Det perfekta tomrummet

Den 5 juni 1931 samlades omkring 300 gäster för att högtidligt inviga vad som var ett av norra Europas bäst utrustade astronomiska observatorier. Invigningen skedde med pompa och ståt: HM Konungen var där liksom prinsarna Carl och Eugen, statsminister Carl Gustaf Ekman, akademiker från när och fjärran inte bara från astronomin, donatorn bankdirektör Knut Wallenberg, ett flertal ledamöter för KVA och så vidare och så vidare.

Instrumenten var, trots idogt arbete av Bertil Lindblad och de instrumentfirmor han samarbetade med, inte i helt användbart skick än; dubbelrefraktorns objektivlinser, till exempel, hade ännu inte levererats och injusterats. Teleskop i denna storleksklassen var inte någon lagervara som beställdes off the shelf; den digra korrespondensen mellan Bertil Lindblad och firmorna Carl Zeiss och Grubb, Parsons & Co. (samt ytterligare firmor som levererade kringinstrument) som finns bevarad i Lindblads personarkiv visar med all önskvärd tydlighet detta. Det var ett mycket storskaligt instrumenttekniskt pussel som lades där uppe på Karlsbaderberget, och att allt inte var helt klart för användning den femte juni 1931 är inte alls konstigt; akademiens observatoriekommitté hade trots allt fattat beslut om byggstart den 21 september 1929.

Men det var en nysatsning: efter en sparsamhetens tid, fick här en ”onyttig” världsbildsskapande vetenskap som astronomi stora resurser för att bedriva forskning, det var tydligt att här fanns ett mycket modernt observatorium som nu gjorde det möjligt för svenska astronomer att från svensk mark bedriva frontlinjeforskning. Därav de många yttrandena som hyllade denna moderna anläggning. ”Högstämt tal om astronomi och framtid” löd rubriken på Dagens Nyheters förstasida den sjätte juni, under en bild av Gustaf V och Bertil Lindblad, bägge i cylinderhattar, vid dubbelrefraktorns okularände. Svenska Dagbladets förstasida, samma dag, talade på rubriknivå om ett ”högsäte för modern astrofysik”. Samma artikel berättade om att ”[d]e stora instrument som uppställts vid observatoriet i Saltsjöbaden kunna tack vare den Wallenbergska stiftelsens frikostiga donation sägas stå på höjden av nutida teknik och göra institutionen till en av de bäst utrustade i Europa.”

Men invigningen glömde inte astronomihistorien. Vid invigningen fanns ett inte obetydligt betonande av historiska band bakåt, inte minst den store Wargentin, det gamla observatoriets ledande gestalt. ”Som astronom, statistiker och vetenskapsakademiens mångårige sekreterare och styresman var han känd och erkänd i hela den vetenskapliga världen, en värdig samtida till Linné” yttrade en hänförd SvD-skribent.¹ Artikeln berättade om det faktum att Jämtlandsgillet gjort en insamling bland jämtar i såväl Stockholm som i hembygden för att fira sjuttonhundratalsastronomins och Jämtlands viktigaste bidrag till svensk astronomihistoria. Wargentin, prästson från jämtländska Sunne, hyllades med en byst (”som vilar på en sockel av jämtländsk marmor”) huggen av Olof Ahlberg, vilken vid invigningen överlämnades till observatoriet där den tronade i biblioteket. Det gör den fortfarande.

Olof Ahlbergs byst av Wargentin, oktober 2023.

Wargentin är inte den enda tråden bakåt i historien vid invigningen 1931. Den minnesskrift som gavs ut i samband med invigningen 1931, och som bland annat delades ut på plats den 5 juni, består till 16 sidor av 55 av en historisk exposé av det gamla observatoriet, med N.V.E. Nordenmark vid pennan.² Man bygger nytt, här kommer den nya astronomin, och samtidigt vill man lyfta fram och synliggöra trådarna bakåt i tiden.

Det är förstås inte det enda exemplet på historiebruk bland svenska astronomer i början av 1900-talet. I själva verket kan man nästan tala om ett traditionsskapande, ett närmast performativt hyllande av föregångarna som blir till ett slags koordinatpunkter som man tar spjärn mot. Svenska astronomer hyllade Tycho (som förvisso var dansk, men det spelade inte så stor roll), vid jubileer. Tycho blev till ett slags resurs; till exempel när Astronomische Gesellschaft, det världsledande astronomsamfundet samlades till möte i Lund 1904 skeppade man över alla konferensdeltagarna till Ven.³ Astronomernas Populär astronomisk tidskrift hade inte sällan artiklar med astronomihistoriskt innehåll. Flera astronomer engagerade sig i mer eller mindre framgångsrika försök att vårda och eventuellt gräva ut kvarlämningarna efter Stjärneborg och Uraniborg. Nordenmark skrev, på sin ålders höst, en inte helt tillförlitlig historik över himmelsforskningen i Sverige.⁴ Och Lundmark blev närmast passionerad i sitt historieintresse och samlade kring sig flera intresserade även humanister av olika slag (Åke Ohlmarks!) i ”Samfundet för astronomisk historieforskning” från 1930-tal till tidigt 1950-tal.⁵

1. ”Gåva av jämtar till Observatoriet”, SvD 5 juni 1931 [↩]
2. Minnesskrift vid invigningen av Stockholms observatorium i Saltsjöbaden fredagen den 5 juni 1931. Stockholm: K. Vetenskapsakademien, 1931. [↩]
3. Holmberg, Gustav. Till minne av Tycho Brahe 2001. Stockholm: Observatoriemuseet, 2001. Holmberg, Gustav. ”’Nordisk forsknings riddarsaga'”: Tycho och astronomins minneskultur omkring 1900”. I Lärdomens bilder: Festskrift till Gunnar Broberg, redigerad av Elisabeth Mansén och Svante Nordin. Stockholm: Atlantis, 2002. [↩]
4. Nordenmark, Nils V. E. Astronomiens historia i Sverige intill år 1800. Uppsala, 1959. [↩]
5. Holmberg, Gustav. Reaching for the Stars: Studies in the History of Swedish Stellar and Nebular Astronomy, 1860-1940. Lund: History of science and ideas department, Lund university, 1999, s. 190-199. [↩]