Schemat för vårterminens upplaga av det teknik- och vetenskapshistoriska seminariet, som är ett samarrangemang mellan Idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet och Chalmers, finns att ladda ner på den här länken.
Der Noether spelas på Göteborgs stadsteater
”Der Noether” är Julia Ravanis och Ida Görsch intressanta pjäs om den framträdande matematikern Emmy Noether och om hur det var att vara kvinna i matematik och teoretisk fysik i början av nittonhundratalet. Nu sätts den upp på Göteborgs stadsteater 30 januari – 2 februari. Biljetterna är släppta och kan köpas här.
Jag har sett den tidigare – den är bra!
Publicerat i vetenskapshistoria
Etiketter Emmy Noether, Julia Ravanis, vetenskapshistoria
Lämna en kommentar
Migrering av data från åldrande bärare
För närmare två år sedan skrev jag om behovet av en nationell infrastruktur för att läsa data pÃ¥ föråldrade medier: VHS, Zipdrives, disketter (8″, 5 1/4″, 3.5″) och så vidare. Till och med CD, diktafonkassetter och kassettband är icke-triviala utmaningar idag. Se även Paul Schlyters insiktsfyllda kommentar till inlägget.
Nu letar KB efter personal som kan hantera gammal utrustning skriver Biblioteksbladet. Bra!
Mikrofotometrar: Schiltfotometern
Fototekniken var en central teknik vid observatoriet i Saltsjöbaden (även om det fortfarande dyker upp en liten andel visuella observationer i materialet så sent som vid mitten av århundradet). Men det räcker inte att säga att den till stora delar var fotografisk om man vill karaktärisera den observerande astronomin där uppe på Karlsbaderberget. Man måste skilja på flera användningar av fototekniken, där en grov karaktäristik handlar om åtminstone två grenar av den fotografiska astronomiska observationskonsten: den avbildande och den registrerande.
Om vi kikar på den delen där fotografiet fungerar som registrerande är fotoplåten ett mellansteg, en detektor som exponeras för ljuset från objekten som samlas in i teleskopet. Plåten är en glasskiva (sällan celluloidfilm) belagd med silverbromid uppblandad i en hinna, emulsion, som på ett jämnt vis lagts över glasskivan. Silverbromid är en ljuskänslig förening som förändras när den utsätts för ljus; plåten blir svärtad i proportion till intensiteten (dock inte linjärt, vilket ställde till det för dåtidens astronomer) på det infallande ljuset. Efter framkallning och fixering, kemiska processer som görs i mörkrummet efter exponering, återstår en fotografisk plåt som är en avbildning av stjärnor, nebulosor, galaxer eller vad det nu är för objekt astronomen riktat teleskopet mot.
En fotografisk plåt med stjärnor och nebulosor. Ur Lunds astronomiska observatoriums samlingar.
Visst, man kunde titta på bilden och man kan reproducera bilden så att andra kan se den (i forskningspublikationer, läromedel, populärvetenskap) men för astronomerna vid den här tiden var avbildning, rätt och slätt, oftast inte ett slutändamål. Snarare handlade det om att mäta upp den fotografiska plåten för att skapa data.
Man kunde mäta objekts positioner på plåten; för det andra mäta upp spektrums utseende, våglängder för spektrallinjer; för det tredje ljusstyrkan för stjärnor. Här fokuserar vi på det senare.
När observatoriet grundats anskaffades en mikrofotometer av Schilttyp. Här låter man ett mikroskopobjektiv fokusera ljuset från en konstant ljuskälla på den fotografiska plåten. Efter att ljuset passerat plåten projiceras ljuset med hjälp av ytterligare ett objektiv på den ljuskänsliga delen av en värmekänslig detektor som omvandlar strålningen från lampan till elektrisk ström, som mäts upp med en galvanometer. Fotoplåten är flyttbar, så att man kan ställa in varje given stjärna på plåten för mätning.
