Areciboteleskopet [källa].
Areciboteleskopet efter kollapsen den 1 december 2020. [källa: Wikipedia].
Areciboteleskopet finns inte mer.
Det jättelika radioteleskopet – diametern på parabolantennen är 300 meter – togs ur drift i somras, då en kabel bröts och alldeles nyss kom nyheten att installationen fått dödsstöten: plattformen har rasat.
Invigd 1963, var anläggningen i Puerto Rico länge en speciell plats. Där bedrevs radioastronomiska och radarastronomiska studier, atmosfärsfysik samt astrobiologiska projekt. Härifrån upptäcktes det 1968 att pulsaren i centrum av Krabbnebulosan har en distinkt period på 33 millisekunder, vilket fixerade neutronstjärnornas existens. Några år senare, 1974, upptäcktes här den första dubbelpulsaren, vilket gav Nobelpris i fysik 1993. De första exoplaneterna upptäcktes här; asteroider har detaljstuderats med radarmetoder. Under lång tid försåg teleskopet astrobiologiprojekt som exempelvis Seti@home med rådata, och det var med det här teleskopet som det 1974 gick iväg ett radiomeddelande till en tänkt främmande civilisation i den klotformiga stjärnhopen M13. Förutom spektakulära upptäckter har här förstås gjorts mängder med vardagsvetenskapliga mätningar av stor vikt för astronomi och geovetenskaper.
Arecibomeddelandet skickat 1974
Den spektakulära anläggningen är även känd från populärkulturen: det var här som hjältinnan i Contact observerade, anläggningen figurerar i Bondfilmen Golden Eye och i ett X-filesavsnitt (nr 1, andra säsongen).
I ett antologikapitel publicerat 2013 argumenterade jag för att vetenskapshistoriker i större utsträckning än vad vi gjort även borde studera vetenskapliga anläggningars slutfaser.1 Vi har ofta studerat de första faserna av uppbyggnad och de tidiga upptäckterna, men vad händer när en anläggning börjar bli föråldrad, vilka argument används av de som vill bevara anläggningen eller lägga ner? Nedläggningar är även de intressanta att studera, prioriteringspolitiken mellan gammalt och nytt något att uppmärksamma.
Anläggningen kom till i en tid då amerikansk astronomi och rymdrelaterad forskning badade i pengar, inte minst beroende på det kalla kriget. I vår, fattigare, tid har NSF och liknande finansiärer haft svårt med finansieringen av anläggningen och det har varit nedläggningshotat; det blir till något av ett nollsummespel, nyare anläggningar och forskningsprojekt borde finansieras istället, menar kritikerna.
Efter flera år av bristfälligt underhåll kom så slutet. Idag rasade hela rasket ihop. Den omedelbara anledningen må vara en eller annan orkan och jordbävning, men den riktiga anledningen är forskningspolitisk och forskningsfinansiell: man hade inte medel till att – ville inte – underhålla den här anläggningen från 1963.
Update: Science skriver.