Det perfekta tomrummet

Jag läser Birgitta Odéns promemoria till arbetsgruppen för framtidsforskning, det som via Att välja framtid (SOU 1972:59) ledde fram till att Sekretariatet för framtidsstudier inrättades.¹ I texten – ”denna rapport som min man spydigt kallade ’Birgittas röda helvete'”² – tar Odén framför allt fasta på värderingar, värderingsförändringar och möjligheten eller omöjligheten att förutsäga sådana förändringar.

I en forskningsöversikt i början av rapporten går Odén igenom hur värdefrågorna tacklats av olika delar av framtidsforskningen: teknologisk, ekologisk och samhällsvetenskaplig/humanistisk futurologi, vid futurologiska konferenser samt inom svenska framtidsstudier. I avsnittet om teknologisk futurologi noterar Birgitta Odén att arbetet med tekniska prognoser inom bland annat OECD var en tidig del av de futurologiska studierna och att där var värderingsfrågorna underordnade till en början, men att de på senare tid kommit att ta allt större utrymme. Explicit nämner hon Jantsch som analyserat samhällsutvecklingen sålunda att industrin ”fungerat som innovationsfaktor för ett antal viktiga värderingsförändringar – som exempel nämns internationalism och tvärvetenskaplighet – och han drar av detta slutsatsen, att teknologin kan leverera positiva bidrag till värdeproblematiken.” (s 11)

Industrin som aktiv deltagare i värderingsförändringar? Nej tack, replikerar Odén, det strider mot ”demokratiska grundprinciper” och behöver beaktas och bemötas. Här ser vi tydligt hur den framtidsforskning som formerades kring det politiska etablissemanget, enkannerligen socialdemokratin, reagerar på vad man ser som alltför mycket inflytande från det privata näringslivet på vitala samhällsförändringar som borde vara den rena politikens domän. Man menar, och är rädd för, att industrin kan använda futurologin som politisk proxy. Och det var en kanske inte helt ogrundad rädsla, givet den höga grad av futurologisk aktivitet som utvecklats inom näringsliv och industrinära organisationer som IVA åren efter 1965.

Någon läsare före mig, förmodligen samtida med rapporten snarare än en senkommen historiker som jag själv, noterar i marginalen på UB:s exemplar av promemorian ”det är den ju redan!” bredvid rapportförfattarens formulering om att industrin agerar planerare för samhället. Här, i denna marginalanteckning, fångas en av de samhälleliga konflikter som rymdes inom framtidsstudierna: vem skall vara en drivande kraft när samhället omdanas genom planering?

Inte första gången som marginalanteckningar dyker upp i mitt arbete.

1. Birgitta Odén, Planering, värdestruktur och demokratisk participation: ett försök till tvärvetenskaplig problembeskrivning, Ds Ju 1972:27 (Stockholm: Justitiedep., 1972). [↩]
2. Birgitta Odén, ”Historia och framtid. Föredrag vid Lunds universitetshistoriska sällskaps årsmöte”, i Den mångfaldiga historien: tio historiker om forskningen inför framtiden, red. Roger Qvarsell och Bengt Sandin (Lund: Historiska media, 2000), 215-233, 220. [↩]