Jaipreet Virdi gör en enkät om vetenskapshistoria och blogging inför en artikel i History of Science Societys nyhetsbrev.
Expertis och civilförsvar
Jag läste Melissa Smith, “Architects of Armageddon: The Home Office Scientific Advisers’ Branch and Civil Defence in Britain, 1945-68,†The British Journal for the History of Science 43, no. 02 (2010): 149-180.
Min kvällslektyr just nu är Andy Becketts personliga och mycket läsvärda tolkning av 1970-talet, When the Lights Went Out: Britain in the Seventies. Det är en bok där politikerna spelar alla huvudrollerna och de flesta birollerna, medan Sex Pistols, Brian Eno och de utsvängda jeansen är statister, om ens det. (Åtminstone 200 sidor in i boken och jag har ingen anledning att tro att det kommer ändra sig så mycket.)
Läsningen av Beckett får mig att fundera lite över hur våra tolkningar av historien påverkas av något så pass grundläggande som vilken typ av personer vi söker upp: vems brevsamlingar är det vi beställer fram på arkiven, vem är det vi intervjuar, vilka organisationers årsberättelser är det vi går igenom?
Melissa Smith menar att forskningen om brittiskt civilförsvar under det kalla kriget med få undantag hittills handlat om fel personer: allt för mycket analys av högnivåpolitik, allt för lite kartläggningar av den expertis som verkade i systemet.
Och det här tycks ha varit ett expertistungt omrÃ¥de. Smith skriver om Home Office Scientific Advisers’ Branch, en del av den brittiska statsapparaten som organiserade expertrÃ¥dgivare inom civilförsvaret. Med akademiska bakgrunder inom diverse naturvetenskapliga discipliner, bedrev de forskning och utarbetade beslutsunderlag för beslutsprocessen. De pÃ¥verkade policyprocessen mer än vad som kommit fram i tidigare forskning, menar Smith. Experter levererar inte bara neutralt stoff för policymakers utan spelar en aktiv roll för utvecklingen av policy och planeringsbeslut pÃ¥ flera nivÃ¥er, är en av slutsatserna i uppsatsen, som anknyter till den ”expertstat” som David Edgerton har talat om i sin forskning.
Experterna frameade – som det heter pÃ¥ samhällsvetenskaplig svengelska – helt enkelt delar av civilförsvarspolitiken, och skall därför inte bara skrivas ut ur historien som nÃ¥gra killar som stÃ¥r och smeker sina räknestickor i ett hörn samtidigt som den väsentliga politiken pÃ¥gÃ¥r nÃ¥gon annanstans. De val som experterna gjorde pÃ¥verkade de ramar inom vilka policymakers och politiker hade att verka i.
Det är väl lite det här perspektivet jag saknar i Becketts When the Lights Went Out. Men ingen bok kan rymma allt.
Publicerat i vetenskap
Lämna en kommentar
Ian Hacking om discipliner
Hittade den här essän av Ian Hacking om interdisciplinaritet och det problematiska begreppet disciplin.
Det känns som om man stångas med disciplinernas goda och mindre goda sidor mest hela tiden när man funderar över universitetslivet; bra då att läsa såna som Hacking.
[via Alice Bell.]
Relaterat: Abraham Loeb, ”Taking ”The Road Not Taken”: On the Benefits of Diversifying Your Academic Portfolio”, ett snabbläst paper om vikten av att följa akademiska moden, men att inte göra det slaviskt.
[via The Event Horizon.]
Publicerat i vetenskap
1 kommentar
Populärvetenskapens betydelse
Jag läste en recension av Lawrence Rothfield, The rape of Mesopotamia: Behind the looting of the Iraq Museum, där recensenten, Paul Zimansky, gör kopplingen mellan förstörelsen av de irakiska arkeologiska skatterna i samband med kriget 2003 och hur okända de är.1 Den arkeologiska utforskningen av Mesopotamien är en relativt intern angelägenhet; lämningarna attraherar fÃ¥ turister och är inte i närheten av Egyptens, Greklands eller Italiens arkeologiska ikoner vad gäller kulturell synlighet. KnÃ¥pandet med tusentals kilskriftsinskriptioner är liksom inte the stuff that Indiana Jones-filmer is made off. TvÃ¥flodslandets arkeologi är, som Zimansky skriver, ”an exercise of the mind rather than a visual feast”.
Detta gör dess arkeologi svagare på den politiska arenan. Hade den amerikanska krigsmakten krigat vid pyramiderna, Parthenon eller Pompeji hade förmodligen förstörelsen av kulturskatterna blivit något mindre, menar Zimansky.
Fan tro’t.
(Parentetiskt sagt är det lite intressant det här med modern krigföring och arkeologi. Borde finnas något skrivet om det.)
Populärvetenskap och rapportering om vetenskap i media kan påverka samhälleligt utrymme och resurstilldelning till vetenskapliga discipliner, projekt och infrastruktursatsningar, det vet vi sedan länge.2 Zimansky och Rothfield tar upp det i dess kanske mer extrema form: här blir kulturell och medial visibilitet en fråga om själva existensen, om det vetenskapliga källmaterialets överlevnad.
- Paul Zimansky, ”The stuff”, TLS 25 juni 2010. [↩]
- Se den här uppsatsen och femtioelva andra studier. [↩]
Publicerat i Vetenskap och media
Lämna en kommentar
Kultursidor och facklitteratur
Historikern Fredrik Persson försökte få igång en debatt om kultursidornas bevakning av facklitteratur häromveckan. Debatten har mer eller mindre uteblivit, men jag tycker det är värt att uppmärksamma hans inlägg.
Hans invändning mot kultursidorna, att det är fel recensenter som skriver om facklitteratur, är emellertid inte det största problemet. Än värre är att så få fackböcker recenseras över huvud taget. Det publiceras mängder med fackböcker som aldrig recenseras, trots att de skulle kunna bidra till det offentliga samtalets förståelse av kultur och samhälle och dessutom ställa under debatt de frågeställningar och problem som universiteten och forskarna sysslar med.
Man kan fråga sig varför det är så.
