Underbara söndagsförmiddagar! Lämnade A. (elva år) på hennes teaterskola och cykelturen genom ett nästan folktomt Lund gav mig frisk luft; nu sitter jag vid köksbordet med den ena muggen kaffe efter den andra, morgontidningarna och MacBooken samtidigt som Wi. och Wa. stojar i resten av lägenheten och T. och jag får tid att läsa tidningarna och webben ordentligt. Söndagsförmiddagstempo. Inte för att jag vill leva ett liv där varje dag är som söndag, men det är en trivsam stund, liksom lite leksam akademikertillvaro.
Läser Carina Burmans streckare om Mary Beards senaste bok, Pompeii: The life of a Roman town och en sak som slÃ¥r mig är hur hon ägnar flera stycken Ã¥t Beards personlighet, det är rader marinerade i sympati. Och det är inte svÃ¥rt att förstÃ¥ varför. Sedan rätt lÃ¥ng tid ligger nämligen Beards blogg i historiamappen i min NetNewsWire. Även om jag aldrig forskat pÃ¥ antiken – i och för sig skrev jag en gÃ¥ng ett paper om romerska solur pÃ¥ en doktorandkurs, men det var förstÃ¥s inte forskning – och med stor sannolikhet aldrig kommer göra det, följer jag Beards blogg med visst intresse. Hon skriver om filmen 300, hon skriver om det brittiska universitetsväsendets utvärderingsexerciser RAE, hon skriver om upploppen i Aten – hon sätter helt enkelt in forskningsomrÃ¥det Classics i vÃ¥r samtid och delar med sig av sina synpunkter pÃ¥ dagens universitetsliv.
Och hon fångar oss läsare i något slags band, en fascination som är bloggandets motsvarighet till den där bindningen vi alla upplevt någon gång under grundutbildningen då vi andäktigt insupit någon karismatisk lärares visdom.
Att Carina Burman och jag och nÃ¥gra till (hennes blogg lär ha 40 000 träffar – per dag) fÃ¥ngats av Beards blogg och tagit del av hennes forskningsresultat och relaterar till hennes personlighet skulle väl kunna användas som empiri för att forskarbloggar innebär nÃ¥got icke-trivialt när det gäller forskares kommunikation. Kanske har bloggmediet en framtid när det gäller vilket genomslag forskare och forskningsomrÃ¥den fÃ¥r i offentligheten.
Det är en händelse som ser ut som en tanke att idag även är den första söndagen dÃ¥ SvD inte längre innehÃ¥ller nÃ¥gon vetenskapssida. För en vecka sedan fanns det en liten notis pÃ¥ Svenskans vetenskapssida att man skulle lägga ner. Vetenskapsbevakningen skall enligt uppgift leva vidare i den normala nyhetsbevakningen, i en speciell ”innovations”-special var fjärde vecka i SvD Näringsliv och Inger Atterstam – vars krönikor har tillhört den mest läsvärda delen av SvD:s vetenskapssida – kommer även fortsättningsvis att skriva krönikor i tidningen.
Update: Martin Kjellgren uppmärksammar också Mary Beard och Carina Burmans streckare.
Publicerat i vetenskap
2 kommentarer
Vetenskapshistoriker bloggar
Två av mina kollegor har anlänt till bloggosfären.
Dels är det Thomas Kaiserfeld som börjat blogga; han har redan hunnit avverka bloggposter om tulpanmanin och om bibliometrins blindskär – en kommentar föranledd av Jonas Nordins artikel i senaste Historisk tidskrift:
Vad Nordin gör är att påvisa bibliometrins skevhet och slumpmässighet utifrån ett redaktörsperspektiv. Det är viktigt eftersom kritiken från enskilda forskare lätt får karaktären av klagosång från de förbisedda, kverulanter som inte inser de egna begränsningarna. Vad det handlar om här är inte en försmådd författare, utan en redaktör som inte kan få besked om varför den egna tidskriften inte kan registreras i systemet trots att konkurrenter med likvärdiga eller t.o.m. sämre resultat för angivna indikatorer passar.
