Ragnar Holms stiftelse finansierar en postdoc som kan riktas mot teknik- och vetenskapshistoria vid KTH. Sista ansökningsdag 24 februari. Läs mer här.
Postdoc i teknik- och vetenskapshistoria, KTH
Publicerat i teknik- och vetenskapshistoria
Etiketter akademisk arbetsmarknad, KTH, postdoc, tjänster
Lämna en kommentar
Kritiska hörnan: var är klockan?
”Vad är klockan?” är en enkel frÃ¥ga med ett komplext svar. LÃ¥ngt in pÃ¥ nittonhundratalet var det astronomer och astronomers tekniker som sÃ¥g till att synkroniserad tid skapades, kalibrerades, standardiserades och spreds. Kronometriska nätverk sträckte sig frÃ¥n observatoriekupolerna till modernitetens stadsbilder, där tidkulor och offentliga normaltidsur spred den exakta tiden till 1800- och 1900-talsmänniskan. Den här historien har Johan Kärnfelt och undertecknad försökt fÃ¥nga i Tid för enhetlighet: astronomerna och standardiseringen av tid i Sverige (Lund: Nordic Academic Press, 2019). Synkroniserad och standardiserad tid ”var ett slags metronom för det moderna livet”, som Erik Isberg formulerade det i sin recension av vÃ¥r bok i Lychnos 2020.
En sådan plats i offentligheten där en normaltidsklocka spelat viss roll är korsningen Klostergatan-Kyrkogatan i Lund. Sparbankens ur på fasaden monterades upp 1881, alltså strax efter det att Sverige fått en enhetlig och nationellt samordnad normaltid i och med att en uppsjö av lokala tider ersatts av svensk borgerlig tid nyårsnatten 1879. Den dyker ibland upp i skildringar av sekelskiftets studentliv. Studenterna drog sig ibland fram på växlar som behövde omsättas senast klockan tre – eller var det klockan två, minnet sviker mig – på förfallodagen, varpå det blev extra viktigt att hinna in på banken i rätt tid med en växel försedd med borgenärers underskrifter.
Kritiska hörnan cirka 1897. Foto i Per Bagges bildsamling, UB, Lund.
Det var alltsÃ¥ en kritisk tidpunkt, det gällde att komma in pÃ¥ banken i rätt tid, och bankpalatset i korsningen Klostergatan-Kyrkogatan med sin stora klocka blev känt i Lund som ”Kritiska hörnan”. Det kunde röra sig om sekunder om växeln skulle förfalla. Och inte bara för studenter som idkade växelrytteri var tiden viktig; det sena 1800-talets bank- och postväsende hade för vissa transaktioner ett behov av noggrann och standardiserad och synkroniserad tid. När Centralposthuset i Stockholm invigdes 1903 var det försett med mängder av offentliga ur som alla marscherade i takt med exakt tid levererad frÃ¥n Stockholms observatorium via Aktiebolaget Svensk Normaltid.
Sedan en tid tillbaka är klockan i ”Kritiska hörnan” borta. Puts väck. ”Vad är klockan”, denna viktiga frÃ¥ga som besvarades under sÃ¥ lÃ¥ng tid av att bankkunden pÃ¥ sprÃ¥ng mot banken kunde kasta en blick upp mot fasaden med dess stora urtavla, har nu ersatts av en annan frÃ¥ga: ”var är klockan?”
För mig som var student i Lund i en tid med ett mer civiliserat sätt att hantera studenters ekonomi har den kritiska hörnan inte spelat någon mer praktisk roll. Men under årens lopp har jag ibland ändå kastat en blick mot klockan där i hörnet när jag passerat och någon gång funderat lite över hur det var att överleva som student i en tid utan CSN. Det känns, tycker jag, lite märkligt att klockan inte finns där.
Man får anta att den kommer tillbaka, att den bara har dolts i någon tillfällig fasadrenovering. Vi får väl se.
Kritiska hörnan utan ur, 2 februari 2021
Update 3 februariJa, det rör sig om en tillfällig fasadrenovering, uret är återställt till sommaren rapporterar Sydsvenskan.
Publicerat i astronomihistoria
Etiketter Erik Isberg, Kritiska hörnan, Lund, tid, Tid för enhetlighet, tidssignaler, tidsstandardisering
Lämna en kommentar
Doktorandtjänst i idé- och lärdomshistoria, Lunds universitet
En doktorandtjänst i idé- och lärdomshistoria är utlyst vid Lunds universitet. Sista ansökningsdag: 1 mars. Läs mer här.
