Om förgängligheten

Ett av de källmaterial jag använder för tillfället är nätbaserat. Det är en digital kökkenmödding – nej, fel metafor, kanske snarare ett ytterst välorganiserat arkiv med sÃ¥väl kronologiska som systematiska ingÃ¥ngar – i form av ett webbforum med tiotusentals inlägg, en dokumentation av en vetenskaplig trading zone som sträcker sig mer än fem Ã¥r tillbaka. Det är ett ypperligt källmaterial för en analys av vissa frÃ¥geställningar inom livsvetenskapernas samtidshistoria (mer om min forskning sen – men det är nÃ¥got jag petat i av och till ganska länge nu, och som sÃ¥ sakteliga börjar röra sig frÃ¥n hobbyprojektnivÃ¥n (som den nyfikne historiker jag är kan jag inte lÃ¥ta bli att ha en eller annan frÃ¥geställning liggande pÃ¥ lut, vid sidan av det jag arbetar med) till det där stadiet dÃ¥ man börjar mecka med projektansökningar, förslag till papers och session pÃ¥ konferenser och annat).

Men så började det hicka. Något var fel med servern. Forumet låg nere. De många användarna som möts i forumet började pressa på om forumets omstart och det sattes upp ett annat forum; förslag började komma om att lägga ned försöken att få igång det gamla forumet, dumpa det och göra en ren omstart. Så verkar det bli.

Jag kan förstÃ¥ de projektdeltagare som vill kunna prata vidare om den senaste utvecklingen och därför vill ha en funktionell mötesplats, men jag, dÃ¥, med mitt forskningsprojekt? Jag blev faktiskt lite skakis och började tänka sÃ¥dana där metafysiska historikertankar – nej, inte Toynbee, Spengler med flera, snarare sÃ¥dan där vardagsmetafysik som man ibland drabbas av; den som rör arkiv och bevarande, källmaterialets förgänglighet, den lyckliga slumpen när man hittar nÃ¥got oväntat och den oersättliga förlusten när nÃ¥got oväntat för evigt försvinner.

Bilder från filmatiseringen av Rosens namn där den galne bibliotekarien Malachias i upplösningen bränner det absolut sista existerande exemplaret av andra boken av Aristoteles Poetik flimrade för mitt inre (nej, det gjorde de inte och ja, jag överdriver: ett webbaserat samarbetsverktyg inom proteindynamik är inte Aristoteles försvunna verk om humor).

Så kom det gamla forumet upp igen; alla nya inlägg verkar postas i det nya men det gamla ligger kvar där. Lycka. Jag kan fortsätta min analys av den här vetenskapliga kommunikationsplattformen.

Men det finns ett gnagande orosmoment där nånstans. Som historiker har jag jobbat med ganska handfasta material, snabbt och skickligt och systematiskt förvarade och framplockade av arkivarier och bibliotekarier; materialen är just material, materiella lämningar från förgången tid. De har känts stabila: oavsett om det gällt astronomiska almanackor från 1720-talet, astrofysikaliska forskningspublikationer från 1880-talet, livsmedelstekniska policydokument från 1950-talet eller brevväxlingar mellan solforskare på bägge sidor om järnridån på 1960-talet har man inte direkt känt någon påtaglig känsla av att källan liksom kan försvunna från en stund till en annan, upplösas i atomer samtidigt som man arbetar med den.

Bevarandeaspekten är en ibland påtalad men trots det illa skött del av internet, ett slags teknologiskt misslyckande. All heder åt Brewster Kahle och hans gäng, men det är något som saknas här.