Jag sitter och knåpar på en text om astronomen Mårten Strömer. Han var professor i astronomi vid Uppsala universitet men bedrev även forskning inom artillerirelaterad teknik, ledde ett storskaligt projekt som syftade till att mäta upp Sveriges kuster för att förbättra sjökorten (astronomi var en mycket tillämpad vetenskap fram till åtminstone 1900) och översatte Euklides Elementa därför att han ansåg matematiken vara samhällsnyttig:
En stor del af Krigswetenskapen i wåra tider, Seglations- Bergs- Och Landtmätare wetenskaperne, med flera, grunda sig på Mathematiska principier; och således måste de som med ämbetens bestridande här wid hafwa at beställa, wara uti Mathematiken förfarna, om de skola grundeligen förstå det som til deras giöromål hörer.
Strömer skrev om elektricitetsforskning och undersökte dess praktiska användningsområden: han använde sina kunskaper på elektricitetsforskningens område för att försöka utveckla medicinsktekniska innovationer för elektrisk behandling av diverse sjukdomar, ett område som man fäste stora förhoppningar till, ett slags utbyteszon där såväl medicinare som fysiker arbetade, bland annat tog sig medicinaren Nils Rosén an frågan om elektricitetens roll i medicinen. Experiment utfördes på ett antal personer; hämtade ur de lägre skikten i samhället, någon var tiggare, någon torpare, användes de som exempel på hur forskarna och kungligheterna brydde sig om även de svagaste i samhället, som det sjuka gossebarnet Eric Upgrén:
Denne gåssen hade, då han ännu var i sit uslaste tilstånd, den lyckan, at blifva framvist för Deras Kongl. Majesteter, då de under sin Höga närvaro, besågo de Electriska försöken, och fick då ärfara til sin stora fördel och understöd i sit elände, huru ömsint De täckas vårda alla, ända til de uslaste och nedrigaste Undersåtare i sit Rike.
Strömer hoppas, här vid mitten av 1700-talet, att KVA skall ta en central roll för elektricitetsmedicinen i Sverige. En del av hans experiment slog väl ut, andra icke, men Strömer noterar dock att ingen tycks ha blivit värre än de var tidigare …
Strömer bidrog dessutom till KVA:s arbete med att reformera kalendern i Sverige (och arbetade praktiskt med att räkna ut den svenska almanackan under ett antal Ã¥r), argumenterade med tidstypisk retorik i ett presidietal i Vetenskapsakademien för vilken ofantlig nytta astronomiämnet hade för ”styrmanskonsten” samt utförde tekniskt konsultarbete Ã¥t KVA, en organisation som vid den här tiden, med Sven Widmalms formulering, ”fungerade som statligt remissorgan i tekniska frÃ¥gor, närmast som patentbyrÃ¥.” Strömer analyserade en ”väderväxlingsmaskin”, en uppfinning avsedd att lösa en av tidens svÃ¥ra arbetsmiljöproblem inom sjöfarten, nämligen att fÃ¥ till stÃ¥nd en ventilation i det inre av skepp.
Slutklämmen i Strömer, M., Melander, D., Mallet, F., och Bergman, T., Yttrande om en väderväxlingsmaskin. Sekr. ark. 20:1, Kungl. Vetenskapsakademien: Centrum för vetenskapshistoria, Stockholm.
Till yttermera visso lämnade han professuren i Uppsala för att under ett antal år undervisa vid kadettskolan i Karlskrona. Han var alltså en nyttig person i statens tjänst, väl inpassad i tidens utilistiska vetenskap.
Nordenmark skriver att ”Strömers vetenskapliga produktion är ringa”, vilket väl i en snäv bemärkelse är en korrekt observation – han är inte förknippad med nÃ¥gra större upptäckter eller arbeten, som Wargentin eller Klingenstierna – och hans värdering av Strömers insatser som observerande astronom ”betydelselösa”.
Något ligger det väl i detta. Men vetenskapens betydelse för en tids vetenskap ligger inte enbart i upptäckter utan även i annat. Strömer tycks ha varit en uppskattad lärare och han utarbetade läromedel i ett centralt ämne som matematik som användes under lång tid. Och med ett mer forskningspolitiskt färgade par glasögon på näsan än vad Nordenmark hade när han skrev om Strömer, ser jag, snarare än en misslyckad astronom, en Strömer som i allra högsta grad passade in i och bidrog till att utveckla svensk naturvetenskaps kontakter med andra delar av samhället. Den retorik och stundtals praktik som vetenskapen handlade om vid mitten av 1700-talet lade ju stor vikt vid de praktiska sidorna av vetenskapen, något som i allra högsta grad Strömer bidrog till.
”Rön” – idag kallar vi det innovationer – skulle vetenskapen bidra med till samhället och en sÃ¥ pass central organisation som KVA var inte bara en organisation som skapade förutsättningar för vetenskapliga mätningar utan agerade även som ett slags amalgam av VetenskapsrÃ¥det och Vinnova; den var bÃ¥de en forskningsutförande, forskningspolitisk och industripolitisk aktör. I dessa sammanhang passade Strömer väl in.
NÃ¥gonting säger mig att den svenska vetenskapens historia under 1700-talet borde attrahera fler utövare. Visst, mycket är redan skrivet – av Lindroth, förstÃ¥s, men även av hans elever som Svante Lindqvist, Karin Johannisson, Gunnar Broberg och sÃ¥ vidare – men jag tror att man bör kunna utvinna mycket intressant även fortsättningsvis. Kanske är nyttoidealet kring i 1700-talets vetenskap än viktigare att utforska i dessa Vinnovatider, än när Lindroth höll pÃ¥? Och tecken finns förstÃ¥s pÃ¥ ny intressant forskning pÃ¥ omrÃ¥det. Högt pÃ¥ min att läsa-lista stÃ¥r nu Thomas Kaiserfeld, Krigets salt: salpetersjudning som politik och vetenskap i den svenska skattemilitära staten under frihetstid och gustaviansk tid.