Postdoc i Uppsala: Early Citizen Science
En postdoc är utlyst vid Institutionen för idé- och lärdomshistoria, Uppsala, knuten till Linda Andersson Burnett och hennes projekt Early Citizen Science:
The Department invites applications for 1 postdoctoral position linked to the research project Early Citizen Science: How the public used Linnaean instructions to collect the World c. 1750-1850, funded by Knut & Alice Wallenberg Foundation. We are searching for applicants with a Ph.D. degree and research interests of relevance for the study of history of science and colonial collecting. The employment is tied to the project and the successful candidate will plan and execute his/ her research in collaboration with the principal investigator, Dr Linda Andersson Burnett.
Description of the research project: The purpose is to generate and communicate a new understanding of how science developed through engagement between universities, museums and the lay public in the eighteenth and nineteenth centuries. The project focuses on the tradition of scientific instructions – in particular British instructions inspired by Linnaean natural history – and pursues three consecutive areas of investigation: Why and how were instructions created, and what were their mediums and arenas of circulation? Why did people from different social strata engage with instructions, and how did personal motivations and local conditions shape collecting practices? How did university and museum professionals and collectors interact, and how did collecting networks develop during the eighteenth and nineteenth centuries? Examples of research directions include: Instructions composed or circulated by professors at English universities or learned societies, transnational or comparative studies of instructions, and the participation of Indigenous or enslaved knowledge actors in collecting networks. The goal of the project is to contribute both to the history of science and to contemporary debates about both colonial museum collections and citizen science.
Sista ansökningsdag 19 mars. Läs mer här och om projektet här.
Pandemi och postkoloniala perspektiv på rymdåldern: några länktips
IN THE EARLY 1980s, when I was a teenager living in Dhaka, Bangladesh, my friends and I would sometimes sneak out at night and take rickshaws to the National Assembly Building (Jatiyo Sangsad Bhaban). This self-consciously monumental exemplar of modernist architecture, designed by the American architect Louis Kahn in the early 1960s, always seemed unearthly to me, as if it were dislodged from time and space, and at once both ancient and futuristic. My friends and I would climb into the massive open geometric shapes carved into the exterior of the building — circles, triangles, and squares — and lie on them, smoke cigarettes, and stare out into the crevices of concrete and light. Because the building was surrounded by a reflective pool of water, you could lie on the inside of one of the circles and, looking askance, imagine yourself unmoored from the planet, floating inside a structure in the cosmos, without reference to up or down.
[…]
For a young boy growing up in a crowded postcolonial city offering little refuge from density, both O’Neill’s space settlement and Kahn’s Assembly Building represented a kind of modernist escape that I couldn’t fully articulate at the time. Both were aspirational, sleek, and committed to their aesthetic. But while the Assembly Building’s otherworldliness was compounded by its being in the middle of Dhaka, O’Neill’s was intensified by the fact that its futuristic gravity-free shapes floating in the cosmos accommodated living spaces within them, full of gentle suburbs, idyllic parks, and mall-like interiors populated by white, well-dressed people who seemed completely content. To me, this was as alien as the cosmos itself. In fact, O’Neill’s space stations united in my young mind the two TV shows that were my sole windows into American culture at the time, Little House on the Prairie and Dallas. These giant cities in space combined the green pastoral landscaping of the former and the cold sterile interiors of the latter. This was an America in space I recognized but could never inhabit.
Asif Siddiqi har skrivit en mycket läsvärd essä som kopplar att växa upp i Dhaka på 1980-talet med drömmar om rymdkolonier. Stilen men också ämnesvalet påminner, tycker jag, om Patrick McCrays bok The Visioneers: How a Group of Elite Scientists Pursued Space Colonies, Nanotechnologies, and a Limitless Future som jag gillar.
Siddiqi har en bok på gång med titeln Departure Gates: A Postcolonial History of Space on Earth – ser mycket fram mot den; rymdålderns historia är ju också en historia om högst konkreta platser på jorden.
En serie kortare artiklar om pandemier under rubriken ”Looking back” i det senaste numret av Isis som publicerades alldeles nyligen verkar lovande.
Publicerat i vetenskapshistoria
Etiketter Asif Siddiqi, COVID-19, Isis, Patrick McCray, rymdåldern, rymdhistoria
Lämna en kommentar
Små och stora solförmörkelseexpeditioner
I solförmörkelsernas historia är solförmörkelseexpeditionerna en central aktivitet. Just för att totaliteten sker i en liten zon har astronomer i långa tider begett sig mer eller mindre långt för att kunna observera förmörkelsens totala faser. Expeditionerna kommer därför bli en fokalpunkt i ett projekt om solförmörkelsernas vetenskapshistoria.
