Hanna Dunér efterlyser i en krönika i dagens SvD Näringsliv (inte på nätet vad jag kan se än) om bristen på ekologisk mat från de stora kedjorna.
I en tid när miljö, hälsa och etik hamnar allt högre upp pÃ¥ flera företags agendor och i folks medvetande, var är dÃ¥ matkedjornas ekosatsningar? HallÃ¥ matkedjorna, det handlar ju här om att slÃ¥ in öppna dörrar, positionen stÃ¥r ledig att ta. Till attack. […] Det känns bÃ¥de omodernt och ologiskt att vi samtidigt som vi köper miljöbilar och tränar yoga, trycker i oss vattenpumpade kycklingfiléer och karamellfärgad vinäger.
I och för sig ser vi en viss uppluckring och differentiering i livsmedelsbranschen, men man kan ibland undra om hela saluhallsgrejen, kvalitetstänkandet i månadsmagasin och TV-program och alla som sjunger den ekologiska matens lov är ytliga fenomen som inte påverkar flödet i Systemet mer än marginellt. Livsmedelsbranschen har enorma eftersläpningseffekter. System för produktion och distribution och därmed tillhörande ideologiproduktion har, när de väl satts i rullning, en tröghet. Det finns en lång tradition, inte minst fastlagd under 1940- och 1950-talen, som handlar om kvantitet istället för kvalitet; den starka staten samt några få starka industriella aktörer, snarare än konsumenter; samt nationella mål för livsmedelsförsörjningen. Det är inte saker som man ändrar på i en handvändning.
Jag tycker dock att det verkar som att en ”ekosatsning” eller vad man nu ska kalla det är pÃ¥ gÃ¥ng nu. PÃ¥ mitt lokala ICA (Södra Förstadsgatan i Malmö, mot Möllan till) har man precis smällt upp en rejäl sektion med ekologiskt/vegetariskt/och sÃ¥ vidare, där utbudet – med svenska mÃ¥tt mätt – är väldigt bra. Och sÃ¥ sÃ¥g jag häromdagen att ett fristÃ¥ende snabbköp helt inriktat pÃ¥ ekologiska och vegetariska varor precis startat upp mellan konserthuset och Triangeln. Inte för att dessa delar av Malmö är representativt för resten av Sverige, men ändÃ¥…
När jag var i Berlin slog det mig hur mycket större utbudet av ekologiska produkter var jämfört med Sverige; där tycks man ha en betydligt längre tradition av sÃ¥dant. Kan man tänka sig att en faktor är att Tyskland inte har varit lika präglat av ”kvantitet istället för kvalitet”-diskursen som man har varit i Sverige? Fast nu gissar jag bara, jag har dÃ¥lig koll pÃ¥ huruvida Tyskland präglats av mer decentraliserade idéer än vad Sverige har. Kanske handlar det hela bara om att Berlin är ganska speciellt i förhÃ¥llande till resten av Tyskland, ungefär som vissa delar av Malmö är speciellt i förhÃ¥llande till resten av Sverige?