HT-fakulteten vid Lunds universitet har nyligen gjort en samlad insats för att öka spridningen av alla de skriftserier som finns vid fakulteten. Bland annat är det möjligt att på ett enkelt vis köpa en mängd böcker som tidigare har varit ganska svåra att få tag på.
En bra insats av Katharina Bernhardsson med flera!
Skandia satsar på framtidsstudier, rapporterar en artikel i Veckans affärer våren 1969. Man tar därvid ett helhetsgrepp:
Svenska företag satsar alltmer pÃ¥ förutsättningslösa framtidsstudier – och utgÃ¥r inte längre frÃ¥n det egna företaget, utan ställer samman en totalbild av hela samhällsutvecklingen och placerar frÃ¥n den utkikspositionen in det egna företaget nÃ¥gonstans i helhetsbilden.1
Inte bara Skandia och inte bara unga finanslejon som Pehr G. Gyllenhammar intresserade sig för framtidsstudier under andra halvan av 1960-talet. Andra företag som Astra, PLM, Sandvikens Jernverk och SCA hade ”inrättat avdelningar för att prognostisera och planera utvecklingen. Och flera andra tänker sätta igÃ¥ng.”
Till dessa individuella insatser kom mer övergripande insatser och propÃ¥er om framtidsstudier frÃ¥n det näringslivsnära Ingenjörsvetenskapsakademien och frÃ¥n försvarssektorn i form av Försvarets forskningsantalt. Herman Kahn plockades över frÃ¥n USA och svenska direktörer Ã¥kte i andra riktningen för att besöka framtidsforskningsinstitut – det är nÃ¥got transatlantiskt över den här epoken i framtidsstudiernas historia i Sverige.
IVA summerade ihop det hela med en framstöt våren 1969 om skapandet av ett halvstatligt institut som skulle arbeta med framtidsstudier. Modellen är den sedan årtionden gängse i flera tillämpningsnära forskningsfält i Sverige; i det svenska forskningspolitiska landskapet fanns det vid den tiden ganska många industriforskningsinstitut inom allt från konserveringsforskning till optik, betong och mycket annat.
Men den här gången köpte inte staten den gängse organisationsformen och det blev nej till statligt engagemang i det institut som IVA föreslog. Min arbetshypotes är att framtidsdiskursen sågs som alldeles för viktig i politisk mening för att lämnas utanför den politiska sfärens, och kanske då speciellt den vänstra politiska planhalvans, inflytande.
IVA gick istället vidare med egna grupperingar, som ”Föreningen för framtidsstudier” och efter visst vacklande och planerande sjösattes först Alva Myrdals arbetsgrupp och sedan Sekretariatet för framtidsstudier. Staten hade tagit kontrollen över framtidsstudierna.2
Men 1971 lÃ¥g detta ännu framtiden. Den andra framtidsforskningen, som man kan kalla den, fick kritik frÃ¥n olika hÃ¥ll vilket förmodligen bidrog till att accelerera det statliga och socialdemokratiska initiativet pÃ¥ omrÃ¥det. En tydligt artikulerad kritik kom frÃ¥n tvÃ¥ unga vänsterakademiker. I artikeln ”Koloniseringen av framtiden” skÃ¥pade Jan Annerstedt och Lars Dencik ut det hela.3 Deras artikel är dels en vidräkning med den internationella framtidsforskningen,”[e]n hÃ¥rdkokt disciplin för hÃ¥rdkokta män utrustade med outtröttligt siffersinne, teknologisk skolning, datorer och anglo-cynisk jargong; en Herman Kahn, en Anthony Wiener, en Daniel Bell och en Eskil Block”, dels en förvarning om att denna nu är pÃ¥ väg till Sverige. Pentagon spökade i kulisserna, tätt sammanslutet i en futurologisk arkipelag innefattande RAND corporation, IDA och Hudsoninstitutet och mÃ¥nga andra think tanks. Bland personerna pekade man bland annat ut ”den ökände militärstrategen Herman Kahn”. Och nu var detta hemska pÃ¥ väg att komma till Sverige.
Dels har vi, skrev Annerstedt och Dencik, en framstÃ¥ende framtidsforskning i FOA:s regi, dels de initiativ som togs av direktörer och IVA eller, som de formulerade det, ”[d]en svenska utomparlamentariska lobbyn för framtidsstudier”.