En faktor är att artiklarna på svenska dagstidningars kultursidor tycks sitta trångt, rent fysiskt; tabloidformat istället för broadsheet, gärna med någon stor bild som fyller ut sidan: det blir inte mycket utrymme över till själva texten.
En annan orsak kan kanske spåras i att kulturredaktörer av hävd hämtats ur litteraturvetarnas kretsar. Om landets kulturredaktörer sedan länge regelmässigt disputerat i låt säga historia, idéhistoria eller sociologi istället för litteraturvetenskap, hade månne facklitteraturen fått ta mer plats då, på bekostnad av det utrymme som ägnas recensioner av skönlitteratur (och forskning om skönlitteratur)?
Kanske beror kultursidornas medialogik på att redaktörerna tror att man skrämmer bort den tidningsläsande allmänheten om kultursidorna lite mer liknade TLS eller för den delen Svenskans Understreckare.
Jag vet inte, någon presshistoriker får väl reda ut det hela.
I vilket fall menar jag att det finns mängder med relevant och intressant facklitteratur på svenska men också på andra språk som aldrig syns på våra kultursidor. Kultursidorna har därför självmant valt att delvis marginalisera sig och delar av det intellektuella och intressanta samtalet sker istället på andra ställen.
Publicerat i Media
2 kommentarer
Imperiets astronomer
Jag läste Simon Werrett, ”The Astronomical Capital of the World: Pulkovo Observatory in the Russia of Tsar Nicholas I”, i Aubin, David, Charlotte Bigg, och Heinz Otto Sibum, The Heavens on Earth: Observatories and Astronomy in Nineteenth-Century Science and Culture. Durham [NC]: Duke University Press, 2010.
I sina brev vid 1880-talets mitt till Nils Dunér, kollegan verksam hemma i Sverige, kunde Bernhard Hasselberg inte vara tydligare: det kejserliga observatoriet i Pulkovo där han var verksam var rena himmelriket för en astrofysiker. Resurserna var helt enkelt så mycket större där.
Hasselberg var inte den ende astronomen som prisade Pulkovo. Därmed hade ett av mÃ¥len med Pulkovo uppnÃ¥tts – observatoriet, grundat 1839, skulle skänka prestige i utlandet för ett Ryssland vars ledning ville att landet framstod som vetenskapligt och tekniskt framstÃ¥ende. Den här PR-aspekten pÃ¥ Pulkovo är en av de saker som Werrett tar upp i sin intressanta uppsats om observatoriets historia. Han anknyter till andra historiker som diskuterat rysk kultur i termer av teater och modeller, frÃ¥n prins Potemkins byar pÃ¥ Krim pÃ¥ 1780-talet och framÃ¥t. Observatoriet placerades i anslutning till tsarens sommarresidens Tsarskoe Selo och kunde därmed visas upp för utländska dignitärer, det kunde ingÃ¥ i den teatrala hovkultur som försiggick där. Det visades upp för utländska besökare, bÃ¥de dignitärer och astronomer.
Men Warret ser inte enbart Pulkovos historia genom nÃ¥got slags hovkulturell, symbolisk lins. Likt flera andra uppsatser i den här läsvärda antologin placerar han observatoriet som en viktig nod i lÃ¥nga nätverk av makt, kontroll och övervakning. Landet sÃ¥g sig sedan Peter den Stores dagar som en välordnad polisstat (”similar to Prussia or Sweden”, som Werrett skriver … (s 37)), vilket även gällde hundratalet Ã¥r senare: militärism, polismakt och centralism var bärande bestÃ¥ndsdelar i Nicholas I minst sagt reaktionära program. Den ortodoxa kyrkan styrdes av en överste. Samma Ã¥r som tsaren tillträdde inrättade han en hemlig polis, och hans utbildningsminister, Uvarov, hade valsprÃ¥ket ”Ortodoxi, autokrati, nationalitet”. Till yttermera visso var själva landets läge inte självklart och därmed en frÃ¥ga för maktutövning. Det handlar här om ett territorium som förändras under 1800-talet; Rysslands gränser var under ständig förändring.
Att det kejserliga observatoriet med sina precisionsmätningar och territoriella övervakningstekniker spelade roller som inte enbart var symbolhandlingar avsedda att visas upp för utlänningar, utan även kunde bidra med att bringa ordning på imperiet var då kanske inte så konstigt. Man deltog i uppmätningar av landet, man utildade officerarna vid Generalstaben och Topografiska kåren i geodetiska mättekniker.
Pulkovo var verkligen imperiets observatorium.
En epilog till observatoriets historia som Werrett inte går in på är vad som hände under och efter det andra världskriget. Pulkovoobservatoriets stora och stolta byggnader mosades sönder och samman under belägringen av Leningrad. De ryska vetenskapshistorikerna Alexander Gurshtein och Constantin Ivanov visade i en intressant uppsats häromåret hur ett beslut togs väldigt tidigt att återuppbygga observatoriet, redan innan kriget var slut; stor nöd rådde i Leningrad, men man beslöt ändå att återuppbygga observatoriet.1
Man återanvände originalritningarna från 1830-talet. Återuppbyggnaden skedde under ledning av arkitekten Alexander Shchusev, som bland annat ritade Lenins mausoleum, Hotel Moskva och ombyggnaden av KGB:s högkvarter vid Lubjankatorget. Gurshtein och Ivanov visar, med stöd i ryskt arkivmaterial, att det knappast var vetenskapliga frågor som låg bakom rekonstruktionen, utan snarare ett slags politiska symbolvärden som liknade de som var för handen 1830, när tsaren satte igång processen som gav Ryssland Pulkovo.
Poängen, som Werrett nog borde gjort i uppsatsen, är alltså att de symboliska funktionerna för Pulkovo levde vidare in under 1900-talet och Sovjettiden. För Stalin likväl som för Nicholas I var det viktigt att visa upp satsningar på storskaliga naturvetenskapliga installationer. Därmed säger oss Pulkovos historia även något om symbolvärdet för naturvetenskap under Sovjetepoken.
