Hur blå är himlen?
Horace Bénédict de Saussure (1740-1799) – geolog, meteorolog, fysiker, alpinist – uppfann cyanometern, ett instrument för att mäta hur blå himlen är. Vi vet ju alla att ibland är himlen liksom lite mjölkblå, ibland riktigt mörkblå, ibland däremellan. Det varierar med väderlek, höjd över havet och flera andra faktorer, och de Saussure ville kvantifiera det hela vilket han och hans efterföljare gjorde med det instrument han uppfann; Alexander von Humboldt använde förstås en cyanometer när han gjorde sina vetenskapliga expeditioner. För den som vill lära sig mer om detta instrument rekommenderas en bra kandidatuppsats i idé- och lärdomshistoria skriven av Michael Lindgren, How Blue is the Sky? Horace B. de Saussure and his cyanometer – its invention, use and legacy framlagd vid Umeå universitet 2020.
Cyanometern har jag stött på lite här och var i den vetenskapshistoriska litteraturen de senaste åren. Men idag hittade jag ett spår efter den i källorna!
Ur ”Förteckning å för statsmedel inköpta möbler m.m. vid Navigationsskolan i Stockholm för år 1911”, Stockholm 11 december 1911. Sjöbefälsskolan i Stockholm. Åtskilliga inkomna handlingar. Sjöbefälsskolans arkiv, volym D VIII c:2, 1857-1934, odat., Stockholms stadsarkiv.
Vid Navigationsskolan i Stockholm fanns det i början av 1900-talet en cyanometer. Uppenbarligen ansågs kunskap om hur man mäter himlens nyans av blått vara något som man skulle lära ut till de blivande skeppskaptener som undervisades där.
Egentligen är jag inte förvånad. Istället stärks min tes att navigationsskolorna var platser för icke-trivial kunskapsproduktion och -cirkulation under 1800- och 1900-talen. Navigationsskolorna i Göteborg och Stockholm – som är de jag tittat på hittills – har inventarielistor och bibliotekskataloger som visar att de var en vetenskaplig och teknisk kultur som förtjänar att vi idé- och vetenskapshistoriker utforskar dem, även djupare än vad som gjorts hittills vad gäller tidsstandardisering.1
- Gustav Holmberg, ”The Production and Distribution of Synchronized Time in Sweden, 1850-1914” i Anders Ekström and Staffan Bergwik red., Times of History, Times of Nature: Temporalization and the Limits of Modern Knowledge, (New York and Oxford: Berghahn Books, 2022); Gustav Holmberg och Johan Kärnfelt. Tid för enhetlighet: astronomerna och standardiseringen av tid i Sverige. Lund: Nordic Academic Press, 2019. [↩]