Den mest använda databasen när det gäller mätningar av produktivitet och citeringar, â€Web of Scienceâ€, styrs som det verkar inte alls av tydliga principer eller regler, vilket försvararna hävdar. Tvärtom implicerar oförmÃ¥gan hos â€Web of Science†att motivera sitt urval av tidskrifter samma godtycke som präglar illa fungerande byrÃ¥kratier. Att en redaktör lämnar sitt uppdrag med dÃ¥liga erfarenheter av internationella artikel- och citeringsdatabaser vore väl inte hela världen om det inte var för att alltmer forskningsbidrag fördelas pÃ¥ grundval av information frÃ¥n just dessa databaser. Information som uppenbarligen inte sammanställs efter tydliga och transparenta principer, utan efter tillfälligheter.
(Saxat ur Thomas blogg – det gÃ¥r inte länka till enskilda inlägg i dagsläget).
Dels är det Johan Kärnfelt som börjat blogga pÃ¥ Populär astronomis blogg. Johans första inlägg handlar om användningen av observationer av stjärnhimlen inom astronomihistorisk undervisning. Bra idé – varför skulle det inte kunna finnas laborativa inslag i en vetenskapshistorisk kurs? Sagt och gjort, han bloggar en samling observationsuppgifter med koppling till astronomihistoriens klassiska frÃ¥gor:
Den första observationsuppgiften gÃ¥r ut pÃ¥ att undersöka varför den kopernikanska (och därmed moderna) stÃ¥ndpunkten tedde sig sÃ¥ befängd. Välj en stjärnklar kväll, klä dig varmt, ta gärna med en stjärnkarta och i sÃ¥ fall ocksÃ¥ en ficklampa med rött ljus (som inte stör mörkerseendet). […] Notera nu hur linjen Karlvagnen-Polstjärnan-Cassiopeia stÃ¥r pÃ¥ himlen. När detta är gjort kan du göra nÃ¥got annat under en timme eller tvÃ¥ (ta en promenad eller leta efter fler stjärnbilder). Ã…tervänd sedan till samma himmelsavsnitt. Har linjens orienteringen ändrats? Hur dÃ¥? Hur mycket? Och om den har ändrats, varför har den gjort det? Du har säkert redan gissat svaret, men jag hÃ¥ller an nÃ¥gra dagar innan jag utreder saken närmare – poängen är som sagt att fÃ¥ er att själva titta efter.
Thomas och Johan: välkomna till bloggosfären! Ska bli jättekul att följa era inlägg!
Naturalhistoria
Jag läste om naturalhistoria över julen – mellan varven av vinterkräksjuka, influensa, infektioner och annat som gjorde julen 2008 sÃ¥ speciell – i form av Richard Fortey, Dry store room no. 1: the secret life of the Natural History Museum (London: Harper Press, 2008). Fortey är nyligen pensionerad frÃ¥n Natural history museum i London, där han anställdes som ”trilobite man” 1970. Boken handlar om de naturalhistoriska vetenskaperna sÃ¥ som de praktiseras idag och som de praktiserats de senaste Ã¥rhundradena, men innehÃ¥ller tillräckligt mycket av Forteys observationer av kollegornas egenheter för att göra det till en lättsmält insiderblick i denna märkliga kultur av samlande, ordnande och klassificerande.
Det är en spretig bok som saknar den professionelle historikerns problematiserande aspekter. Jim Endersby recenserade flera böcker om naturalhistoriens vetenskapshistoria, ”In the bag”, TLS 13 juni 2008, 11f., och fokuserade dÃ¥ bland annat pÃ¥ de materiella flöden och sociala nätverk som knyter samman naturalhistoria:
Natural history has become an increasingly rich topic for historians in recent years, who have studied an ever greater variety of its institutions, disciplines and practictioners across many countries and periods. As the study has grown, it has become increasingly clear that biographies of individuals are rarely the most successful way to eplore the diverse cultures of natural history. Natural history has always been a sociable business: when joint field trips and herbarium sessions were impossible, letters and exchanges of specimens provided the vital links. Books dealing with individual naturalists rarely give a sense of these entangled webs, the contacts that have always made the world of natural history work.
Det här är knappast den typ av perspektiv Fortey anlägger (även om han skriver en del om kopplingarna till det brittiska imperiet och här finns någon enstaka referens till den vetenskapshistoriska forskningen (Martin Rudwick, till exempel)); boken är en stundtals underhållande anekdotisk vetenskapshistoria. Fortey har tillräckligt mycket av en etnologisk blick på den egna vardagen för att, under åren, lägga märke till diverse egenartade praktiker och personligheter i den vindlande byggnad som är Natural history museum. Här finns de närmast ömsinta skildringarna av forskarkufarna som kan allt om någon nisch av biologin; de har all tid i världen på sig att samla, beskriva, skriva om någon liten del av skapelsen.