- Alexander Gurshtein och Constantin Ivanov, ”Science Feasts While the Public Starves: A Note on the Reconstruction of the Pulkovo Observatory after World War II”, Journal for the History of Astronomy vol 26 (1995), 363-368. [↩]
Publicerat i astronomi
2 kommentarer
Progressiv vetenskap, konservativ politik
Jag läste Massimo Mazzotti, ”The Jesuit on the Roof: Observatory Sciences, Metaphysics, and Nation-Building” i Aubin, David, Charlotte Bigg, och Heinz Otto Sibum, The Heavens on Earth: Observatories and Astronomy in Nineteenth-Century Science and Culture. Durham [NC]: Duke University Press, 2010.
Observatoriet vid Collegio Romano var i mitten av 1800-talet en förhållandevis avancerad astrofysikalisk forskningsanläggning. Här bedrevs pionjärarbeten inom stellarspektroskopi, solforskning och geofysik. Inom astrofysiken var observatoriet och dess ledare Angelo Secchi något av en pionjär. Den höga kvaliteten på observatoriets verksamhet inom den framväxande astrofysiken, trots att man verkade under en påve vars kulturpolitik beskrivits som reaktionär, tolkar Mazzotti som allt annat än en slump. Istället, hävdar han, fanns det kopplingar: Pius IX regim (1846-1878) var motståndare till demokrati, yttrandefrihet, liberalism, samtidigt som den förespråkade en teknovetenskaplig modernisering. Regimen inrättade telegraflinjer, standardiserade tideräkningen och byggde järnvägar, och Mazzotti beskriver observatoriet som en nyckelspelare i dessa moderniseringsprojekt. Secchi var påvens rådgivare i naturvetenskapliga frågeställningar; vetenskapen och tekningen användes för att bryta kyrkostatens diplomatiska och kulturella isolering. Påven ville åter blåsa liv i Jesuiternas vetenskapliga tradition och man plockade bort Galileos verk från listan över förbjudna verk.
Vetenskapsteoretiskt höll Secchi pÃ¥ vad han kallade en ”sund experimentalism”. Han sÃ¥g i naturen ett slags enhetsfysik; fenomen av olika slag reducerades till rörelse hos materia och eter, vilka lÃ¥g bakom ljus, elektricitet, magnetism och sÃ¥ vidare. Naturlagarna var dock inte givna av materien i sig, de var snarare kontingenta, och det faktum att världsmaskinen fungerade visade för Secchi att det fanns en ordnande tanke bakom allt ihop: ”existing physical laws depended on the infinite freedom of the creator”, skriver Mazzotti.
Det rådde för Secchi och den politiska påvemakt som stödde hans vetenskapliga projekt ingen motsättning mellan tekniska och vetenskapliga framsteg och andliga, religiösa värden. Därvidlag liknade han en del andra europeiska vetenskapsmän vid 1800-talets mitt.
Publicerat i vetenskap
Lämna en kommentar
Sjöfart och astronomi
Jag läste Guy Boistel, ”Training Seafarers in Astronomy: Methods, Naval Schools, and Naval Observatories in Eighteenth- and Nineteenth-Century France” i Aubin, David, Charlotte. Bigg, och Heinz Otto Sibum, The Heavens on Earth: Observatories and Astronomy in Nineteenth-Century Science and Culture. Durham [NC]: Duke University Press, 2010.
Boistel diskuterar användningen av astronomi i fransk sjöfartshistoria. Precis som (det kanske mer kända exemplet) Greenwichobservatoriet, grundades observatoriet i Paris på 1600-talet med ett klart uttalat syfte: att bidra till att lösa navigationsproblematiken. Uppsatsen följer sedan en rad åtgärder i franskt 1700- och 1800-tal avsedda att förbättra navigationen: mer eller mindre framgångsrika försök att distribuera tid (tidkulor, synkronisering av skeppskronometrar), astronomididaktik kontra metodutveckling (skall man försöka förenkla de komplicerade matematiska metoderna eller skall kaptenerna lära sig mer matematik?), nätverk av navigationsobservatorier i franska hamnar som stöd för sjöfarten, statliga utbildningsprogram som startas av reformsinnade politiker för att sedan läggas ned av andra politiker. Och så vidare.
I Paris grundades ett observatorium 1875 tillhörande Bureau des Longitudes avsett att lära upp sjöfarare inom navigationskonst, tillsammans med elektrisk telegrafi, meteorologi, fotografi, geomagnetism, geofysik och så vidare. Författaren hade gärna fått uppehålla sig lite mer vid detta exempel på försöken att få ihop den relativt avancerade astronomin med dess avnämare; spridningen av den astronomiska navigationskonsten var bokstavligt talat en fråga om liv och död, och de många försöken att få till stånd en spridning av navigationskunskaper bland sjöbefäl och andra involverade i sjöfarten blir till en berättelse om svårigheterna i naturvetenskaplig didaktik.
Jag läser den här uppsatsen som en studie i svÃ¥righeterna att implementera avancerad naturvetenskaplig och teknisk kunskap och praktiker. Det gick att bestämma longituden frÃ¥n mitten av 1700-talet. Det är värt att notera att Boistel dock inte menar Harrisons kronometermetod, som pÃ¥ grund av diverse tekniska skäl inte började användas i fransk navigation förrän mot slutet av 1800-talet. Istället användes astronomiska metoder, bland annat den mÃ¥ndistansmetod som Jean-Charles de Borda hade utvecklat. Dessa krävde dock astronomiska observationer (frÃ¥n ett ostadigt fartygsdäck) med efterföljande kalkyler av hög matematisk halt (eller Ã¥tminstone tragiskt tröttande omfÃ¥ng) – ”det är omöjligt … lika svÃ¥rt som att greppa mÃ¥nen med vÃ¥ra händer” var omdömet om Bordas mÃ¥ndistansmetod som levererades av nÃ¥gra kaptener i handelsflottan i en rapport 1787.
