Samhällsvetare och ekonomer dominerar svensk politik.
Jag lyssnar pÃ¥ Gomorron världen – tidsskiftat, sÃ¥klart, jag har sovmorgon söndagar kl 09:05, leve SR-appen! – och hör Annie Lööf förklara varför hon har sÃ¥ lätt att prata med Lena Ek: ”vi är ju jurister bäggetvÃ¥”. Vilket fÃ¥r mig att börja fundera lite över svenska politikers akademiska hemvist.
Spontant känns det som om det är en stor övervikt för ekonomer och statsvetare bland svenska toppolitiker. (Jag kan förstås ha fel, den empiriska undersökningen överlåtes som en uppgift åt läsaren, jag orkar inte klicka igenom dussintals politikercv:n).
Man kan jämföra med svensk historia, där Tage Erlander kanske är det första namnet man tänker på.1 Man kan också jämföra med europeisk politik, där två av de senaste decenniernas mest inflytelserika politiker, Thatcher och Merkel, inte bara hade naturvetenskaplig utbildning utan även arbetade som kemist och fysiker i flera år innan de gav sig in i politiken.
Var är naturvetarna i dagens svenska politik?
- Se exempelvis det Karl Grandin har skrivit i ämnet: Leif Andersson red., När Tage Erlander styrde landet: Rapport frÃ¥n ett seminarium i Riksdagshuset 19 september 2001, Riksbankens jubileumsfond och Gidlunds förlag: 2002, 128-137. [↩]
I Danmark talar man om en DJØF-isering av politiken – kanske dags att introducera begreppet Jusek-ifiering pÃ¥ svenska.
F ö kan man hitta mycket spännande om man orkar klicka sig igenom politiker-CV:n…
Jusekifiering 🙂