Vetenskaplig expertis och ”civic scientists”.

Neal Lane gör en stor grej av Benjamin Franklins sätt att integrera samhälle och vetenskap; han var en ”civic scientist” som var en skicklig forskare och dessutom brydde sig om samhället och engagerade sig politiskt (Physics today).

Lane, fd ledare för National Science Foundation och vetenskaplig rådgivare till Bill Clinton, menar att det behövs fler vetenskapsmän av Franklins typ idag. Han skriver dessutom om hur vetenskapen kunde interagera bättre med samhället via media, skolor mm. En del är vettiga saker, som att vetenskapen i en sådan kommunikativ situation inte skall se ner på medborgarna, de bör lyfta in ett historiskt perspektiv och så vidare. Lane argumenterar för att forskarna borde engagera sig politiskt i högre utsträckning och oftare kallas in som experter när viktiga samhällsbeslut tas.

Men där är vi ju idag! På de flesta samhälleliga områden finns det vetenskapliga experter vars utsagor spelar stor roll i den politiska, samhälleliga och ekonomiska praktiken. Forskningen spelar stor roll för vårt samhälle. Det borde Lane sett. Om han är missnöjd med sakernas tillstånd kan det alltså inte vara mängden samhälleligt påverkande forskare som är problemet, utan sättet de beter sig på. Han nämner ingenting om de etiskt komplicerade fält där forskare ibland är verksamma.

Problemet kanske snarare är att medborgare, politiker och andra vet för lite om vetenskap och hur forskarvärlden fungerar, än att forskningen har för liten politisk impact?

Och är det verkligen säkert att mer vetenskap alltid leder till en bättre värld?

[Länk via slashdot.]