Metoderna krävde lÃ¥nga kedjor av standardiserade och kalibrerade instrument, skickliga människor (och intresserade! – en del professorer höll hellre pÃ¥ med stellarspektroskopi än att hÃ¥lla reda pÃ¥ stadens och hamnens klockor, nÃ¥got som de egentligen var satta att göra) pÃ¥ en mängd nivÃ¥er frÃ¥n professorsstolarna vid observatorierna till kaptenskajutorna pÃ¥ hundratals civila och militära fartyg, ett nätverk av astronomiska kunskaper och färdigheter som sträckte sig frÃ¥n ett avancerat parisiskt centrum till alla delar av det stora system som utgjordes av fransk kommunikation till sjöss. Att fÃ¥ denna sociotekniska ensemble att spela i takt var inte det lättaste, inte ens i det förhÃ¥llandevis centralistiska franska 1800-talet och trots att tekniken i frÃ¥ga ansÃ¥gs viktig för nationen.
När Boistel mot slutet av uppsatsen sammanfattar läget i det sena 1800-talets navigation talar han om det i termer av misslyckande och behovet av metodologisk reform. Det jag bär med mig från den här uppsatsen är att den beskriver ännu ett exempel på problemen med att implementera avancerade tekniska och naturvetenskapliga metoder. Det är något som ibland förtjänar att påpekas även i vår tid; det primära är ibland inte uppfinningen, den naturvetenskapliga kunskapen eller den tekniska artefakten i sig utan svårigheterna att implementera denna. Det tar ibland tid att få avancerad teknik i bruk. Något som ibland underskattas av en teknik- och innovationspolitik när den snarare drivs av utopism än av kunskaper i hur teknik fungerar ute i den samhälleliga verkligheten.
Publicerat i astronomi
Lämna en kommentar
Fysiker och astronomer
Jag läste Richard Staley, ”Michelson and the Observatory: Physics and the Astronomical Community in Late Nineteenth-Century America”, i Aubin, David, Charlotte. Bigg, och Heinz Otto Sibum, The Heavens on Earth: Observatories and Astronomy in Nineteenth-Century Science and Culture. Durham [NC]: Duke University Press, 2010.
Staley diskuterar relationer mellan fysik och astronomi i det sena 1800-talets USA genom nÃ¥gra fysiker, framför andra Michelson. Han beskriver ett förhÃ¥llande omvänt det som var för handen lÃ¥t säga vid mitten av 1900-talet: dÃ¥, under andra hälften av 1800-talet, var astronomin större än fysiken i USA. Storskalig instrumentering började byggas i landet, dels i form av en veritabel boom i observatorier vid diverse colleges, dels i form av nÃ¥gra extremt stora filantropifinansierade observatorier med världens största instrument: Lick (pengar frÃ¥n fastighetsaffärer), Yerkes (järnvägsmagnat), Mt Wilson (Carnegiestiftelsen). Amerikanska astronomer var tidigt ute med att delta i den framväxande ”nya astronomin”, astrofysiken, som kom att förändra innehÃ¥llet och praktiken i denna den äldsta av vetenskaper.
Det var därmed till astronomin, en betydligt större och mer utvecklad disciplin än deras moderdisciplin fysiken, som fysikerna Rowland och Michelson graviterade. Staley diskuterar de kontakter Michelson odlade med den amerikanska astronomin, där experimentella praktiker cirkulerade i ett nätverk som dominerades av astronomer. I USA ledde kontakterna med den välmående astronomin till ett slags stimulans för andra vetenskaper, som fysiken. För framgångsrika fysiker som Rowland och Michelson (den senare fick ett Nobelpris 1907) var det astronomiska observatoriet en modellinstitution, och dess förhållandevis utvecklade system för finansiering och bedrivandet av storskaliga forskningsprogram påverkade dem. (Staley hade emellertid kunnat följa Michelsons nätverk längre än vad han gör; Michelsons vetenskapliga stil företräddes i Nobelkommittén av Bernhard Hasselberg.)
Mellan fysiken växte det fram gemensamma fält, som Staley kallar det. (Här finns inget av boundary objects, trading zones eller liknande begrepp – Staley är helt empirisk till sitt sätt att skriva. Det är pÃ¥ sitt sätt lite synd, för flera av hans poänger har en affinitet med till exempel Galisons studier av hur empiriska studier av instrument, vetenskapliga tekniker och praktiker kan komplicera och komplettera förstÃ¥elsen av vetenskapliga discipliner). Dessa gemensamma fält var, och detta är en av de mer intressanta slutsatserna i uppsatsen, inte enbart förknippade till den del av astronomin som borde ha mest med fysiken att göra, astrofysiken, utan sträckte sig även till de klassiska delarna av astronomin. Michelson hade till exempel mycket med Simon Newcomb att göra. Michelsons mätningar var fysik, men de vette minst lika mycket Ã¥t klassisk astronomi som Ã¥t astrofysik i det att de hade ett stort drag av precision över sig, en verksamhet som den klassiska astronomin ju excellerade i.1
Ett annat överlappande område är det mellan industri och fysik, och Staley diskuterar några av de kontakter som fanns mellan astronomi, fysik och företag inom exempelvis precisionsmekanik. Kanske var den elektrotekniska fysiken mer ägnad att ingå kontakter med företagen, men även den metrologiska och optiska forskningen hos en Michelson kunde spela en industriell roll. Metrologin, vetenskapen om precisionsmätningar, var behövlig för en industri där standardisering var viktig. När det visade sig att skruvar och muttrar från olika tillverkare som borde ha samma dimensioner inte hade det, vilket ledde till problem för järnvägsindustrin, engagerades fysikern och astronomen William Rogers för att reda ut problemen; hans arbete med precisionsmätningar vid Harvardobservatoriet var en utmärkt bakgrund för denna standardiseringsverksamhet, ett av flera exempel på kontakter mellan fysik och industri som Staley diskuterar.
Astronomi har alltså med skruvar och muttrar att göra, ett perspektiv jag har vissa sympatier med.
- Det här överlappet förekom även i andra länder; i Sverige företräddes den till exempel av forskare som Nils Dunér och instrument som dubbelrefraktorn vid Uppsala observatorium som installerades i början av 1890-talet. Det var en instrumentering som gjorde det möjligt att arbeta bÃ¥de inom klassisk astronomi och astrofysik. Gustav Holmberg, Reaching for the Stars (Lund, 1999), 39f. [↩]
Publicerat i astronomi
Lämna en kommentar
Politik och populärvetenskap
Jag läste Theresa Levitt, ”’I thought this might be of interest …’: The Observatory as Public Enterprise”, i Aubin, David, Charlotte Bigg och Heinz Otto Sibum. The Heavens on Earth: Observatories and Astronomy in Nineteenth-Century Science and Culture. Durham [NC]: Duke University Press, 2010.