Man kan notera att Schiltfotometern är ett specifikt astronomiskt instrument, men att det även innehåller tekniska komponenter som inte är specifikt astronomiska utan är vad Joerges och Shinn diskuterar som ”research-technology”, ett slags mer generell instrumentering som dyker upp i diverse andra vetenskapliga sammanhang.1 Astronomisk instrumentering handlar om att få ett antal mer eller mindre astronomiska tekniker att samspela med mer generella tekniker för att skapa data, som i fallet med Gunnar Larsson-Leanders fotoelektriska fotometri. Schiltfotometern använder ju en galvanometer, ett slags fysiklaboratoriets generalistinstrument, tillgänglig off the shelf. Den innehåller även sådana elektriska komponenter som snarare hämtas från utanför vetenskapen över huvud taget; i den ursprungliga instrumenteringen använder Schilt ”a 6 Volt motorcar lamp”.2
Det innebär ganska mycket manuell hantering med en ganska komplicerad mikrofotometer för att mäta upp en stjärnas ljusstyrka på en fotoplåt. Plåten skall förflyttas, galvanometerutslaget noteras manuellt i en anteckningsbok, sedan reduceras mätningen så att jämförelse med observationer på stjärnor med känd ljusstyrka ger den okända stjärnans ljusstyrka. Men lika fullt var detta en inte ovanlig metod på observatorier under mellankrigstiden; den gav bättre noggrannhet än om astronomen bara tittade på stjärnan, och mätningarna kunde utföras på kontorstid. Här fanns alltså en tidsseparering mellan tiden under stjärnhimlen och analysen som gav data. Och man kunde dessutom observera med en assistent, vilket ökade antalet stjärnor som mättes: Schilt noterar att om man fick hjälp av en andra assistent så ökade hastigheten för dataproduktionen något – instrumentet ”enables one observer to measure about 240 stars per hour when assisted by a recorder who enters the readings in the observing book.”3
- Joerges, Bernward, och Terry Shinn. â€A Fresh Look at Instrumentation: An introductionâ€, i Instrumentation: between science, state and industry, redigerad av Bernward Joerges och Terry Shinn. Sociology of the sciences, 0167-2320 ; 22. Boston: Kluwer Academic Publishers, 2000. [↩]
- Schilt, J. â€Description of the new thermopile-microphotometer of the Leiden Observatoryâ€. Bulletin of the Astronomical Institutes of the Netherlands 2 (01 juli 1924): 135–39, 138. [↩]
- Schilt, s. 135. [↩]
Publicerat i astronomihistoria
Etiketter Engines of discovery, Jan Schilt, mikrofotometrar, Saltsjöbadens observatorium
Lämna en kommentar
Professur i idéhistoria utlyst vid Södertörns högskola
En professur i idéhistoria med inriktning mot Östersjöregionen och/eller Östeuropa är utlyst vid Södertörns högskola. Sista ansökningsdag: 13 december. Läs mer här.
Akademiska Hus och den forskningspolitiska propositionen
En lång lista av organisationer med intresse för den kommande forskningspolitiska propositionen har hörsammat möjligheten att skicka in synpunkter på processen.
Jag har börjat småkika lite på några av dessa med avseende på Akademiska Hus och deras vinstkrav – ett ämne som varit aktuellt i flera debattartiklar nyligen (men också uppmärksammats genom åren). Är det några av universiteten som tar tillfället i akt och klagar på detta uttag av övervinst?
En mycket snabb inspektion av fem universitet visar att tre universitet väljer att inte ta upp frågan: Lund, Umeå och Göteborg (trots att vi var några i den humanistiska fakultetsstyrelsen här i Göteborg som agerade för att denna fråga skulle lyftas).
Däremot tar Stockholm och Uppsala upp det hela. Såhär skriver Stockholms universitet i sina inskickade synpunkter:
Revidera uppdraget till Akademiska hus
På motsvarande sätt som regeringen gör bedömningen att nya alternativa hyresmodeller bör tas fram för vissa kulturinstitutioner, bör regeringen initiera en revidering av avkastningskravet för Akademiska hus AB. Liksom för kulturinstitutionerna bör hyresmodellen för universitet och högskolor vara hållbar och utgå från andra än rent affärsmässiga mål. Under de senaste åren har Akademiska dessutom kraftigt överträffat sitt avkastningsmål på 6 procent över en konjunkturcykel. Sammantaget innebär detta att en orimligt stor andel medel avsedda för forskning och utbildning avsätts till lokalhyra. Stockholms universitet menar att statens styrning av Akademiska hus inte bör isoleras från de nationella utbildnings- och forskningspolitiska målen. Istället bör Akademiska hus ges ett samhällsuppdrag att tillhandahålla ändamålsenliga lokaler till en skälig hyresnivå som utgår från det samhällsnyttiga målet om hög kvalitet i forskning och utbildning.
