Niklas Dahlin kontrasterar Ansel Adams med lomografin. Jag har också försökt mig på Adams och hans zonsystem, inte minst genom den svenske introduktören Lars Kjellberg och hans Avancerad svartvitteknik I. På den tiden då det begav sig jobbade jag en hel sommar för att köpa en Riktig Kamera med Riktiga Mörkrumsprylar. I slutändan visade det sig vara bortkastade pengar.
Däremot blev det riktigt roligt när jag köpte en begagnad Minox 35 GT (rekommenderas!) och en filmladdare. Köpte Tri-X på 30-metersrullar och körde en faslig massa rullar under de där underbara åren 88-92 (snyft, snyft, nostalgi). Blir väl läge att skaffa en filmscanner. Hade bra mycket roligare med den här relativt lågteknologiska stilen än zonsystem, mellanformatskamera och fem minuters betänketid innan man tryckte på avtryckaren.
Men det trista med lomografiutbudet är att de inte har någon digitalmodell. Istället har det utvecklats en parallell visuell kultur som jobbar med lågteknologiska digitalkameror som Spypen, Casios kameraklockor, Che-ez osv.
Själv har jag haft mycket nytta av A. Adams, och zonsystemet har lärt mig hur det där med film och kamera fungerar, egentligen, deep down, pÃ¥ djupet liksom. 🙂 Men den bästa principen är att vara fri frÃ¥n principer, och Lomografin kändes just nu som en uppfriskande kalldusch, ett lyckat försök till re-vitalisering.
Jag inser att jag raskt närmar mig medelÃ¥ldern när resonemang av typen ”man fÃ¥r ut mer av lomografernas snapshots när man fattar varför bilderna ser ut som de gör” dyker upp i huvet. Det lÃ¥ter som svenskalärarnas ”man mÃ¥ste känna till alla de smÃ¥ reglerna för att fÃ¥ bryta dem”. Plötsligt vill jag kräkas.