Innehållsmässigt var det här en kunskapsmängd helt ägnad åt att stödja de som har makten i samhället:
Framtidsforskningens funktion är bl.a. att Ã¥t de styrande eliterna ge en gemensam referensram. Det gäller att samordna besluten med andra beslutsfattare. Inget utrymme kan längre lämnas för mot varandra stridande Ã¥tgärder, för oförenliga samhälleliga intressen. De privata företagen, statsbyrÃ¥kraterna och företrädarna för krigsmakten och de stora organisationerna mÃ¥ste gemensamt planera och dra upp riktlinjerna för sina Ã¥tgärder. I det framväxande korporativa styrelseskicket kan framtidsforskningens grundtanke om det konfliktfria samhället realiseras. Klassmotsättningarna skyls över och görs ogenomträngliga. Förtrycket tar nya former. Passivitetens alla glädjeämnen – pornografi, färg-TV, fritidsindustrins hela nonsensproduktion – tillhandahÃ¥lles Ã¥t folket i vad Herman Kahn kallar det ”sen-sensualistiska” samhället.
Framtidsforskningen är ett instrument för den styrande eliten Den bedrivs pÃ¥ deras uppdrag. Den framställer även enkla samhällsprocesser i en teknisk sprÃ¥kdräkt som gör att de inte kan kännas igen av gemene man. Framtidsforskningens sprÃ¥k blir den härskande klassens nya latin. […] Vi lever i den upplysta kapitalismens tid. Företagschefer, militärer och byrÃ¥krater inser att det gäller att ”hänga med i utvecklingen””. Man är dynamisk, effektiv, pragmatisk, flexibel. […] I Sverige har denna skenprogressiva och i grunden konservativa filosofi en av sina främsta företrädare i den nye Volvochefen Pehr G. Gyllenhammar.
[…]
Kapplöpningen om Afrika är avslutad. Imperialismen måste finna nya kontinenter att erövra. Rymden är en. Framtiden en annan.
Imperialismen är på offensiven för att erövra sin sjunde kontinent. I den offensiven är framtidsforskningen ett vapen.
Frmatidsforskningens framtid stod ett tag och vägde; under några år fanns det en strid om framtidsforskningen.
History and policy anordnar konferens om förändring. Vad möjliggör och vad hindrar storskaliga förändringsprocesser, och vad kan vi lära av det förflutna? Ännu en samtidsrelevant humanioraintervention av History and policy! (Se tidigare inlägg om History and policy.)
Tom Medvetz bok Think tanks in America har jag inte h̦rt talas om tidigare. N̴gon borde skriva en svensk motsvarighet Рeller det finns kanske redan?
Om jag vore 20 år yngre: doktorandtjänst med Rebekah Higgitt som handledare!
Jag har precis kommit hem frÃ¥n dagens föreläsning pÃ¥ kursen ”Människan i universum: den astronomiska världsbilden genom tiderna”. Under rubriken ”Tiden efter Newton” – jag vet, det är en oinspirerande titel – har jag försökt ge ett översiktsperspektiv pÃ¥ astronomins historia under 1700-, 1800- och 1900-talen. Det hela är tänkt som ett slags inledning pÃ¥ den andra halvan av kursen, ett kronologiskt och tematiskt skelett som ramar in föreläsningar om snävare ämnen.
En av de 99 bilder jag visade under min föreläsning var den här:
”Vad stÃ¥r det pÃ¥ dagens meny här pÃ¥ Savoy 1985? Tre piller och ett glas isvatten?”
I en annons (SDS 3 juni 1970) driver Savoy i Malmö lite med framtidsforskningen; kanske blir framtiden futtigare och trÃ¥kigare än vÃ¥rt liv i nuet? Man ser redan nu tecknen pÃ¥ den teknologiska matens framsteg – ”VÃ¥ra barn dricker färgat syntetpulver, som smakar precis som apelsinsaft!” – och annonsens retorik lyfter fram denna tekniska utveckling som ett hot mot den fina matlagningskonsten som man höll sÃ¥ högt pÃ¥ Savoy.
Den omedelbara anledningen till annonsen var den framtidskonferens, ”Society and Management in the 1980’s”, som pÃ¥gick i Malmö första veckan i juni 1970. PLM och dess chef Knut Laurin hade planerat seminariet för att markera koncernens 50-Ã¥rsjubileum. Välfinansierat som det var, kunde man flyga in stora figurer som Herman Kahn, Daniel Bell och Peter Drucker. Seminariet är ett exempel pÃ¥ den framtidsforskning som fanns i Sverige före Sekretariatet för framtidsstudier skapades: i näringslivsmiljöer, i industrinära organisationer som IVA och dessutom i anslutning till militären i form av FOA.