Det är en förlorad värld som beskrivs, en värld som skakas och hotas av den thatcheristiska erans omdaning av den offentliga förvaltningen – ut med forskarenväldet i styrelsen för museet, in med professionella managers och affärsmän (s 123). (Nu ska all denna skuld nog inte enbart läggas pÃ¥ Margaret Thatcher: även i andra länder fick man ju se icke-akademiker göra sitt inträde i forskningsinstitutioners och lärosätens styrelser.) Helt plötsligt fick man finna sig i att förklara för andra än de redan invigda varför man skulle hÃ¥lla pÃ¥ med det man höll pÃ¥ med.
Det är ett förklarande som även Fortey ägnar sig åt med jämna mellanrum; boken formar sig till ett försvarstal för klassisk naturalhistoria. Mellan raderna märker man ett underdogperspektiv; naturalhistoria ska tåla jämförelsen med den vita biologin, ständigt och jämt återkommer Fortey till hur viktigt insamlandet och namngivandet är ur ett perspektiv av biologisk mångfald. Den biologiska mångfalden och miljöhotet blir den retoriska figur man hänger upp sin verksamhet på.
Underdogperspektivet till trots har det här varit en ganska framgångsrik retorik, inte minst i Sverige. Och det är inte bara miljöargumentet som naturalhistorikerna kan använda när de vill kontrastera sig gentemot den nyare biologin: folk tycker nog helt enkelt det är roligt att titta på dinosaurieskelett. Där håller jag med Virginia Smith i hennes recension av Dry store room no. 1 (TLS 18 april 2008). Däremot är jag inte med på Smiths skepsis gentemot Forteys idé om återkomsten för amatörforskaren (s 314f). Herbaria@home är knappast det enda exemplet.
Inlåsningsmekanismer i sociala medier
Häromåret skrev jag en liten undran om vad som händer med allt det vi matar in i sociala medier som vi inte kontrollerar. Bland annat byggde jag på vad som hände när jag skulle migrera mina bloggposter (det gick till slut, efter mycket slit) och kommentarer (stört omöjligt) från Radio Userland till Movable Type.
Det här problemet lär vi inte bli av med i första taget. Det är många som sitter och matar in material på Twitter, Jaiku, flickr, Facebook och så vidare, sajter där den enskilde användaren inte alltid har full kontroll och/eller exporteringsmöjligheter. Nu skriver Erik om ett problem av just den här typen. The Commons, flickrs projekt för att publicera och skapa taxonomier över fotografiska kulturarvssatsningar, har tydligen i sina nedskärningar börjat göra sig av med personal som arbetat med The Commons.
Erik: ”vad händer när man lägger kulturarvssatsningar hos kommersiella företag?”. Precis, vad händer? Det är inte bara kulturarvssatsningar, utan även en massa individers egna kulturarv som ligger därute och skvalpar runt.
Matt Mullenweg diskuterar frågorna kring migreringsmöjligheter och kommersiella företags, individers och organisationers kontroll över användargenererat material på nätet i en intervju med Robert Scoble (14:55 min in i intervjun). Han har flera poänger.
Publicerat i Webbstudier
3 kommentarer
Sjukhusmiljöer
Hur låter ett sjukhus? Ljudkonstnären John Wynne utforskade Harefield hospital under ett år. Något av resultatet finns här (mp3). [via Speechification.]
Själv ligger jag hemma med vinterkräksjukan eller något liknande; varken låter eller känns speciellt skönt.
Publicerat i länkar
6 kommentarer
Det akademiska hantverket
Jag gillar böcker om det akademiska hantverket och brukar bläddra igenom eller läsa ett kapitel dÃ¥ och dÃ¥ i Writing for social scientists: How to start and finish your thesis, book, or article (som jag skrivit om flera gÃ¥nger genom Ã¥ren här pÃ¥ DPT) av Howard S. Becker, densammes Tricks of the trade: How to think about your research while you’re doing it eller History in practice av Ludmilla Jordanova. Forskning är ett hantverk och vi mÃ¥ste understundom (vilket ord!) reflektera över vad det är vi gör.
En ny bekantskap i genren är Alf Rehns The scholar’s progress: Essays on academic life and survival. Boken publicerades 2006, men för en tid sedan blev den fritt tillgänglig för nerladdning här (pdf). Intressant läsning!