Periodvis har det satsats ganska mycket på sådana expeditioner. Ta den totala solförmörkelsen 1914 som ett exempel. KVA orkestrerade här en kommission som samlade ledande namn ur från astronomins och delar av fysikämnenas svenska parnass för att organisera och koordinera de svenska expeditionerna till totalitetszonen i norra Sverige: Nils Dunér, Bernhard Hasselberg, Karl Bohlin, Carl Charlier, Svante Arrhenius, Gustaf Granquist, Vilhelm Carlheim-Gyllensköld och Östen Bergstrand ingick i kommissionen (den åldrande Dunér avgick dock snart). Riksdagen tillsköt ett anslag på 60 000 kronor och flera expeditioner åkte iväg. Instrument införskaffades, i vissa fall med ögat på framtida observationer vid sidan av förmörkelsen.1 Eller ta förmörkelsen sommaren 1954, där alla de tre svenska observatorierna sände ut expeditioner, stationerade i Bohuslän och på Gotland.
Till skillnad från exempelvis brittiska astronomer, som verkade inom en global kolonialmakts infrastrukturella förutsättninar och som därför under 1800-talet var verksamma på global skala – en historia som tecknats förtjänstfullt av Alex Soojung-Kim Pang – höll sig flertalet av de svenska expeditionerna till förmörkelser som ägde rum hemma i Sverige.2
Men undantag finns. Lundaastronomerna skickade en expedition till Kaukasien 1936, en idé som växte fram ur kontakter som knöts vid en studie- och seminarieresa som lundaastronomerna gjorde till observatorierna i Pulkovo, Leningrad och Moskva.
Och vid en förmörkelse 1947 sändes två expeditioner iväg, en till Västafrika (Lomé i nuvarande Togo), en till Brasilien. Av rapporterna att döma hade Afrikaexpeditionen viss nytta av franska och brittiska koloniala myndigheter och bägge expeditionerna nytta av den organisatoriska och materiella infrastruktur som företag och organisationer som Rederiaktiebolaget Nordstjernan/Johnsonlinjen, Electrolux, konsulat, Kungl. Telegrafstyrelsen erbjöd: att hålla igång solförmörkelseexpeditioner långt från de observatoriemiljöer där astronomer vanligtvis observerar himlen krävde resurser.3
Lunds observatorium skickade en expedition till en total solförmörkelse i Kaukasien 1936. Holmberg, Erik. â€PÃ¥ jakt efter en förmörkad solâ€. I Cassiopeia: Tycho Brahe-sällskapets Ã¥rsbok, 1939:40–52, 41.
NÃ¥gra tyska amatörastronomer pÃ¥ solförmörkelseexpedition i Sverige sommaren 1954. Till vänster: Dieter Lichtenknecker. Källa: Wolfgang Paech, ”Dieter Lichtenknecker und Lichtenknecker Optics” http://www.amateurastronomie.com/klassiker/pics/lichtenknecker.pdf
Och även amatörerna har varit verksamma. Inte sällan har en del av de astronomiföreningar och enskilda amatörer som vi mött i projektet om amatörastronomins historia utrustat expeditioner till totalitetzonerna, och en preliminär materialöversikt visar att det kommer gå att beforska dessa.
Vissa expeditioner har dessutom inneburit ett slags samarbete mellan amatörer och professionella astronomer. Ett exempel är en expedition sommaren 1973 till solförmörkelsen i Mauritanien. Den organiserades av Tycho Brahesällskapet med Per-Åke Björklund i spetsen och resebyrån Resespecialisterna i Malmö AB, men med på expeditionen fanns även fackastronomer från Lunds observatorium. 4
Men allt är inte enbart proffs- och amatörastronomers expeditioner, välförsedda med teleskop och kameror; även andra människor beger sig till totalitetzonen.
Som när ett danskt rederi ändrade tidtabellen för ångbåten Hamlet vid den totala solförmörkelsen den 28 juli 1851: man körde en extrarunda från Köpenhamn, där förmörkelsen inte var total, till Helsingborg, där den var total.
Man undrar hur många köpenhamnsbor som tog turen över Sundet för att se förmörkelsen. Knappast en expedition, men likafullt en resa till en total solförmörkelse.
Danskt ångfartyg besöker totalitetszonen i Helsingborg 28 juli 1851. Ur tidningen Fædrelandet 24 juli 1851, Hämtad ur danska KB:s databas.