Man kan om man sÃ¥ vill anlägga ett medialiseringsperspektiv pÃ¥ framtidsforskningen. Och X80 ledde till uppmärksamhet, inte bara bland annonserna, vilket gjorde att plÃ¥tburkstillverkaren PLM förknippades med framtidsforskningen, som dÃ¥ var lite ”inne”, konferensen kommenterades upprepade gÃ¥nger pÃ¥ ledarsidor och Bonniers publicerade en konferensvolym.
X80 är även ett exempel pÃ¥ nÃ¥got som jag finner intressant, den framtidsforskning som fanns innan utredningen ”Att välja framtid” föreslog det som senare kom att bli Sekretariatet för framtidsstudier; en framtidsforskning i näringslivssammanhang, bland privata aktörer. En hypotes jag har är att denna framtidsforskning var en av de impulser som lÃ¥g bakom framväxten av den statliga framtidsforskningen pÃ¥ 1970-talet. Politikerna, kanske speciellt inom socialdemokratin, ville inte att den viktiga framtidsdiskursen skulle försiggÃ¥ helt i icke-statliga sammanhang, den var för viktig för att helt lämnas över till privata aktörer, ofta med amerikanska förebilder.
En bra essä av Patrick McCray om Gerald Feinberg som öppnar upp mot 1960-talets framtidsforskning, cryonics, posthumanism och Leo Szilards idé om att vetenskapens framåtskridande borde bromsas in.
Det är Caesars dödsdag idag. Läs Ida Östenbergs fina essä i ämnet.
Thomas Kaiserfeld har en intressant krönika om tvärvetenskap på Curie.
Alex Wellersteins bloggpost om arbetsskador i Manhattanprojektet är läsvärd.
”Sveriges internationella villkor” var en av de mÃ¥ngvetenskapliga forskargrupperna knutna till Sekretariatet för framtidsstudier. Gruppen, placerad i Lund, leddes av Sven Tägil och publicerade sin slutrapport Sverige i världen, tankar om framtiden 1978.
I projektets arkiv finns en klippsamling. Inte för att jag blev förvånad, men ändå: när jag gått igenom klippen är det tydligt vilket medialt genomslag den här typen av samhällsrelevant mångvetenskaplig forskning fick i 1970-talets Sverige.
Sekretariatet för framtidsstudier sammanförde forskare från olika discipliner för att leverera samhälleligt relevanta och användbara resultat. Men hur såg olika aktörer på dess verksamhet? Och hur kan den placeras in i statsapparaten? Två exempel hämtade från arbetet med energifrågor:
I en PM daterad 17 april 1974 skriver Hans Elger, verksam vid FOA, att en framtidsstudie pÃ¥ energiomrÃ¥det bör skilja sig frÃ¥n ”’normala’ debattinlägg” genom att ges tvÃ¥ huvudkaraktäristika. Den skall ha en helhetssyn, och den skall kunna användas för beslutsorientering. Helhetssynen handlar om att analysera olika relationer – ekonomiska, tekniska, politiska, ekologiska etc – mellan det svenska samhället och omvärlden. Arbetssättet skall vara sÃ¥dant att konsekvenser av olika möjliga framtida utvecklingar ”skall sÃ¥ lÃ¥ngt som möjligt konkretiseras och kvantifieras för resultaten skall kunna ligga till grund för en diskussion som inte enbart är av allmän och kvalitativ karaktär.” (Elgers understr.) Studien skall även belysas ur olika samhällsgruppers synvinklar. Studien skall dessutom, menar Elger, sÃ¥ lÃ¥ngt som möjligt vara förenligt ”med begreppet ’vetenskaplighet'” samt inte syfta till en gemensam uppfattnings i värderings- och bedömningsfrÃ¥gor.
Det återstår att se i hur stor utsträckning Elgers uppfattning om vikten av konkretion och kvantifiering kom att realiseras i energistudien, men här har vi i varje fall ett artikulerat futurologiskt vetenskapsideal.
I en organisationsskiss, ocksÃ¥ den frÃ¥n Sekretariatets för framtidsstudier arkiv, Ã¥terfinns Sekretariatet och dess energiframtidsstudie vid sidan av departementen, snett uppe till höger, kopplad till energipolitiska delegationen, som samordnar Ã¥tgärder som ”kan fÃ¥ stora ekonomiska verkningar inom skilda samhällsomrÃ¥den”; en parallell, i denna organisationsskiss, till Beredningsgruppen för ekonomiskt försvar.
