Var tid har sin Alexander von Humboldt, som Nicolaas Rupke visade i sin fina studie över Humboldtreceptionen då och nu, i öst och i väst.1
Men om man förr reste monument samt uppkallade naturfenomen, vetenskapliga stilar och akademiska organisationer efter giganten från Berlin så har vi idag andra sätt att kanonisera idé- och vetenskapshistoriska hjältar: man gör ett storskaligt och kostsamt flerårigt digitaliseringsprojekt kring de efterlämnade pappren från en enda person. Det är vår tids monument.
Digitaliseringsprojekt som det tjugoförsta Ã¥rhundradets marmorstatyer. Det finns inte resurser till att digitalisera ”allt” sÃ¥ man satsar resurserna pÃ¥ hjältarna, de redan etablerade centralfigurerna.
Finns det en styrning av historieskrivningen i förlängningen här? Eftersom man inte kommer få resurser för att göra motsvarande digitaliseringsprojekt kring Gösta Funke, Frida Palmér, Edy Velander, Ingrid Torgård, Bernhard Hasselberg, Aina Elvius eller ännu mer perifera figurer så kommer den digitala generationens digitala historikers användning av digitala verktyg omedvetet att leda till en historiografi som återcentrerar Det Stora Geniet.
Eller är det kanske inget problem, därför att historiker även fortsättningsvis kommer tampas med icke-digitala arkivalier där man kan finna spåren efter alla de vetenskapshistoriens aktörer som inte är Darwin, Humboldt eller Newton, väl medvetna om det pyttelilla nyckelhål in i historien som digitaliseringsprojekten fortfarande utgör?
- Rupke, Nicolaas A. Alexander von Humboldt: a metabiography. Chicago: University of Chicago Press, 2008. [↩]