- Holmberg, Gustav. Reaching for the Stars: Studies in the History of Swedish Stellar and Nebular Astronomy, 1860-1940. Lund: History of science and ideas department, Lund university, 1999, s 44-47.) [↩]
- Pang, Alex Soojung-Kim. Empire and the sun: Victorian solar eclipse expeditions. Writing science. Stanford, Calif.: Stanford University Press, 2002. [↩]
- Aurell, Bengt. â€Den svenska solförmörkelseexpeditionen till Guineakustenâ€. Populär astronomisk tidskrift 1947: 77–92;
Öhman, Yngve. â€Den svenska solförmörkelseexpeditionen till Brasilien vÃ¥ren 1947â€. Populär astronomisk tidskrift 1947: 77–92. [↩] - Informationsbroschyr ”Expedition solförmörkelse 26 juni – 3 juli 1973”, Resespecialisterna Malmö AB, i Lunds astronomiblioteks samlingar, mappen ”Astronomisk tidskrift spridda nr”; Tord Hanson, Björn Stenholm och Staffan Söderhjelm, ”Solförmörkelse i Mauritanien”, Astronomisk tidsskrift nr 1 1974, 35-39. [↩]
Dinosaurier, Thukydides och forskningspropositionen: tre länkar
Dinosauriespecimen för en kvarts miljard kronor! Neokatastrofism! Inställda mastodontfilmer! Bra inlägg på Björn Billings blogg om dinosaurier.
Neville Morley sammanfattar året. Började följa hans blogg sedan jag för några år sedan hörde ett makalöst bra inslag om Thukydides på In our time vilket gav kopplingar mellan den antike historikern och humanioras forskningspolitiska inplacering på 1960- och 1970-talen.
Thomas Kaiserfeld skriver om forskningspropositionen och dess satsning pÃ¥ ”profilomrÃ¥den”. Jag är initialt skeptisk; hur mycket tid kommer inte gÃ¥ Ã¥t till att skapa mer eller mindre intetsägande visionsdokument om det lokala lärosätets ”profilomrÃ¥den” för att vara med i huggsexan kring 500 miljoner totalt pÃ¥ nationell nivÃ¥ Ã¥rligen.
Men som vetenskapshistoriker är jag förstÃ¥s positivt inställd till satsningen, om inte annat kommer den ju bidra till att det skapas empiri för forskare som nu och i framtiden analyserar forskningspolitiken och dess historiska utveckling. Vilka saker kommer de olika lärosätena välja ut och trycka pÃ¥ när de skall skapa en trovärdig beskrivning av vad som är en ”forskningsprofil”? Vilka lärosäten kommer välja en bred profil – ”här pÃ¥ Högskolan i Höllviken satsar vi pÃ¥ att bidra till världsfred” – och vilka kommer att satsa pÃ¥ vassa men partikulära skrivningar som riskerar att uppfattas som alldeles för modebetonade, efemära – ”här pÃ¥ Tekniska Högskolan i Bunkeflostrand är vi experter pÃ¥ karaktärisering av enkel-väggiga kolnanotuber i joniska lösningar med transmissionselektronmikroskopi” – vilka dessutom riskerar akademiska inbördeskrig eller Ã¥tminstone en mÃ¥ngfald sura miner frÃ¥n de forskare som inte känner igen sig i det av rektorn undertecknade och av dekanerna förberedda dokumentet?
Publicerat i idé- och lärdomshistoria
Etiketter Björn Billing, forskningspolitik, forskningspropositionen, Neville Morley, Thomas Kaiserfeld, Thukydides
Lämna en kommentar
Ulf Danielsson, amatörastronom
Jag skrev ett inlägg om Ulf Danielsson på projektbloggen om amatörastronomins historia.
Publicerat i astronomihistoria
Etiketter amatörastronomi, amatörastronomins historia, Ulf Danielsson
Lämna en kommentar
Lektorat i idéhistoria vid Stockholms universitet
Ett lektorat i idéhistoria är utlyst vid Stockholms universitet. Sista ansökningsdag 31 januari 2021. Läs mer här.
Ett tidigmodernt observatörsnätverk: solförmörkelsen 1733
I maj 1733 inträffade en total solförmörkelse, synlig från Sverige. Solens skugga svepte snabbt över de södra delarna av riket den 13 maj (eller den 2 maj, som samtidens svenskar kallade dagen eftersom man ännu inte infört den gregorianska kalendern). Förmörkelsen har en plats i den svenska astronomins historia därför att Birger Vassenius då gjorde några av de första rapporterade observationerna av solens protuberanser, en upptäckt som Nils Nordenmark gjorde en stor sak av i sina astronomihistoriska publikationer vid mitten av förra seklet. Den som astronom disputerade men som försäkringsmatematiker, populärvetenskaplig författare och astronomihistoriker verksamme Nordenmark hade inte några problem alls att skåpa ut och tillrättavisa tidigare seklers astronomer (se exempelvis hans behandling av Mårten Strömer) när de inte gjorde ett tillräckligt utslag på hans framstegshistoriska betygsskala.1 Men i Vassenius observationer den där majeftermiddagen 1733 av det solfenomen som senare kom att ta plats som fenomenet protuberanser röjde sig det av Nordenmark så hett eftertraktade framsteget, en riktig upptäckt utförd av en svensk astronom.
