Jag sitter på forskarsalen på UB och redigerar manustext, närmare bestämt ett kapitel ur den bok om amatörastronomins historia som Johan Kärnfelt och jag arbetat med.
Ett projekts sluttamp är annorlunda än dess uppstart … Det känns härligt att se den tjocka manusbunten och känna tyngden när jag hanterar manuspärmen, resultatet av flera Ã¥rs arbete, det är kul att sitta och redigera text som skrivits tidigare i projektet. Och eftersom det är sluttampstider för projektet sÃ¥ rör sig tankarna ibland kring hur projektet varit.
En sak som vi bägge två funderade en del över när vi startade projektet gällde materialsituationen. Både Johan och jag har ju annars forskat på professionella astronomer; deras arkivmaterial och publikationer har förstås varit relativt lättåtkomliga, men vilka är de materiella lämningarna efter astronomer som inte är statstjänstemän vid statliga observatorier med allt vad det innebär av arkivlagsstyrd omsorg om papper, som inte publicerat sig i vetenskaplig fackpress som är lätt åtkomlig på Universitetsbiblioteket? Skulle det finnas källor?
Tidigt i projektet visade det sig emellertid att det inte skulle vara några problem med källmaterial. Det fanns gott om material som gjorde det möjligt att skriva den svenska amatörastronomins historia.
I och för sig krävdes det lite extra fotarbete för att komma Ã¥t detta. Mycket har bevarats bland amatörastronomerna själva, och genom att interagera med amatörerna – via vÃ¥r projektblogg, genom att göra intervjuer med amatörer samt besöka klubbobservatorier och delta i stjärnträffar och andra amatörastronomiska möten – etablerades ett källäge som jag bedömer som gott. Visst, det finns vita fläckar och ihÃ¥liga luckor, men generellt är det gott.
Jag tycker att ett roligt sidospår har varit de olika materialtyperna. Tidiga digitala verktyg som den BBS som Svensk Amatörastronomisk Förening drev långt innan internet fanns hemma hos gemene man; den astronomiska telefonsvararservicen för att sända och ta emot nyheter av celest karaktär; men kanske framför allt den stora tidskriftsfloran.
Amatörastronomerna har varit ett entusiastiskt publicistsläkte som gett ut en strid ström av klubbtidskrifter, föreningspublikationer, nyhetscirkulär och sektionsbulletiner, allt för att sprida nyheter om extraordinära himmelsfenomen, berätta om sina nya teleskopbyggen, lära nybörjare att hitta på stjärnhimlen, hålla ihop klubben socialt (foton från korvgrillningen vid observatoriet) och organisatoriskt (dagordning för nästa månadsmöte).
Tekniskt har jag här sett hela spektrat, från sladdriga fåbladspublikationer i sextiotalsstencilteknik, via dussinsidiga xeroxpublikationer i häftad vikt A4 till offsettryck. Tryckteknikerna har varierat men överallt: entusiasm.
Jag har känt igen det här från några andra subkulturer som jag genom åren deltagit i. Synth- och industrifanzinen som jag läste som gymnasist i mitten av 1980-talet: fyllda med intervjuer och recensioner gjorde fanzines som Laboratorium Lady (Markus Arvidson var ju inte bara musiker utan även utgivare av fanzines) att musikhorisonterna vidgades. Via fanzinen kunde jag beställa spännande kassettdistribuerad musik av Njurmännen, Tor Sigvardson, Arvid Tuba och många fler.
Och även om jag var en högst perifer SF-fan så fascinerades jag av SF-fandoms vitala och brokiga flora av publikationer, ett slags spridd kommunikationskultur med mängder av skribenter långt innan internet. Bröderna Andreasson, Jan-Erik Zandersson och jag-har-glömt-namnet-men-han-gav-ut skräckfilmsfanzinet Den Galne Grefven är bara några av dessa; kanske ligger några sladdriga SF-fanzines fortfarande kvar uppe i vindsförrådet?
GÃ¥rdagens post pÃ¥ Daily JSTOR, ”Before blogs, there were zines” ger en liten forskningsöversikt över aktuell litteratur kring fanzinehistoria i diverse subkulturer och är en text som lite grand reflekterar över hur tryckkulturen under nittonhundratalet även har en spännande undervegetation.
Så är alltså även fallet med amatörastronomernas kommunikationskultur.