Aargh, det var en seg bok, Richard Davenport-Hines, The pursuit of oblivion: A global history of narcotics 1500-2000 (London, 2001). Min recension – som ska komma i Lychnos – blir nog lite kylig. (Fast jag är en sÃ¥n där snäll mesakademiker som aldrig sÃ¥gar pÃ¥ riktigt.)
Ämnet är intressant, men boken är helt enkelt ofärdig. För mycket citat, hade behövt nÃ¥gon ytterligare omarbetning och syntetisering. Sen efterlyser jag tematiseringar, som till exempel konstruktionen av skillnaden mellan förhÃ¥llandevis accepterade preparat och sÃ¥dana som varit omedelbart deklasserande. Och läkarna och kemisterna – de dyker upp gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng (det hade varit mer historiskt korrekt om Watson istället för Holmes knarkat …), men Davenport-Hines tar aldrig nÃ¥got samlat grepp om forskarna, läkarna och läkemedelsindustrins roll i narkotikans historia.
Vilket påminner mig om följande cineastiska högtidsstund:
Withnail:
I could take double anything you could.
Danny [removing his sunglasses]:
Very, very foolish words man.
Marwood:
He’s right Withnail. Look at him. His mechanisms gone. He’s had more drugs than you’ve had hot dinners.
Withnail:
I’m not having this shag-sack insulting me. Let him get his drugs out.
Danny gets a doll out of a bag.
Danny:
This doll is extremely dangerous. It has voodoo qualities.
Withnail snorts. Danny takes the head off the doll and extracts a handful of pills.
Danny: Trade: Phenodihydrochloride benzelex. Street: The embalmer.
Withnail:
Balls. I’ll swallow it and run a mile.