Vassenius observerade från Göteborg, där han var matematiklektor vid gymnasiet, och hade monterat upp sitt långa teleskop vid Skansen Kronan, men det är vad som hände i övriga delar av riket som intresserar mig här. Vid den här solförmörkelsen var det nämligen inte bara från försvarsanläggningen Skansen Kronan i Göteborg som fenomenet observerades. Över hela landet hade ett hierarkiskt observatörsnätverk spänts upp.
För vissa naturfenomen är möjligheten att utsträcka observationerna över större avstånd i tid och rum avgörande. Hierarkiska observatörsnätverk eller fältnätverk är ett sätt att hantera dessa utsträckta naturfenomen, och ett sätt som man använde sig av vid solförmörkelsen 1733.2 Det var hierarkiskt – som sådana observatörsnätverk ofta är – därför att det inte var ett nätverk med platt kunskapstopografi; det involverade mängder av observatörer med skiftande grad av förmåga till naturvetenskaplig observation, det initierades och koordinerades från en central plats i vetenskapens hierarkier, en plats där det fanns en bättre kunskap i dessa ting än ute i landet: universitetet i Uppsala, där astronomerna Olof Hiorter och Anders Celsius hanterade nätverket.
Hiorter kände till förmörkelsen i förväg och ville införskaffa så goda observationer från olika platser som möjligt. Han såg till att K. Vetenskaps-Societeten i Uppsala skickade ut ett upprop till matematiklektorer och kyrkoherdar runt om i landet. Uppropet innehöll instruktioner att observera förmörkelsen och allt som allt inflöt omkring 140 observationer. Av dessa lär 76 observationsrapporter finnas sammanställda i en volym förvarad på Uppsala universitetsbibliotek.3
Den har jag ännu inte undersökt men jag är sugen på att göra det: något att längta till i dessa dagar; svårigheten att genomföra arkivresor är bara en av alla dessa akademiska begränsningar vi tvingas leva med under pandemin. Däremot har jag kikat lite på en publikation som Anders Celsius publicerade i Societetens årsskrift Acta Literaria et Scientiarum Sveciæ där ett antal av dessa listas, vilket gör det möjligt att i grova drag kartlägga det observatörsnätverk som byggdes upp för att observera solförmörkelsen: vilka var observatörerna, var var de stationerade?4
Det är observationer från ungefär sextio platser som förtecknas av Celsius. Den överväldigande majoriteten av observatörerna är präster, några är matematiklektorer vid gymnasier, en är före detta militär (generalmajor) och amatörastronom, några är rektorer, här finns enstaka lärare i ämnen som filosofi och medicin.
De många prästerna, inte minst på landsbygden, var mycket viktiga i det här observatörsnätverket. Det är också intressant att notera vilken vidsträckt naturvetenskaplig empirisk insamlingsverksamhet som bedrevs i landet alldeles innan KVA grundades, organiserad av K. Vetenskaps-Societeten i Uppsala och dess eldsjälar Hiorter och Celsius. 5
- Nordenmark, Nils V. E. MÃ¥rten Strömer: Minnesteckning. Levnadsteckningar över Kungl. Svenska vetenskapsakademiens ledamöter, 122. Stockholm, 1944. [↩]
- Vetter, Jeremy. â€Lay Observers, Telegraph Lines, and Kansas Weather: The Field Network as a Mode of Knowledge Productionâ€. Science in Context vol. 24, nr 02 (2011): 259–80. [↩]
- Nordenmark, Nils V. E. Olof Hiorter Observator regius 1696-1750. Kungl. Svenska vetenskapsakademiens Ã¥rsbok, 1942, s 16. [↩]
- Celsius, Anders. â€Historia Eclipseos Solis, quae totalis cum mora Scandinaviæ, praecipue Gothiae, incolis apparuit Anno 1733 die 2 Maji horis vespertinis, ex observationibus cum Societate Regiæ communicatis excerpta ab And. Celsio.†Acta Literaria et Scientiarum Sveciæ, 1742, 48–67. [↩]
- I Karleby i Österbotten, observerade prästen Matthias Pazelius.
I Kalajoki fanns prästen Ericus Falander som rapporterade in observationer.
I Hudiksvall observerade prästen Olavus Joh. Broman
I Gävle observerade Johannes Rudman, matematiklektor vid gymnasiet.
I Uppsala observerade Olof Hiorter, astronom vid universitetet,
I Tuna i östra Dalarna observerade Andreas Hellström [yrke:?]
