Alex Soojung Kim-Pang skriver om vikten av träning för minne, stresstålighet, förmåga till fokusering.
Man kan inte göra annat än att hålla med. Fysisk träning är bra för den intellektuelles arbetsuppgifter. Och förmodligen en bidragande anledning till varför det fysiska är ett så påtagligt inslag i mången universitetskultur. (I höstas var jag på konferens i Cambridge och det var slående hur vältränade många av de studenter jag såg cykla längs Madingley Road eller träna på Jesus Green var, men exemplen kan förstås mångfaldigas såväl i samtiden och historien.)
Min egen träningsdos är högst modest, men mina erfarenheter bekräftar det Pang skriver om. De perioder då jag lyckas hålla en viss regelbundenhet i mina pass på Gerdahallens gym mår jag, allt annat lika, något bättre; två träningspass i veckan räcker långt.
Inlägget ingår i en serie där Pang bloggar sitt pågående bokprojekt Rest: How Working Less Gets More Done. Som undertiteln antyder är Pang intresserad av att utforska arbetsvanor och betydelsen av att ta vara på och vårda sin vila.
Rekommenderas.
Jag delar också erfarenheten om att fysisk träning bidrar till bättre intellektuella resultat. Upplever däremot att träning knappast är ett närvarande inslag på svenska humanistiska fakulteter.
I huvudsak har jag samma erfarenhet som du. Men det finns massor med undantag. Och kanske har träningen bland humanister ökat under den tid jag kan överblicka (från tidigt 90-tal)? Svårt att säga, dock.
På min gamla arbetsplats startade vi upp ett slags träningsstatistik, när man varit och tränat satte man upp en pinne på statistiktabellen som var uppsatt på expen. Ganska många deltog, faktiskt.