Publicerat i att skriva
1 kommentar
Digital humaniora studerar livsvetenskaper
Sociomics core facility vid Lancaster university
develops and applies Web 2.0 digital methods and analytics to provide innovative ways of examining networks, issue formation, indicators, intellectual property, publics, knowledge economies and knowledge production in and around genomics and the biosciences. To do this we use mapping software, databases and text mining tools and we have created our own open source iGoogle style Research Desktop, http://sociomics.lancs.ac.uk/.
De är speciellt intresserade av digitalisering ”as both a topic and a resource. It combines digital research methods with Cesagen’s programe of social science and humanities research on genomics and emerging biosciences.” Nu utlyser de en tjänst där inriktningen är en blandning av humsamperspektiv pÃ¥ genomik och livsvetenskaper och digitala forskningsmetoder.
Låter faktiskt ganska intressant. Utlysningen finns här.
Kallocain
Jag sÃ¥g ”Din tanke är statens egendom”, en bearbetning av Kallocain av Avdelningen för envägskommunikation och propaganda, en tycker jag gripande gestaltning av Karin Boyes berättelse om ett panoptiskt helvete där en diktatur tar vetenskapen till hjälp för att förtrycka medborgarna.
Det är tydligen amatörteater, men i sÃ¥ fall är det amatörism i ordets ursprungliga bemärkelse. Inte minst gillade jag Therese Hammar som polischefen Karrek – väl avvägd och distinkt levererad sadism!
Spelas en gång till, nu på söndag den 7 december kl 18.
Publicerat i vetenskap
6 kommentarer
Filformat och stämningar
Jag gick över till Zotero för en tid sedan och är varit väldigt nöjd med mjukvaran. Tidigare använde jag Endnote för att hantera mina bibliografiska referenser. Endnote är också ett bra program men Zotero är snäppet vassare. Dessutom är den open source vilket förstås är bra, men den huvudsakliga anledningen till att jag bytte är hur Zotero fungerar.
Det är rätt många fler än jag som gjort den här mjukvarumigrationen och företaget bakom Endnote tar nu till den juridiska vägen: de stämmer det universitet som ligger bakom Zotero för att det går att använda Endnotes stilmallar i Zotero. Många tidskrifter har ju sina egna varianter på hur en referens skall se ut och Endnote innehåller därför tusentals stilmallar som gör att författaren kan formatera sitt manuskript efter just den tidskrift han eller hon vill skicka till.
Bakgrundsinformation och kommentarer: Academic productivity, Dan Cohen, Thomson Reuters, The Quantum Pontiff, Ars technica.
Update: Mothugg, Nature och Crooked timber.
Det kanske är en storm i ett vattenglas. Zotero bör kunna gå runt det här genom att börja distribuera en version av Zotero som inte kan använda .ens-filer och parallellt se till att skapa en egen motsvarighet till Endnotes stilmallar (några tusen). En sådan pragmatisk lösning bör inte vara någon omöjlighet att skapa relativt snabbt om man ber webben om hjälp; stilmallar är inte helt omöjliga att skriva, inte minst med stöd i sådana här verktyg, och sen använder man ett slags mini-Sourceforge där man lägger upp betaversioner av stilmallar skrivna i CSL, det filformat Zotero använder, och filar på dem tills de ger output som stämmer överens med vad tidskrifterna vill ha.
Publicerat i att skriva
2 kommentarer
Bengt-Olle Bengtsson och the public intellectual2.0
När Bengt Olle Bengtsson presenterade sina planer pÃ¥ ett Bengt Lidforssällskap som skall dela ut ett pris till forskare som framgÃ¥ngsrikt verkar som public intellectuals – han borde förstÃ¥s fÃ¥ priset själv – pÃ¥ en forskningspolitisk workshop här i Lund i början av hösten nämnde han flera gÃ¥nger genren bloggar. Samtidigt som han blickade bakÃ¥t och pekade ut den alltför tidigt bortgÃ¥ngne Hans Uno Bengtsson som ett exempel pÃ¥ den forskartyp han ville se premierad av ett sÃ¥dant sällskap, blickade han även framÃ¥t och nämnde bloggar som ett möjligt medium för akademiker som vill verka i offentligheten.