Ett samhälle mår bäst av en viss kvalitet på det offentliga samtalet. Den allmänna opinionen bör präglas av förnuft och rationalitet.
Dessa vettiga ståndpunkter omfattades av François Arago, direktör för Parisobservatoriet. De låg bakom Aragos långvariga populärvetenskapliga författarskap och föreläsande: genom att interagera med allmänheten kunde han inte bara sprida astronomins resultat utan även påverka politiken i positiv riktning; att bedriva populärvetenskap blev till en politisk handling. Detta är den tolkning som ramar in Theresa Levitts intressanta diskussion av Aragos populärvetenskap.
Arago höll populärvetenskapliga föreläsningar mellan 1813 och 1848; en gång i veckan samlades en stor publik i en specialkonstruerad föreläsningssal på Parisobservatoriet. I Bureau des Longitudes årsbok såg Arago till att införa populärvetenskapliga artiklar (en standardgrej, förstås, i mycken almanackslitteratur sedan länge). Levitt diskuterar Aragos populärvetenskapliga stil; här är det inte fråga om någon flammarionsk framställning utan stilen är rigorös. Föreläsningarna skulle kunna följas av alla, klarhet och transparens i framställningen eftersträvades.
Arago ökade sina populärvetenskapliga insatser de oroliga åren från 1830 och framåt, år som dessutom sammanföll med att Arago satt i deputeradekammaren som en av de mer radikala på vänsterflygeln. Han bekämpade den spridda kometskräcken och annan vidskepelse bland allmänheten, som till exempel den inte ovanliga åsikten att månens strålar på något vis påverkade åkrarnas grödor.
Arago ville inte ha en passiv publik; han uppmuntrade amatörastronomer, folk som var intresserade av vetenskap borde observera himmelsfenomen själva och rapportera in dessa. Hundratals brev nådde observatoriet; Arago publicerade instruktioner för hur man gör observationer av meteorologiska och astronomiska företeelser. Inför den totala solförmörkelse som var synlig i Frankrike den 8 juli 1842 publicerade han olika handledningar för observationer och listade dussintals vetenskapliga frågor kring fenomenet som vetenskapen fortfarande inte hade löst och som kunde undersökas av amatörastronomer, även av dem som saknade teleskop och annan instrumentering.
Sammantaget menar alltså Levitt att Aragos populärvetenskap även hade en politisk sida:
for him the public was the platform for both his astronomical and political visions. Arago saw his public instruction as a means of shaping the rational critical French public necessary for the proper functioning of a republic founded on public opinion […] Transparency was the cornerstone for the observatory that Arago directed and the Universal Republic of 1848 that he helped to found. (302)
Denna politiska sida hos Arago förklarar därmed även varför Parisobservatoriet, som länge förknippats med republikanska värderingar, direkt kom att utsättas för omstrukturering när det nya auktoritära kejsardömet inrättades 1852.
*
Man kan förstås fundera över hur Aragos sätt att bedriva populärvetenskap passar in i vår tid. Visst, vi har populärvetenskap som syftar till att skapa insiktsfulla medborgare; vi har även mängder med amatörvetenskap och citizen science-projekt som Galaxy Zoo. Men vi har även en massa medialiserad vetenskap som inte direkt passar in i Aragos stringenta stil.
Nationer och geodeter
Jag läste Martina Schiavon, ”Geodesy and Mapmaking in France and Algeria: Between Army Officers and Observatory Scientists”, i Aubin, David, Charlotte. Bigg, och Heinz Otto Sibum. The Heavens on Earth: Observatories and Astronomy in Nineteenth-Century Science and Culture. Durham [NC]: Duke University Press, 2010.
Häromsistens, när jag intervjuade en geotekniker för ett av mina forskningsprojekt, artikulerades ett starkt ställningstagande: datorsimuleringar av geologiska fenomen är en sak, berggrundens verklighet något helt annat.
SÃ¥dana Ã¥sikter om fältvetenskaper kontra teoretisk manipulering stöter man pÃ¥ ibland. Den franske astronomen Hervé Faye artikulerade stÃ¥ndpunkten mycket tydligt i början av 1860-talet. Enligt honom fanns det dessutom, skriver Schiavon, en nationell aspekt av frÃ¥gan; han ville skilja mellan franska och tyska geodeter som han menader var alltför teoretiska: de brydde sig inte om ”the terrain’s local physiognomy. In his view German error theory failed to take these specific characteristics into account.” Franska geodeter, däremot, kunde bygga sin vetenskap pÃ¥ en direkt upplevelse av fältet för att uppnÃ¥ en sant vetenskaplig triangulering, ”rather than cabinet observers relying on computations.”
Faye är typisk för ett bärande element i Schiavons uppsats, det som handlar om nationella stilar i en vetenskap. Författaren diskuterar ingående olika vetenskapliga stilar i europeisk geodesi under 1800-talet, med specifikt fokus på franska förhållanden men med tillräckligt mycket tyskt och brittiskt inkastat i blandningen för att skapa kontrast.
De nationella stilarna, manifesterade i vetenskapliga praktiker som reproducerades i högre utbildningsanstalter och nationella vetenskapliga prestigeprojekt, var inte enbart en fråga om tycke och smak. När det gäller geodesi fanns det en direkt koppling till liv och död: har man dåliga kunskaper om jordklotets form, skjuter artilleriet sämre än motståndarsidans artilleri om denna motståndare har bättre kunskaper. I varje fall tycks franska geodeter ha gjort den läxan 1870 (sid 212).
Om idén om nationella vetenskapliga stilar är ett bärande element i uppsatsen, är kopplingen mellan geodesi och territoriell kontroll ett annat. Franska geodeter var direkt involverade i fransmännens koloniala projekt i Algeriet. Schiavon diskuterar en geodetisk uppmätning av Algeriet av franska vetenskapsmän mot bakgrund av den franska invasionen av Algeriet; det fanns en direkt koppling mellan geodesi och kolonialism.