Hur säljer man ett teleskop? Här är tre visuella stilar, alla hämtade från USA:s västkust och 1980-och 1990-talen. På något vis verkar alla tre lika icke-representativa för efterkrigstidens svenska amatörastronomi, var och en på sitt sätt:
Bilderna är hämtade från Phil Harrington.
Jag läste David C. Engermans essä om samhällsvetenskaperna under det kalla kriget.1 Essän är placerad i ett historiografiskt sammanhang där man försöker nyansera den särart för kalla krigsepokens samhällsvetenskap som ibland synts i litteraturen för att istället dra ut linjerna bakåt i tiden något. Många frön såddes istället under det andra världskriget; den stora konflikten var en extern faktor som påverkade samhälls- och humanvetenskapernas historia, menar Engerman.
Bland annat gäller det den accelerande utvecklingen mot mÃ¥ng- eller tvärvetenskap. Det som nÃ¥got vitsigt ibland kallades för ”the chairborne division”, Research and Analysis Branch inom Office of Strategic Services (OSS, föregÃ¥ngarne till CIA), inluderade mängder med historiker och samhällsvetare, mÃ¥nga av dem framträdande: vid ett tillfälle rymde organisationen Ã¥tta historiker som senare i karriären blev ordförande för American Historical Association och fem blivande ordförande för American Economics Association.
OSS bidrog bland annat till att organisera forskningen kring geografiska omrÃ¥den istället för vetenskapliga discipliner. SÃ¥dana ”area studies” svarade mycket bättre mot beställarens och finansiärens intressen:
One bureau chief explained the structure as a response to ”consumers” of OSS reports: the military was ”not interested in the production of principles of social science, neatly departmentalized,” but in studies that ”involved all the disciplines” to answer pressing strategic and tactical questions.”2
Jag kan inte låta bli att dra parallellen till de tvärvetenskapliga projekt som Sekretariatet för framtidsstudier bedrev inom områden som naturresurser, framtida livsstilar och samhällsutveckling. De sammanförde humanister och samhällsvetare (och, förstås, naturvetare och forskare inom teknikvetenskaperna) i mångdisciplinära konstellationer; de var också ett slags svar på en extern impuls, det tidiga 1970-talets problematiserande av utveckling försorsakat av Limits to growth, oljekrisen med mera.
Häromdagen hade SvD en artikel om vetenskapsliga konsulter inom film- och TVbranschen. Artikeln nämner bland annat det arbete som David Saltzberg gör bakom kulisserna för att fÃ¥ vetenskapen rätt i Big Bang Theory. Själv uppskattar jag den lilla detaljen att Saltzberg fÃ¥tt till teleskopen i lägenheterna rätt, men han gör mycket annat ocksÃ¥. Artikeln var intressant – och jag hade gärna läst en uppföljare där man intervjuade och diskuterade humanister som jobbar som konsulter Ã¥t historiska filmer.
Ämnet naturvetenskap på film och TV uppmärksammas i en konferens organiserad av en grupp vetenskapshistoriker i Manchester, enligt ett aktuellt utskick på Mersennelistan:
We are now in a golden age for science in entertainment. Academy Award winning films such as Gravity and The Theory of Everything, and television ratings titans like The Big Bang Theory have proven that science–based entertainment products can be both critically acclaimed and financially successful. In fact, many high profile scientific organizations including the US National Academy of Sciences and the Wellcome Trust in the UK now believe that science communication can, and perhaps should, be both informative and entertaining. These groups have embraced movies and television as legitimate vehicles for science communication by developing initiatives to facilitate scientific involvement in the production of films and television programs. Science communication scholarship on entertainment media has been slow to catch up with the enthusiasm shown by these scientific organizations, as science communication studies of science in mass media still predominantly focus on news media.
This Wellcome Trust-funded two-day symposium brings together scholars from across disciplines to explore the communication of science through entertainment media in order to uncover new ways of approaching, understanding, and theorizing about this topic. Our exciting range of speakers will explore science communication and entertainment media from a variety of disciplinary and global perspectives as it is practiced and experienced by a diverse array of publics. Plenary speakers include science consultant Kevin Grazier (Gravity; Battlestar Galactica; Defiance) and television creator/producer Stephen Gallagher (Eleventh Hour; The Forgotten; Silent Witness).