I Köping i Västmanland observerade prästen Petrus Browallius.
Eric Lidius observerade från Strängnäs, där han var matematiklektor vid gymnasiet.
I Västerhaninge observerade prästen Ericus Froman.
I Ösmo, nära Nynäshamn, observerade Andreas Geringius, präst.
Från Fållnäs, också nära Nynäshamn, observerade Petrus Eliung, präst i Sodundra.
I Hölö, nära Södertälje, observerade prästen Paulus Johannes Scharff tillsammans med Ericus Sundius.
I Tomta nära Trosa observerade prästen Laurentius Berggren.
I Stenkvista i Södermanland observerade prästen Ambrosius Fredengren
Vid Fiholms slott i Södermanland observerade Axel Gabriel Oxenstierna, generalmajor men framför allt, i det här sammanhanget, amatörastronom med goda kontakter med Hiorter.
I Eskilstuna observerade Johannes Hysing, präst.
I Tumbo nära Torshälla observerade prästen Nicolaus Wänom [?].
I Nora i Närke observerade prästen Christianus Torner.
I Julita, Södermanland, observerade prästen Johannes Ihering.
I Bälinge observerade prästen Johannes Alberg.
Från Nyköping observerade prästen Andreas Samuel Pihl.
Vid Stora Malm, Södermanland, observerade prästen Johannes Dalenius.
I Vingåker observerade prästen Tib. Tiburtius.
I Glanshammar i Närke observerade prästen Gustavus Herdman.
I Axberg, också Närke, observerade prästen Zacharias Tiselius tillsammans med Jah. [?] Hasselgren.
Från Sörby vid Örebro observerade Ericus Magnus Wallerius, präst.
I Nolgård, Hammarö (nära Karlstad) observerade prästen Dinoysius Chenon [!].
I Karlstad observerade Johannes Edström, matematiklektor vid stadens gymnasium.
I Holmedal (nära Årjäng, Värmland) observerade prästen Sveno Florelius.
I Hammar (Askersundstrakten, Närke) observerade Daniel Tiselius, präst.
Från Norrköping observerade M. Reiner Brokman, präst.
I Häradshammar, nära Norrköping, observerade prästen Petrus Wettersten.
I Linköping observerade Johannes Sparschuch, matematiklektor vid stadens gymnasium.
I SkeppsÃ¥s (nära Skänninge och Mjölby) observerade Carolus Tisell. Yrke: ”Possess. miner. & officin. ferr.” med stor sannolikhet Carl Carlsson Tisell (1683-1754), brukspatron.
I Skänninge observerade Andreas Follin, rektor vid skolan därstädes.
Från Västervik observerade prästen Johannes Petrelius.
I Rogslösa nära Vadstena observerade Zacharias Torpadius.
I Mariestad observerade Swen Brun och Ingemar Tengblad, präst, tillsammans med Laur. Högmark.
Från Skara observerade Petrus Brodd, matematiklektor vid stadens gymnasium.
I Forshem – nära Götene – observerade Petrus Rydhenius, präst.
I Flo, nära Vänersborg, observerade Olavus Kolmodin, präst.
I Böne nära Ulricehamn observerade prästen Petrus Gudhemius.
Från Jönköping observerade Petrus Gudm. Kexerus, präst och rektor.
På Visingsö observerade Joseph Lindahl, teologilektor och präst samt Jon. Osander, filosofilektor.
I Skärstad, nära Jönköping, observerade prästen Magnus Oxelgren.
I Berghem, nära Skärstad, observerade prästen Petrus Nemoring.
I Hestra observerade prästen Samuel Elmgren.
I Korsberga, Småland [hur avgöra om det är Korsberga nära Vetlanda eller Hjo – i dagsläget chansar jag på platsen nära Vetlanda, kolla vidare bland källorna, tex hednaminne] observerade prästen Petrus Lindstorpius.
I Ålem nära Kalmar observerade prästen Andreas Swebilius.
I Gärdslösa, Öland, observerade prästen Israel Schultz.
I Kville, Bohuslän, observerade Petruk Ekman, präst.
I Göteborg observerade Birger Vassenius, matematiklektor vid gymnasiet.
I Marstrand observerade prästen M. Brag.
Från Stieråkers gård en mil från Vänersborg observerade prästen Thorstanus [=Torsten] Vassenius.
Från Borås observerade prästen Petrus Rydhenius.
Från Karlskrona observerade dr. Joann. Frider. Franck [=Johann Friedrich Franck (1694-1782)], präst.
Från Kristianstad observerade läraren Henne. Hahne.
I Helsingborg observerade prästen Joan. Rönbeck och rektorn M. Muhrbeck.
