Det perfekta tomrummet

När Centralposthuset i Stockholm invigdes hösten 1903 noterade generalpostdirektören, Edvard von Krusenstjerna, att det här inte enbart var ett pampigt hus som skulle förkroppsliga ett viktigt statlig ämbetsverk, det var även avsett för nyttan, ja, en för samhället vital och central kommunikationsfunktion:

Den nya byggnaden vore bestämd för ett sträfsamt, intensivt arbete
[…] ett posthus, som till sin yttre och inre arkitektur vore värdigt Sverigs sköna hufvudstad och pÃ¥ samma gÃ¥ng i alla anordningar lämpade sig för det praktiska ändamÃ¥l, hvarför detsamma tillkommmit.”¹

von Krusenstjerna var högerpolitiker, satt i riksdagen och var parallellt med verksamheten som generalpostdirektör även civilminister (post- och telegrafväsendet hade i en reform 1900 förts över till Civildepartementet). Han hade uppenbarligen viss tyngd i kommunikationstekniska sammanhang i det oscarianska Sverige, och hans uttalanden om arbetets viktiga roll för Postverket i samband med invigningen 1903 kan man ha i bakhuvudet när man tittar lite närmare pÃ¥ hur huset presenteras i den publikation i tre delar som gavs ut i samband med invigningen.² När jag bläddrar i den ser jag flera tecken pÃ¥ tidens modernitet, där finns rikligt med vattenklosetter och elektriskt ljus, moderna lokaler som gynnade det intensiva arbete som skulle bedrivas där.

Och där finns en noggrann tid. Inne i byggnaden Ã¥terfinns urtavlor levererade av det dÃ¥ nystartade Aktiebolaget Svensk Normaltid. Urtavlorna runt om i Centralposthuset synkades med ett centralur tillhörde AB Svensk normaltid, som i sin tur stod i telegrafisk kontakt med källan till dÃ¥tidens exakta svenska tid: ett huvudur pÃ¥ Stockholms observatorium. DärifrÃ¥n skickades tidssignaler ut som gjorde att uren gick i takt. AB Svensk Normaltid sÃ¥g via sitt kronometriska nätverk till att den noggranna tiden som astronomerna vid Stockholms observatorium skapat genom observationer med meridiancirkeln som användes för att reglera observatoriets huvudur – det ingick i de assisterande astronomernas uppgifter, en av dem var förresten under en tid Hjalmar Branting, att sköta tidstjänsten – spreds till offentliga miljöer.

I en debatt i London 1908 talades det om det viktiga med tidsstandardisering där man kritiserade existensen av oprecisa klockor, ”lying clocks”, en kritik som i David Rooneys och James Nyes formulering ”appeared to resonate with a social and economic culture of ’synhrony'”. Debattörer som John Cockburn, British Science Guild, skrev i ett inlägg i The Times 1908: ”Highly desirable as individualism is in many respects, it is out of place in horology. A lying timekeeper is an abomination, and should not be tolerated. A bye-law might well be framed requiring clocks in public places to be synchronized with standard time”.

Rooney och Nye sammanfattar det hela med att ”Access to precise standard time was seen as the sine qua non of a modern metropolis and London’s status in the urban hierarchy was held to rely on its ability to capitalize on developments in standardizing time.”³

Jag tror att något liknande kan sägas om Stockholm. Noggrann tid hade inte bara en praktisk nytta utan sågs även som en självklarhet i den moderna stadsbilden. Och någonstans tycker jag det är lite fascinerande att denna modernitetens symbol emanerade ur en astronomisk praktik på Observatoriekullen som vid det laget knappast var modern alls, knappast figurerar i översikter över den moderna astronomins framsteg vid sekelskiftet 1900. Men det var en astronomisk praktik som kom i resonans med samtidens modernitetssträvanden långt bortom observatoriernas meridiancirklar och pendelur.

Att skriva tidsstandardiseringens historia innebär därmed att man öppnar upp andra lager i astronomihistorien än de som handlar om nebulosor, galaxer, spektroskopi och utforskandet av världen bortom solsystemet från Herschel till Hubble.

1. Stockholms Dagblad 28 oktober 1903 [↩]
2. Minnesskrift vid invigningen af nya posthuset i Stockholm den 27 oktober 1903. Stockholm: Hæggström, 1903. [↩]
3. Rooney, David, och James Nye. ”‘Greenwich Observatory Time for the public benefit’: standard time and Victorian networks of regulation”. The British Journal for the History of Science 42, (mars 2009): 5–30, 8f. [↩]