Stockholms universitet anser att:
Regeringens styrning av Akademiska hus bör fokusera på samhällsuppdraget och en skälig hyresnivå för universitet och högskolor.
Och Uppsala formulerar det såhär:
Akademiska hus avkastningskrav bör ses över
Regeringen bör göra en översyn av Akademiska hus avkastningskrav för att sänka nivån och införa en övre gräns på avkastningen. Akademiska hus, som är den största enskilda aktören som lärosäten hyr lokaler från, har i sitt uppdrag att uppnå en avkastning på minst 6 procent över en konjunkturcykel. Avkastningen på kapital har kraftigt överstigit detta mål under de senaste åren. Det är inte rimligt att en så betydande andel av medel avsedda för forskning och utbildning används för lokaler, vars kostnader delvis drivs av ett för högt avkastningskrav.
Högst rimliga argument från två av fem universitet. Det är förstås möjligt att jag hittar fler exempel om jag går igenom fler skrivelser.
Publicerat i universitets- och forskningspolitik
Etiketter Akademiska Hus, forskningspolitik, universitetspolitik
Lämna en kommentar
Laibach, Malmö 12 november 2023
Jag såg Laibach igår.
De inledde med en provocerande och urusel samling lÃ¥tar. Det var nÃ¥got slags blandning av symfonirock, progg, americana och country and western – country! – som höll samman den första delen av konserten. Keith Emerson möter Steve Hackett och Mats RÃ¥dberg och dÃ¥lig musik uppstÃ¥r. Sedan tog bandet en paus. Och i andra halvlek var de bra med sedvanligt tung rytm. Det var som att de var ett annat band, sig själva. (Fast vi gamlingar fick inte höra flera av de mer utmärkade och banddefinierande hitsen frÃ¥n 1980-talet, men det kan jag leva med.)
Laibach, Malmö, 12 november 2023
En synthistorisk observation: promenaden från järnvägsstationen till Moriska paviljongen tog mig förbi det som var synthhaket Stadt Hamburg på 1980-talet; nu är det ännu en fejk-engelsk pub som huserar i lokalen. När jag flyttade till Skåne 1986 var Malmö en döende industristad. Laibach kändes helt rätt. Då. Idag är Malmö något annat. Förmodligen speglar Stadt Hamburg stadens förändrade identitet.
Doktorandtjänst i Wien
En doktorandtjänst i vetenskapshistoria är utlyst i Wien:
– Successful applicants will have a master’s degree (or equivalent) in history of science or a related discipline (diploma must be available by the date of employment).
– They have a good command of several fields within the history of science, and an excellent command of key methods; an additional expertise in historical/political epistemology or epistemic decolonization is of advantage.
– Ideally, they have a research focus on colonial sciences (ethnology, agricultural sciences, etc.) or a geographical specialization in for example Asia or Oceania.
– During the initial period, fluency in German must be documented; spoken and written English is likewise important for the day-to-day work in our team. Language acquisition, especially of non-European languages, will be supported during the employment period.
Sista ansökningsdag: 28 november. Läs mer här.
Det finns även doktorandtjänster i flera andra historiska fält utlysta i Wien för närvarande, läs mer här.
Publicerat i vetenskapshistoria
Etiketter akademikers arbetsmarknad, doktorandtjänst, historia, tjänster, Universitetet i Wien, vetenskapshistoria
Lämna en kommentar
Hagströmerstipendiet
2024 års Hagströmerstipendium är utlyst:
Ett stipendium är utlyst för studier i medicinhistoria och/eller vetenskapshistoria i ett samarbete mellan Hagströmerbiblioteket på Karolinska Institutet och Centrum för vetenskapshistoria på Kungl. Vetenskapsakademien. Det är Catarina och Sven Hagströmers stiftelse som möjliggör detta stipendium för en postdoc eller senior forskare att utnyttja Hagströmerbibliotekets rika samlingar. I ett samarbete med Centrum för vetenskapshistoria ges också möjligheten att förlägga delar av forskningsarbetet till Kungl. Vetenskapsakademien. Ansökningar som avser utnyttja bägge samlingarna uppmuntras. Ansökningsperioden är 1–30 november 2023. Stipendiebeloppet är på 10.000€.