I Lund observerade M. Joh. Gottzk. Wallerius [=Johan Gottschalk Wallerius], medicine doktor och lärare vid medicinska fakulteten.
I Dalköpinge observerade prästen Olavus Örnberg.
I Ystad observerade prästen Haquin Lacander. [↩]
Google och tidsdimensionen
Jag retade mig på att det inte tycktes finnas något sätt att ordna sökresultaten i en Googlesökning kronologiskt, färskast först, och gnällde lite om det på Twitter. Åsk Wäppling höll med.
Daniel Giertz svarade att det visst gÃ¥r att fÃ¥ en sÃ¥dan ordning av sökresultaten, även om funktionen tycks lite dold. Man gör en sökning, klickar pÃ¥ ”verktyg” varpÃ¥ man fÃ¥r upp en meny där man kan ställa in tid för publiceringen.
Funktionen finns alltsÃ¥. Men jag tycker den är onödigt svÃ¥rfunnen. Det är ju sÃ¥ mycket annat som är kronologiskt ordnat pÃ¥ webben, antingen per automatik – bloggar, till exempel – eller med möjlighet att lätt göra en sÃ¥dan inställning; det är nÃ¥got slags normalfunktion, och avsteg frÃ¥n paradigmet ”nyast överst”, till exempel när Twitter ändrat sina standardinställningar, har retat upp användare.
Jutta Haider svarade klokt att Google vill ha det såhär:
Google (mm.) osynligör i princip allt som ger användaren kontroll och även inställningar som kan göras i bakgrunden, som den här med tiden, har blivit färre och färre genom Ã¥ren … Tanken är att smälta in fullständigt utan att man märks…
— Jutta Haider (@juttahaider) December 12, 2020
Publicerat i nätkultur
Etiketter Åsk Wäppling, Daniel Giertz, Google, Jutta Haider
Lämna en kommentar
Ett observatoriums död
Areciboteleskopet [källa].
Areciboteleskopet efter kollapsen den 1 december 2020. [källa: Wikipedia].
Areciboteleskopet finns inte mer.
Det jättelika radioteleskopet – diametern på parabolantennen är 300 meter – togs ur drift i somras, då en kabel bröts och alldeles nyss kom nyheten att installationen fått dödsstöten: plattformen har rasat.
Invigd 1963, var anläggningen i Puerto Rico länge en speciell plats. Där bedrevs radioastronomiska och radarastronomiska studier, atmosfärsfysik samt astrobiologiska projekt. Härifrån upptäcktes det 1968 att pulsaren i centrum av Krabbnebulosan har en distinkt period på 33 millisekunder, vilket fixerade neutronstjärnornas existens. Några år senare, 1974, upptäcktes här den första dubbelpulsaren, vilket gav Nobelpris i fysik 1993. De första exoplaneterna upptäcktes här; asteroider har detaljstuderats med radarmetoder. Under lång tid försåg teleskopet astrobiologiprojekt som exempelvis Seti@home med rådata, och det var med det här teleskopet som det 1974 gick iväg ett radiomeddelande till en tänkt främmande civilisation i den klotformiga stjärnhopen M13. Förutom spektakulära upptäckter har här förstås gjorts mängder med vardagsvetenskapliga mätningar av stor vikt för astronomi och geovetenskaper.
Arecibomeddelandet skickat 1974
Den spektakulära anläggningen är även känd från populärkulturen: det var här som hjältinnan i Contact observerade, anläggningen figurerar i Bondfilmen Golden Eye och i ett X-filesavsnitt (nr 1, andra säsongen).
I ett antologikapitel publicerat 2013 argumenterade jag för att vetenskapshistoriker i större utsträckning än vad vi gjort även borde studera vetenskapliga anläggningars slutfaser.1 Vi har ofta studerat de första faserna av uppbyggnad och de tidiga upptäckterna, men vad händer när en anläggning börjar bli föråldrad, vilka argument används av de som vill bevara anläggningen eller lägga ner? Nedläggningar är även de intressanta att studera, prioriteringspolitiken mellan gammalt och nytt något att uppmärksamma.
Anläggningen kom till i en tid då amerikansk astronomi och rymdrelaterad forskning badade i pengar, inte minst beroende på det kalla kriget. I vår, fattigare, tid har NSF och liknande finansiärer haft svårt med finansieringen av anläggningen och det har varit nedläggningshotat; det blir till något av ett nollsummespel, nyare anläggningar och forskningsprojekt borde finansieras istället, menar kritikerna.
Efter flera år av bristfälligt underhåll kom så slutet. Idag rasade hela rasket ihop. Den omedelbara anledningen må vara en eller annan orkan och jordbävning, men den riktiga anledningen är forskningspolitisk och forskningsfinansiell: man hade inte medel till att – ville inte – underhålla den här anläggningen från 1963.