Den här uppsatsen är kort men tankeväckande på flera sätt. Den diskuterar en viktig del av 1800-talets astronomi som man kanske lätt glömmer om man istället följer linjen från Herschel till Hubble. Dessutom kopplar den astronomin till frågor om nationell kontroll, maktutövning och geopolitik.
Den är läsvärd, och erbjuder en intressant bakgrund för den som vill diskutera den samhälleliga betydelsen av en mängd numera bortglömd astronomi.
Publicerat i astronomi
Lämna en kommentar
Planetära kriser
Jag läste Joseph Masco, ”Bad Weather: On Planetary Crisis”, Social Studies of Science 40 (2010), 7-40.
Hur går det till när ett krismedvetande som innefattar hela vår planet uppstår? Det är frågeställningen för Joseph Masco i den här vittomfattande uppsaten.
Masco försöker öka förståelsen för vår tids stora klimatproblem genom att jämföra det med ett annat hot som verkade på planetär skala, kärnvapenhotet. Uppsatsen bygger till stor del på annan forskning och är ett exempel på att det börjar komma så mycket forskning nu om efterkrigstidens vetenskapshistoria att man kan bygga synteser på mesoskala som är väl grundade i modern vetenskapshistorisk forskning. (En kommande bok av Jon Agar är ett ytterligare tecken på detta.)
Texten greppar ett halvt sekel genom tre nedslag: 1953 (egentligen: större delen av 1950-talet), 1983, 2003. Inledningsvis handlar det om utvecklingen av kärnvapen och kunskap förknippad med dem. De 215 kärnvapenprovsprängningar som USA genomförde ovan mark eller i haven mellan 1945 och 1962 ”produced a vast range of environmental effects that transformed both the globe and the earth sciences”, skriver Masco (12). Provsprängningarna visade sig ha ett Janusansikte: de var ekologiska problem men sådde även frön för ett kommande miljökrismedvetande vars fundament är en geovetenskap som omdanades till följd av det kalla kriget. Kunskaper om vår planet sedd som system är i viss utsträckning en skapelse av det kalla krigets militära logik. Bland annat förändrades geovetenskaperna tack vare rejält tilltagna penningströmmar (vilket ju inte är något nytt resultat utan snarare ett slags konsensus bland de forskare som studerar geovetenskaperna under efterkrigstiden). Masco ger ett antal exempel på detta, några rör meteorologi och klimatologi, biologiska och medicinska effekter av strålning, oceanografi. Vad som intresserar mig, eftersom jag av och till håller på en del med det kalla krigets solär-terrestra fysik och norrskensforskning, är bland annat det han skriver om provsprängningarna i serien Hardtack, där USA detonerade kärnvapen högt upp i atmosfären och därmed skapade ett artificiellt norrsken. Provsprängningarna på höga höjder störde ut radiokommunikation och fenomenet med EMP, en elektromagnetisk puls, i samband med kärnvapen kunde studeras. (Efter Hardtack fortsatte sedan höghöjdstesterna med den hemliga serien Argus.)
Uppsatsens mittenparti behandlar nuclear winter i termer av en ”pacifistisk” teori, mobiliserad för att reducera kärnvapenarsenaler och på ett grundläggande vis förändra tankarna på att ett kärnvapenkrig var möjligt att vinna; klimatförändringar som argument för kärnvapennedrustning (19). Förespråkarna för nuclear winter publicerade sig inte bara i Science utan även i massmedier med Carl Sagan som huvudsaklig talesman, och man undrar lite över hur framgångsrik man var när det gällde att förändra det kalla krigets säkerhetstänkande från ett fokus på nationalstaten till planeten. Att nuclear winter var en idé som färdades långt är emellertid tydligt; jag har varit inne på frågan tidigare.1
Avslutningsvis diskuteras global uppvärmning, framför allt hur denna framställts på film men även hur Pentagon hanterat frågan. Det amerikanska försvarsdepartementet lät två framtidsforskare skriva en rapport om hur nationens säkerhetspolitik påverkades av klimatförändringarna; Peter Schwartz och Doug Randall publicerade denna 2003 och pekade där ut bland annat klimatdrivna konflikter i takt med att energi, mat och råvaror blir mer eftertraktade. Världen år 2020 är en mer osäker värld.
Sammanfattningsvis är artikeln lite väl spretig – jag har långt ifrån diskuterat allt vad den innehåller – men den kanske ändå har ett slags poäng när den försöker mejsla fram
two different concepts of planetary threat, one focused increasingly on issues of global environment and the cumulative effects of industrial civilization, while the other continued to focus on how nature could be militarized for the benefit of the US national security state. (17)
Det gör den emellertid på ett lite väl vindlande vis.
- ”’Människoartens utplåning kan inte uteslutas’: om en hotad planet” i Gunnar Broberg, Jonas Hansson, Elisabeth Mansén red., Filosofiska citat: Festskrift till Svante Nordin (Stockholm: Atlantis, 2006). Här finns en manusversion (pdf) [↩]
Publicerat i kalla kriget
Lämna en kommentar
Modeller av samhället
Jag läste Paul Erickson, ”Mathematical Models, Rational Choice, and the Search for Cold War Culture”, Isis, 2010, 101: 386–392.
Paul Erickson vill förstÃ¥ framgÃ¥ngarna för ”rational choice”-modeller i mycken samhällsvetenskap de senaste Ã¥rtiondena; spelteori och liknande har spelat stor roll och därmed slagit ut andra perspektiv: ”Mathematical formalisms have displaced knowledge that is historical and contingent; and concepts of ethics, fairness, justice, and tradition have been reinterpreted in terms of a thin vision of rationality encapsulated in axioms of preference ordering or utility maximization.” (386f)
Uppsatsen tar sin utgÃ¥ngspunkt i observationen att de matematiska tekniker som, hämtade frÃ¥n cybernetik och liknande, implementerades i olika samhällsvetenskaper under det kalla kriget, är en historisk process som av vetenskapshistoriker tolkats ”either by reference to military patronage, or to a characteristic Cold War culture or discursive framework strongly shaped by the concerns of national security.” (386) Statistisk beslutsteori och operationsanalys utvecklades under det andra världskriget, och spelteori lyftes fram efter kriget av försvarsrelaterade forskningsfinansiärer. Här anknyter Erickson till forskare som Martin Collins och Philip Mirowski.