Hagströmerbiblioteket vid Karolinska Institutet och Catarina och Sven Hagströmers stiftelse tar nu emot ansökningar för 2024 års Hagströmer Fellowship.
Stipendiet ger en postdoktor eller senior forskare inom området medicinhistoria och/eller närliggande vetenskaper (tidigmodernt till nittonhundratalet) ekonomiskt stöd för att utforska Hagströmerbibliotekets samlingar. Biblioteket innehåller Sveriges största samlingar i medicinens historia och närliggande vetenskaper, inklusive mer än 100 000 monografier publicerade mellan ca. 1480 och 2000, omfattande manuskriptsamlingar och ca. 1300 medicinska och vetenskapliga tidskrifter.
Dessutom ger 2024 års stipendium möjlighet att arbeta i Kungl. Vetenskapsakademiens arkiv, som förvaras vid Centrum för vetenskapshistoria. Vi uppmuntrar ansökningar som använder bägge samlingar.
Läs mer här.
Publicerat i Medicinhistoria
Etiketter Centrum för vetenskapshistoria, Hagströmerbiblioteket, KVA, medicinhistoria, vetenskapshistoria
Lämna en kommentar
Bibliotekslarmssystemens långa räckvidd
En paratext från Houston Public Library, 1993.
1993 köps en bok in till Houston Public Library. Den förses med sedvanlig paratext i form av streckkoder, en sådan där påklistrad ficka på bandets inre baksida, mängder av obegripliga koder (både handskrivna och matrisprinter-1993stylee text) – och en elektronisk stöldskyddsmojäng.
Trettio år senare köper jag boken på ett antikvariat och går in på UB för att tillbringa några timmar i forskarsalens avskildhet för att läsa boken. På väg in tjuter larmet. Jag visar boken för bibliotekarien; boken med dess elektroniska larmtingest, nästan tvådimensionell men samtidigt som ett litet kretskort som innehåller en eller annan byte av information, är det enda som vederbörande tror kan ha utlöst larmet.
Elektroniska boklarm på bibliotek når ibland till andra kontinenter och bibliotekssystem i andra årtionden.
Fem doktorandtjänster i Berlin
Fem doktorandtjänster vid Max Planck Institutet for the History of Science:
The IMPRS-KIR is a research-driven PhD program based in the history and philosophy of science, technology, and medicine (HPSTM). It is a collaboration between the Max Planck Institute for the History of Science and Freie Universität Berlin, Humboldt-Universität zu Berlin, and Technische Universität Berlin. The IMPRS-KIR traces the deep entanglements of knowledge and its resources from a long-term and global perspective. Key to its agenda is a “historical-political epistemology†that highlights how knowledge is shaped historically by a great variety of resources – political systems, technological infrastructures, social interaction, material objects and media technologies. Knowledge, in turn, is understood as a means to define and unlock such resources, while being, in and of itself, one of the key resources of human culture.
Sista anmälningsdag: 15 januari 2024. Läs mer här.
Time Bandits: Historians of Science and the Matter of Comparison
Ã…rets Hans Rausing-föreläsning hÃ¥lls av Dagmar Schäfer, Max Planck-institutet för vetenskapshistoria, pÃ¥ temat ”Time Bandits: Historians of Science and the Matter of Comparison”. Läs mer här.
Tid och plats: 23 oktober kl. 18.15 i sal IX i universitetshuset i Uppsala.
Publicerat i vetenskapshistoria
Etiketter Dagmar Schäfer, Hans Rausing-föreläsning, Uppsala, vetenskapshistoria
Lämna en kommentar
Lumalampans labb
Anställda vid Lumalampan lämnar fabriken. Källa: Lumabladet nr 5, 1949
Lumalampan Aktiebolag var en stor arbetsgivare, med 1350 anställda vid århundradets mitt. Startat av Kooperativa Förbundet, KF, 1930 för att konkurrera med en kartell av glödlampstillverkare som höll priset för glödlampor artificiellt högt, lyckades man snart få ner priset på glödlampor; en standardlampa som kostat 1:35 kronor kostade 1931 85 öre, även hos kartellen som nu fick spela mot en konkurrent på marknaden för en produkt som var viktig för ett svenskt samhälle som växte och elektrifierades.