Bengt Olle Bengtsson kan finna stöd för sin åsikt på lite olika håll. En som argumenterar för det här är statsvetaren Daniel Drezner. Via Erik hittar jag (hur många gånger under mina år som bloggare har jag inte skrivit så? Erik är en magnifik spanare) Drezners plädering för den bloggande akademikern:
For academics aspiring to be public intellectuals, blogs allow networks to develop that cross the disciplinary and hierarchical strictures of academe. Provided one can write jargon-free prose, a blog can attract readers from all walks of life — including, most importantly, people beyond the ivory tower. (The distribution of traffic and links in the blogosphere is highly skewed, and academics and magazine writers make up a fair number of the most popular bloggers.) Indeed, because of the informal and accessible nature of the blog format, citizens will tend to view academic bloggers that they encounter online as more accessible than would be the case in a face-to-face interaction, increasing the likelihood of a fruitful exchange of views about culture, criticism, and politics with individuals whom academics might not otherwise meet. Furthermore, as a longtime blogger, I can attest that such interactions permit one to play with ideas in a way that is ill suited for more-academic publishing venues. A blog functions like an intellectual fishing net, catching and preserving the embryonic ideas that merit further time and effort.
Bengt Olle Bengtsson samtalar med Malin Sandström under en lunch på PCST-10, där Malin, Thomas Söderqvist och undertecknad höll i en session om bland annat forskarbloggar.
Publicerat i Blogging
2 kommentarer
Korrektur
Har precis hanterat korrektur till min nästa publikation. Vad uppsatsen handlar om? Tja, ni otåliga fans av svensk efterkrigstida vetenskapshistoria får hålla er till tåls en tid till, men visst hum om innehållet får man kanske av den namnlista som förlaget ville ha som bas för att göra personregistret:
Yngve Öhman
William Gibson
Donald Menzel
Peter Galison
Susan Star
James Griesemer
Svante Lindqvist
Fernand Braudel
Karl Hufbauer
Leo Goldberg
Walter Orr Roberts
J.W. Evans
A.B. Severny
K.O. Kiepenheuer
Gerard Kuiper
Ronald Doel
Bertil Lindblad
Axel Munthe
Bernard Lyot
Carl Sagan
Kerstin Fredga
Jan Olof Stenflo
Bertil Anders Lindblad
Hannes Alfvén
Fredrik Engström
Bo Rydgren
Per Carlqvist
Lennart Dahlmark
Bertil Agdur
Gunnar Pleijel
Lars Block
Vilhelm Carlheim-Gyllensköld
Henrik Lundstedt
Joan Fujimura
Homi K. Bhabha
Terry Shinn
Bernward Joerges
George Ellery Hale
Träning, träning, träning
Jag försöker få igång kroppen och skallen efter en veckas förkylning/influensa, som äntligen verkar ha släppt. Det gäller att komma upp på banan igen och göra något vettigt av den här veckan. Alltså: mot Gerdahallen och dess gym!
Det är inte alltid jag fattat vikten av träning; som student tränade jag knappast alls och ibland undrar jag varför. En individcentrerad förklaringsmodell torde innefatta saker som inneboende slapphet och kanske rentav bristande moral under min studenttid (som trebarnspappa med familjelogistik varvat med arbete som huvudsaklig dagsyssla kan jag knappast säga att jag klandrar mitt studentjag …); en mer strukturell diskussion kan rimligen börja med observationen att de kretsar jag rörde mig i som student – sena kvällar pÃ¥ SmÃ¥lands nation, en härligt bohemisk korridor pÃ¥ Delphi med en samling ungkarlar och slackers – inte direkt premierade kroppskultur.
Träning kändes kanske Susanne Lanefeltskt hurtigt, en aktivitet i en pastellfärgskala som skar sig mot den gråskala i vilken vi levde, en film fotograferad i svartvitt med soundtrack signerat Robert Smith, Morrissey, Ian Curtis och Ralf Hütter. (Fast Ralf är cykelfantast, förstås. Måste alla metaforer vara konsekventa?)
Men när jag någon gång under doktorandtiden på 1990-talet började träna regelbundet upptäckte jag att jag och mitt arbete mår bra av det. Jag har förmånen att ha en arbetsgivare som betalar gymkortet. Det är förmodligen en ren besparing. Får se om kopplingen mellan kroppslig och själslig regenerering och träning funkar den här gången också; jag räknar med det.
Publicerat i vetenskapen förkroppsligad
Lämna en kommentar