Systemanalys, operationsanalys och liknande spreds sedan till annan verksamhet än den rent militära: teknikerna började användas av RAND Corporation och andra under 1960-talet till att hantera planering av sjukvård, utbildning, stadsplanering och annat. Erickson pekar på hur man upplevde problemen som den offentliga sektorn ställdes inför som allt mer komplexa; en ökande komplexitet i samhällsutvecklingen som gjorde att man sökte sig till nya matematiska verktyg för att analysera och optimera olika sociala och politiska program. Detta är en del av Ericksons uppsats som är högst intressant för mitt projekt om framtidsforskningens vetenskapshistoria; framtidsforskningens framväxt under 1960-talet kan, menar jag, beskrivas som ett svar på en ökande komplexitet i samhällsutvecklingen. Erickson refererar här till Susan Light och David Jardini. Tyvärr är det en alldeles för kort del av denna uppsats, och Erickson går istället över till sitt huvudsakliga ämne för uppsatsen: att komplicera kalla krigshistoriografin.
Det finns ”lumpers” och ”splitters” inom historievetenskaperna. Den här korta uppsatsen har en ”splitter”-argumentation: vi bör se komplexiteten och diversiteten i en epok som det kalla kriget. Författaren vill komplicera bilden, och menar att det inte är sÃ¥ fruktbart att reducera processen till frÃ¥gor om nationell säkerhet. Han följer användningen av en del av rational choice – spelteori – och visar hur den kom till användning inom bland annat freds- och konfliktforskning. (Att en av de fredsforskare Erickson diskuterar, Anatol Rapoport, en pacifist med socialistiska kopplingar, fick ett stort forskningsanslag frÃ¥n U.S. Air Force 1956 är förresten ännu ett exempel pÃ¥ de märkliga allianser och kopplingar som den här tiden kunde visa upp.)
Splitters-argumentationen i uppsatsen är helt enkelt att vi mÃ¥ste akta oss för att förenkla bilden av 1950- och 1960-talens forskningsfinansiering i USA. Visst, militären och den nationella säkerhetspolitiken fanns där som en viktig källa till finansiering och samhällelig status för forskning men determinerade inte användningsomrÃ¥dena för spelteorin. Det behövde inte finnas nÃ¥got enhetligt epistemiskt och diskursivt ramverk, skriver Erickson, impregnerat av nationell säkerhetspolitik, bakom flödet av vetenskapliga teorier och tekniker. Det fanns kopplingar mellan olika grupper, men de kanske inte hade sÃ¥ mycket gemensamt. Erickson prövar metaforiken om matematiskt samhällsmodellerande som ett slags ”valuta” som flödar mellan olika aktörer och kunde bidra till att skapa förstÃ¥else här och där, trots att dessa aktörer inte hade alls mycket intellektuellt gemensamt med varandra; metaforen är inspirerad av forskare som diskuterat liknande fenomen i termer av ”boundary objects” och ”trading zones”.
Det finns, menar Erickson, något intuitivt lockande i bilden av en enhetlig kalla krigs-kultur, men om vi tar empirin på allvar bör vi även komplicera tolkningen och söka efter den här epokens diversitet och inte bara dess enhet.
Teknik och spionage
Jag läste Kristie Macrakis, ”Technophilic Hubris and Espionage Styles during the Cold War.†Isis 101, no. 2 (June 1, 2010): 378-385.
Macrakis essä mÃ¥lar upp tvenne skilda stilar för underrättelseanalys under det kalla kriget. Medan östblockets underrättelseverksamheter (och även brittiska dito) förlitade sig pÃ¥ humint – människor pÃ¥ marken, spioner, angivare, rekrytering av dubbelspioner, förrädare, mullvadar – var USA:s dito helt teknologiskt inriktad. Det medförde en snabb utveckling av tekniker för spionsatelliter, flygplan pÃ¥ hög höjd i atmosfären, ubÃ¥tar, signalspaning.
Det här har, menar Macrakis, djupa historiska rötter. I Sovjet fanns en lÃ¥ng tradition av spionage som sträckte sig tillbaka till tsartiden; i det amerikanska samhället fanns en lÃ¥ngtgÃ¥ende ”teknologientusiasm”, för att lÃ¥na ett begrepp frÃ¥n Thomas P. Hughes (Macrakis föredrar ”teknofili” för samma sak): ett problem som dyker upp löses helst genom att kasta en massa teknik pÃ¥ det. Denna förkärlek för ”the technological fix” fortlever än idag i USA och sträcker sig förstÃ¥s lÃ¥ngt bortom underrättelseverksamhetens omrÃ¥den. (Samtidigt som det är en talande bild kan man förstÃ¥s fundera över hur pass väl bestämd den är av källmaterialet. Vet vi verkligen sÃ¥ mycket om östblockets användning av teknik för övervakning sÃ¥ att man kan säga sÃ¥ pass kategoriskt som Macrakis ändÃ¥ gör att de satsade mest pÃ¥ humint?)
Det framväxande militärindustriella komplexet under 1950-talet var den organisatoriska manifestationen under det tidiga kalla kriget av denna teknofiliska tradition. Konkret pekar Macrakis pÃ¥ Eisenhowers starka tilltro till teknik och hur hans vetenskaplige rÃ¥dgivare James Killian, rektor för MIT, och Polaroids Edwin Land bidrog till att skapa det militärindustriella komplex (som Eisenhower själv i ett berömt tal varnade för). Macrakis talar, för övrig, som mÃ¥nga andra om ”the military-industrial-academic complex”: universiteten drogs förstÃ¥s in i det här.