Produktionen av glödlampor från ax till limpa var en icke-trivial verksamhet utan byggde på tekniskt avancerad produktion, utveckling i industrilaboriemiljö med akademisk personal, kvalitetskontroll; en snilleindustri. Men till skillnad från SKF, LM Ericsson, Electrolux som var privatägda var det här ett företag inom KF, varför man kan laborera med etiketten kooperativ snilleindustri som kategorisering av Lumalampan. Ã… andra sidan kanske skillnaden mellan privatägd och kooperativ snilleindustri inte skall överdrivas, givet de täta band som ofta fanns mellan stat och privatägt tekniskt avancerat företagande (Vattenfall och ASEA, LM Ericsson och Televerket, Bofors och SAAB och Flygvapnet/FOA/Flygförvaltningen/Armétygförvaltningen med mera) som präglar svenskt nittonhundratal, något som Mats Fridlund fångat i begreppet utvecklingspar.
Lumalampan tillverkade miljontals glödlampor per år. För att säkerställa en konsekvent kvalitet kontrollerades materialet. Här: Solveig Fagerstedt testar om det finns spänningar i glaskuporna. Källa: Lumabladet nr 2 1949.
Tillverkningen av glödtrådarna var en komplicerad process, som krävde hög kunskap om metallbearbetning, vilket visas i Lumalampans film ”Från Volfram-malm till Luma-tråd” från 1946.
”Glimtar från Lumas lab”, Lumabladet nr 3 1957, s 10-13.
”Glimtar från Lumas lab”, Lumabladet nr 3 1957, s 10-13.
Vid företagets laboratorieavdelning, som omfattade åtta olika laboratorier, arbetade omkring 25 personer i mitten av 1950-talet. En artikel i företagstidningen berättar om en del av företaget som sysslade med att
följa den tekniska och vetenskapliga utvecklingen inom Lumas intressesfär […] Olika beskrivna rön och metoder provas sedan på Lab. Är de användbara, söker vi ”lägga dem till rätta” för just Lumas behov och göra förbättringar. Dylikt arbete ger upphov till nya uppslag och idéer, och så går den egna utvecklingen framåt. […] Speciell hänsyn tages givetvis till de önskningar och uppdrag, som kommer från KF och från olika myndigheter eller vetenskapliga institutioner med vilka Lab av naturliga skäl ofta tjänstgör som kontaktorgan. […] Man kan peka på olika elektroniska och optiska mätinstrument. Våra fotometrar bygger vi ju själva, och mätinstrumenten för volt, ampere, ohm och watt m m kontrolleras på Lab, så att våra lampor stämplas rätt och håller måttet. På Lab förvaras och övervakas ljusnormalerna, som för oss fyller samma ändamål som rikslikarna i Mynt- och Justeringsverket. Med dessa normaler jämföres sedan ljusflödena från lamporna i produktionen.1
Det finns alltså ett slags utbyteszon – för att tala galisonska – mellan den tekniskt avancerade belysningstekniska verksamheten på Luma och astronomerna på Stockholms observatorium. Som nämnts i en tidigare bloggpost samarbetade Lumafysikern Gösta Siljeholm och hans kollega Folke Lindgren med Kerstin Fredga och Yngve Öhman. Deras kunnande om de fysikaliska egenskaperna för extremt tunna volframtrådar och i uppmätning av optiska filters transmissionskurvor var användbara för astronomerna och ingick alltså i en del av det experimentella system som byggdes upp för att studera astronomiska objekt.
Siljeholm och Lindgren mäter lysrörs spektrum.Lumabladet nr 3 1957, s. 11.
- ”Glimtar från Lumas lab”, Lumabladet nr 3 1957, s 10-13. [↩]
Publicerat i astronomihistoria
Etiketter Engines of discovery, Folke Lindgren, fotometri, Kerstin Fredga, Lumalampan, Mats Fridlund, Peter Galison, Rheinberger, Siljeholm
Lämna en kommentar