The event will run from Thursday 4 to Friday 5 June 2015 and is organized by the Science and Entertainment Lab research group within the Centre for the History of Science, Technology and Medicine at the University of Manchester, comprised of David A. Kirby, William R. Macauley, and Amy C. Chambers. There is no cost for attending the symposium, but spaces are limited. Please contact the organizers if you are interested in attending or if you would like further details storiesaboutscience@manchester.ac.uk. Further information can be found here: http://www.chstm.manchester.ac.uk/newsandevents/conferences/storiesaboutscience
Hade ett givande samtal idag med ett par kollegor – en idéhistoriker, en genus- och filmvetare – som har flera Ã¥rs erfarenhet av att undervisa pÃ¥ kurser som handlar om humanistiska perspektiv pÃ¥ datorer; kurserna har periodvis varit förlagda vid en annan institution och en annan fakultet, och mÃ¥nga av studenterna som läste kurserna var inte humanister. Själv har jag ocksÃ¥ erfarenhet av att undervisa pÃ¥ kurser där studenterna är naturvetare, medicinare, ingenjörsstudenter och sÃ¥ vidare. Sedan mer än tio Ã¥r arbetar jag med ”Människan i universum” som är ett samarbete mellan astronomi och idé- och lärdomshistoria.
En gemensam erfarenhet som vi hade var att många av dessa studenter uttryckte att det var viktigt att få andra perspektiv på sina ämnesområden än de som de vanligtvis fick. Men vi diskuterade också det faktum att det ibland kunde dyka upp studenter som var både väldigt engagerade och väldigt duktiga och kunde vara intresserade av att fortsätta på högre nivåer. Man kan undra vad dessa studenter med andra intressen, andra bakgrundskunskaper än den traditionellt humanistiska kan bidra med till våra ämnen och kunskapskulturer?
Jag tänkte pÃ¥ vÃ¥rt samtal när jag läste en intervju med Alex Wellerstein, skaparen av Nukemap, den välkända simuleringsverktyget som underlättar att förstÃ¥ kärnvapendetonationers effekter. Bakom eller kanske snarare inbyggt i Nukemap ligger mycket kunskap om det kalla krigets kärnvapenteknik som teknik- och vetenskapshistorikern Wellerstein samlat pÃ¥ sig i sin forskning; det är ett verktyg som gör det möjligt att interagera med den vetenskapliga och tekniska kunskap som utvecklades under kärnvapeneran. Och själva formatet gör det mÃ¥hända lättare att förstÃ¥ kärnvapnen bättre för oss icke-specialister, vi som vanligtvis inte läser publikationer som ”Fallout and Radiological Countermeasures” (Stanford, 1963) och det gör därmed saker som ”airburst” och ”fallout models” mer begripliga.
I samtalet berättar Wellerstein bland annat att han programmerat datorer länge, och att detta intresse och denna kunskap nu har kombinerats.
HRS: How do you describe what you do? Are you a computer programmer, or a historian, or both?
AW: I’m a historian, but I’ve been doing computer programming for a long time. It’s just one of these skills that I happen to have and I’ve been
developing simultaneously with my historical study and interest. And over time, as with any kind of skill that’s amenable, database and digital-media
work merged into the practice of the historical work very tightly. I’d say NukeMap is a product of me as a computer person and
also as a historian. In the end, I’m a historian of science and technology who makes things.
Nära Anderstorp, den plats i Småland där jag tillbringade mina första nitton år, ligger sedan 1938 Hagshult flygplats. Om det otänkbara inträffar och det blir ett kärnvapenkrig som involverar Sverige så är Hagshult, som fortfarande används aktivt av Flygvapnet, ett möjligt mål. Vad skulle det innebära för min födelseort?
Om en SS-4, om jag förstår det hela rätt den typ av missiler som spelade en huvudroll i Kubakrisen, slog ned där med sin 2.4 MT laddning och vinden blåste västerut, så skulle konsekvenserna blir förödande för inte bara Anderstorp utan även många andra orter. Nukemap gör det hela något lite mer konkret och begripligt.
Jag läste Paul Genders essärecension ”The rise and fall and rise of pop” TLS 6 augusti 2014 av Bob Stanley Yeah Yeah Yeah: The story of modern pop (Faber). Stanleys Ã¥ttahundrasidiga bok tar det lÃ¥nga historiska greppet och urskiljer flera konjunkturer, han bygger upp en storskalig bild över brittisk musikhistoria som jag sympatiserar med.