Update: Science skriver.
Publicerat i teknik- och vetenskapshistoria
Etiketter Arecibo, astronomihistoria, Big Science, det kalla kriget, faciliteter, radioastronomin, vetenskapshistoria
Lämna en kommentar
Omvandlingen av samhällskontraktet ca 1890-1930: biografiska perspektiv
Nätverket för politisk idéhistoria anordnar en workshop den 16-17 juni 2021:
Allmän och lika rösträtt var inte bara en teknikalitet som infördes mellan 1918 och 1921 – snarare vill vi se detta som en avgörande händelse i en längre utvecklingsprocess. Under decennierna kring förra sekelskiftet omvandlades i grunden samhällsordningen och samhällskontraktet, dvs relationen mellan stat, samhälle och medborgare. I och med detta skedde också en mängd ideologiska och politiska förskjutningar. Utvecklingen kan inte förstås som att människor skapade den politiska moderniteten utifrån i förväg fastslagna ideologiska positioner, utan dessa positioner tog också form längs vägen.
I ett planerat antologiprojekt vill vi använda biografisk metod för att närma oss och försöka fånga tidens ideologiska förskjutningar. Genom att studera aktörer i den svenska offentligheten – politiker, akademiker och debattörer – och hur de reagerade på och anpassade sig (eller inte) till tidens förändringar vill vi diskutera vad som stod på spel i omvandlingen av samhällskontraktet.
Abstracts skickas in senast den 20 januari. Läs mer här.
Doktorandtjänst i Stavanger
En doktorandjänst är utlyst i Stavanger på temat framstegstankens historia:
The PhD fellow will explore the concept of progress in liberal democracy from the nineteenth century to the present day. The project will be a study that applies historical insight to the discussion of present-day political and environmental challenges. In particular, the project should aim to critically evaluate the conceptions of progress that have generated beliefs in continual growth. The concept of progress has evolved alongside ideas about human and community development, individual self-improvement, evolution, scientific and technological advancement, industrialisation and modernisation, as well as within political ideologies of social reform, piecemeal problem-solving, planning and anti-planning. Progress could be invoked morally in the name of a collective good, pursued through economic planning, or be aligned with freely acting individuals in the market place. In the second half of the twentieth century, largescale rises in material living standards saw progress become a byword for abundance and opportunity. The political rhetoric of progress has been ever-present.
The PhD fellow will propose a project examining the concept of progress in such or related themes. The project could explore, among numerous possibilities, how commitments to moral improvement underpinned political agendas of social reform. It could explore the concept of progress within discourses of human development, the conceptions of progress that tied together notions of community, welfare and state regulation, or the changing conceptions of moral, scientific and economic progress that had political consequences. Projects situated in the more recent past with a specifically environmental focus could explore the history of the concept of progress in environmental politics and ethics, or the rise of alternative green-growth and de-growth discourses. The intellectual histories of progress’s prophets and critics offer another rich source for generating new understandings of the concept’s role in modern society.
Sista ansökningsdag: 1 december. Läs mer här.
[via Dolly Jørgensen.]
Publicerat i akademisk arbetsmarknad
Etiketter akademisk arbetsmarknad, doktorandtjänst, Stavanger, tjänster
Lämna en kommentar
Utlysning: Assistant Professor in Political History and/or Digital History
En tjänst som ”Assistant Professor in Political History and/or Digital History” är utlyst vid ”The Danish Institute for Advanced Study (DIAS)” vid Syddansk universitet i Odense. Tjänsten verkar intressant pÃ¥ flera sätt. Dels är den välförsedd med forskningsresurser – lagom mycket undervisning – dels är den knuten till en forskningsmiljö som tycks ha en bred tolkning av fältet politisk historia:
The successful applicant will be affiliated with the group for political history at the Department of History. The group on political history is built around a broad understanding of political history. Current research topics include: the welfare state, business and the state, political ideologies, family and gender relations, and much more. Our chronological focus is on the period since the Age of Revolutions, and we share a common interest in the theoretical and methodological problems of writing modern and contemporary history.
Sista ansökningsdag: 15 februari (föredomligt god framförhållning! (Det hade parentetiskt sagt varit intressant att se statistik över utlysningars tidsfrister; ibland ser man utlysningar med riktigt kort framförhållning.)) Läs mer här.
Det skall bli intressant att se om några svenska forskare från ämnen som idé- och lärdomshistoria och historia söker tjänsten.
Publicerat i idé- och lärdomshistoria
Etiketter akademisk arbetsmarknad, idé- och lärdomshistoria, idéhistoria, Odense, Syddansk universitet, tjänster
Lämna en kommentar