Även om det finns undantag har mycket av det som finns publicerat om kalla krigets spioneri skrivits av journalister och pensionerad underrättelsepersonal, och Macrakis ser flera relevanta forskningsomrÃ¥den, inte minst för teknik- och vetenskapshistoriker. Och det här är en typ av historisk forskning som kan bli användbar för oss idag. Det finns nÃ¥got samtidsrelevant över Macrakis uppsats, en vilja att lÃ¥ta modern historisk forskning bli användbar i diskussioner om hur vi inrättar vÃ¥ra samhällen idag, ett slags policyrelevant historieforskning som jag gärna hade sett att fler historiker tog pÃ¥ större allvar. Ett annat och mer lÃ¥ngtgÃ¥ende projekt i den riktningen är History and Policy i Storbritannien. Hur pass kostnadseffektiva var den teknofila underrättelsetjänsten egentligen? I vilken utsträckning stimulerade underrättelseteknologierna utvecklingen i andra, civila, tekniksektorer? (Hade vi annars haft Google, Apple, Microsoft, Intel och en massa andra innovationsdrivna företag?) Vilka roller har dessa teknologiska system och den teknologiska hybris som är en väsentlig del av amerikansk mentalitet haft för framväxten av det världsomspännande ”empire of surveillance” som växt fram och som vi lever med idag?
Det är några av de spännande frågor som Macrakis avslutar sin essä med och som pekar framåt mot relevanta forskningsområden. Kanske även för svenska teknik- och vetenskapshistoriker.
Publicerat i kalla kriget
Lämna en kommentar
Kolonial astronomi
Jag läste Simon Schaffer, ”Keeping the Books at Paramatta Observatory” i Aubin, David, Charlotte. Bigg, och Heinz Otto Sibum. The Heavens on Earth: Observatories and Astronomy in Nineteenth-Century Science and Culture. Durham [NC]: Duke University Press, 2010.
Astronomers informationshantering intresserar mig. Astronomi är en datadriven vetenskap där stora datamängder färdas i världsomspännande nätverk, ansamlas och analyseras i noder i dessa nätverk. Det här är en praktik som länge varit fullkomligt central för denna vetenskap. Men astronomernas skicklighet i informationsteknikerna har även spelat roll för andra än astronomerna själva; för moderna stater och byråkratier centrala statistiska metoder har i viss utsträckning utvecklats av astronomer.
En tydlig exponent för det här är lundaprofessorn C.V.L. Charlier, vars verksamhet mycket handlade om att skapa metoder för att hantera stora mängder data för att ur dem utvinna ny kunskap om stjärnvärlden. Hans stellarstatistik medförde utvecklingen av statistiska metoder och beräkningsteknologier som ömsom hängde samman med byråkratins arbetsmarknad och teknikutveckling, ömsom påverkade sådana delar av samhället utanför astronomin. Flera av Charliers lärjungar blev statistiker, de arbetade med att kartlägga land och folk, de såg till så att pensionssystem och prissättningen på tågbiljetter var rationellt uppbyggda, de arbetade åt allt från skånska sockerbruk till Rasbiologiska institutet.
När Charlier, besjälad av rationalism i sin samhällssyn, monterade upp ett offentligt ur vid ingÃ¥ngen till Lunds observatorium – kopplat till observatoriets mycket precisa astronomiska urverk men här riktat utÃ¥t, mot lundensarna som promenerade förbi hörnet vid Gyllenkroks allé-Grönegatan – vinnlade han sig om att urtavlan skulle designas pÃ¥ sÃ¥dant sätt att den verkligen utstrÃ¥lade precision och visade att astronomins högborg var en källa till ett rationellt styrt samhälles högt drivna krav pÃ¥ noggrannhet och precision. Han lyckades: i folkmun kallades den under lÃ¥ng tid ”rättaste klockan i Lund”. Det fanns alltsÃ¥ även en symbolisk, medialiserad, aspekt av dessa astronomers projekt: att sprida precision frÃ¥n observatorierna.
Ett liknande projekt fanns bakom observatoriet i Paramatta, ämnet för Simon Schaffers uppsats i en nyutkommen bok om observatorievetenskaper under 1800-talet. Schaffer hävdar, i polemik mot historiker som Paolo Palladino, att astronomi och fysik varit verktyg i det imperialistiska projektets maktutövning pÃ¥ global skala. I Paramatta, beläget i närheten av Sydney, inrättades ett astronomiskt observatorium 1822. Sir Thomas Brisbane, guvernör över New South Wales, var, som Schaffer skriver, likt sÃ¥ mÃ¥nga av sina kollegor i kolonierna, en produkt av skotsk upplysning, en legering av ”exact science, economic reform, and evangelical piety [… vars samhällsnytta tycktes obestridlig:] Enlightened sciences could help global government” (s 124) som han hade plockat upp under sina studier vid universitetet i Edinburgh. Väl pÃ¥ plats i New South Wales skapade han snart administrativa rutiner som syftade till att samhället skulle börja styras mer och mer rationellt. Det var i allra högsta grad, menar Schaffer, en anledning till att Brisbane även sÃ¥g till att anlägga ett astronomiskt observatorium.
I uppsatsen finns en mindre korrekturmiss – den londonbaserade amatörastronomen Groombridges katalogiseringsarbete av cirkumpolära stjärnor var förvisso ett storskaligt projekt men han använde verkligen inte sitt observatoriums instrument ”to survey fifty thousand circumpolar stars” (s 131)1 – men överlag är det här en väl underbyggd uppsats. Framför allt är det en intressant tolkning av vilka roller som astronomin spelade i de tidiga faserna av det brittiska imperiet som pekar ut framtida forskningsomrÃ¥den. Det fanns mängder med astronomer och geodeter utspridda över imperiet och nÃ¥gonting tycks de ju ha betytt.
För svenskt vidkommande finns det flera beröringspunkter med delar av det Schaffer skriver om: den redan nännde Charlier och även Wargentin och kretsarna kring honom i KVA tänker jag förstås på, men även svenska gradmätningsexpeditioner, som Sven Widmalm skrivit om, under 1700- och 1800-talen ingick i nationella och internationella nätverk där ett slags kolonial kontroll över territorier ramade in de precisionsinriktade astronomiska mätningarna.