Han ställer inte den ”genuina”, lÃ¥nghÃ¥riga och bredbenta rocken i centrum utan uppmärksammar hellre pop än rock (Stanley är ju själv popmusiker (St Etienne) vid sidan av sin verksamhet som journalist och författare), han prioriterar musik det gÃ¥r dansa till och ser sjutumssingeln som det centrala formatet, inte albumet.
Det är en historia om en tidig höjdpunkt; Stanley gillar mitten av 1960-talet som han enligt recensionen beskriver som en guldålder. Denna guldålder följs sedan av en nedgångsfas under slutet av 1960-talet och mycket av 1970-talet; Stanley tycks verkligen inte gilla hårdrock och progg och enligt recensionen får band som Genesis och Pink Floyd representera mycket av det som riktigt dåligt med den här perioden. Det som sedan får konjunkturen att växla uppåt igen är disco (och i viss mån punk, eftersom den förkroppsligade en av de dygder Stanley hyllar: låtar skall vara korta) som räddar popmusiken. Sedan lyfts framför allt två band fram. Det ena är The KLF, det andra PSB.
Later on, two white British acts who demonstrated a similar open-mindedness to that of the early rock and rollers are singled out, as they aren’t often, as among the most significant of their time. The first of these, the Pet Shop Boys, are presented as nothing less than the saviours of British popular music in the 1980s, arriving in the charts in a year, 1985, when the charity event Live Aid seemed to signify, through a line-up tilted towards veteran guitar bands, the “final triumph of ageing rockers over progressive pop forcesâ€. By drawing on hip hop and disco (they had a “deep understanding of the importance of ‘I Feel Love’â€), the Pet Shop Boys produced a danceable alternative to Live Aid that was also thoroughly English, courtesy of lyrics in which Stanley sees affinities with John Betjeman and Alan Bennett.
Man blir sugen på att läsa Stanleys bok.
Två böcker som jag ser fram emot:
William Thomas studie av det han kallar ”sciences of policy”, en uppsättning av forskningsfält ”that included operations research, management science, systems analysis, and decision theory”. Boken Rational Action: The Sciences of Policy in Britain and America, 1940-1960 blir tillgänglig i april. Den har även en webb här.
Melinda Baldwin kommer med en bok om Nature, denna totempÃ¥le för naturvetenskap och denna plattform för ett visst slags forskningspolitiska interventioner: Making ”Nature”: The History of a Scientific Journal publiceras i juni. En viktig bok om en viktig tidskrift.
Timothy Leary, av Richard Nixon karaktäriserad som ”[the] most dangerous man in America”, fick nÃ¥got av en uppenbarelse när komet Kohoutek uppträdde 1973. Kometen – som var rejält hajpad men som blev nÃ¥got av en besvikelse för mÃ¥nga astronomiintresserade när det visade sig att prognoserna om dess ljusstyrka slog fel – inspirerade Leary till att skriva texten Starseed.
Leary, som skrev texten när han avtjänade ett 20 Ã¥r lÃ¥ngt fängelsestraff i Folsom Prison, förberedde enligt Starseed ”a complete systematic philosophy: cosmology, politic, epistemology, ethic, aesthetic, ontology, and the most hopeful eschatology ever specified.”1 Efter det att han frisläppts vÃ¥ren 1976 började han agitera för SMI2LE: Space Migration, Intelligence Increase, Life Extension.
En komponent i Learys posthumanistiska projekt var att människan skulle kolonisera rymden, och den frenetiska läsningen av vetenskaplig litteratur Leary sysslade med under fängelsevistelsen gjorde att han kom i kontakt med Gerard O’Neills idéer om rymdkolonier. Princetonfysikern (som har en framträdande roll i högenergifysikens historia i och med att han uppfann lagringsringen) drev vid den här tiden ambitiösa utvecklingsarbeten som syftade till att undersöka möjligheterna att bygga rymdkolonier.
Mötet mellan Ivy Leagueprofessorn och den posthumanistiska drogliberalen figurerar på ett par sidor i W. Patrick McCray, The Visioneers: How a Group of Elite Scientists Pursued Space Colonies, Nanotechnologies, and a Limitless Future (Princeton University Press, 2013) som jag läser för tillfället. Kommen tre kapitel in i boken kan konstateras att det är en intressant historisk analys av ett skede i 1970-talets idéhistoria, där amerikansk motkultur och ultraliberal underground möter tekniktroende naturvetare och ingenjörer som vill möta upp mot den pessimism som Limits to Growth släppt loss.
McCrays uppmärksammas även av William Thomas i en recension i Technology and Culture
