Vad händer med din GPS-mottagare den 6 april?

Dataformatet som används av GPS-mottagare innehÃ¥ller ett värde som är antalet veckor sedan en startpunkt längre tillbaka i tiden. Värdet anges av tio binära bitar, det kan därmed ange upp till 1024 veckor, därefter nollställs värdet. En artikel pÃ¥ The Register pÃ¥pekar att nyare GPS-utrustning klarar av den här övergÃ¥ngen automatiskt, men att hÃ¥rdvara som är uppemot tio Ã¥r gammal eller äldre kan ha svÃ¥rt att automatiskt klara nollställningen av denna ”time stamp”i GPS-signalen. Användare uppmanas att uppdatera mjukvaran i utrustningen och/eller kontrollera med tillverkaren.

GPS-mottagare finns lite varstans idag, inbyggda i mängder av system. GPS förenar storskaliga fenomen som satellitsystem med näraliggande ting som den ”smarta” klockan som loggar joggarens löprunda eller en bils navigationsutrustning. GPS är ett slags infrastruktur. Vetenskapshistorikern Paul N. Edwards har sett sÃ¥dana system som emblematiska för moderniteten; de verkar som ett samhälleligt kitt. Edwards talar om infrastrukturer som samtidigt formar och formas av modernitetstillstÃ¥ndet, alltsÃ¥ ett slags ”co-construction”. Infrastrukturer länkar samman makro-, meso- och mikroskalor av tid, rum och social organisation och bildar därmed en stabil grund för moderna samhälleliga världar. “To be modern is to live within and by means of infrastructures, and therefore to inhabit, uneasily the intersection of these multiple scales.”¹

Den första helgen i april kommer ett slags experiment utföras som kanske säger något om denna infrastruktur. Risken är förstås att en del utrustning från 2010 eller tidigare fortfarande används och inte är uppdaterade. Kommer taxibilar och långtradare åka helt vilse, kommer logistiksystem som hanterar flödet av varor få fnatt? Eller kommer allt att löpa på som vanligt? Det återstår att se.

[via Slashdot]

1. Paul N. Edwards, ”Infrastructure and Modernity: Force, Time, and Social Organization in the History of Sociotechnical Systems”, i Modernity and Technology, red. Thomas J. Misa, Philip Brey, och Andrew Feenberg (Cambridge, Mass., London: The MIT Press, 2003). [↩]