En av de saker som gör Fernand Braudel cool är att han tog en filmkamera med sig i arkiven. I en tid före xeroxkopior kunde han därför samla på sig tusentals sidor arkivmaterial på kort tid.
Mats Fridlund och jag hade en lÃ¥ng lunch och fika för en tid sen och vi kom bland annat in pÃ¥ hur det är att vara en digital historiker. Det visade sig att vi bägge använder digitalkameror pÃ¥ vÃ¥ra arkivräder som nÃ¥got slags sentida Braudels (inga jämförelser i övrigt) – Mats hade precis kommit hem frÃ¥n ett par veckor i Londons biblioteksvärld och hade tusentals bilder i iPhoto.
Idag har finns det en massa nya verktyg och vi funderade på hur såväl forskare som studenterna på våra kurser kan bli bättre på att använda dessa. En liten lista över grejer som jag gillar:
Relaterat: När TLS hade ett temanummer om ”New ways in history”, en mönstring av historieämnena av idag och en jämförelse med ett motsvarande temanummer 1966, handlade en av artiklarna om webbaserade dokumentationsprojekt. Artikeln, ”Web works” av Alex Burghart, var kanske lite väl överentusiastisk (”As a technological innovation, it is at least as significant as the printing press. /…/ It will change what everyone knows and how we know it” och sÃ¥ vidare), men bjöd pÃ¥ en räcka exempel frÃ¥n engelska it-humanioraprojekt drivna bland annat vid Centre for Computing in the Humanities, King’s college. Burghart tar i artikeln bland annat upp databaser (Prosopography of Anglo-Saxon England, som förtecknar alla individer man känner som levt i England mellan 597 och 1066; Corpus Vitrearum Medii Aevi, ett nätbaserat arkiv med 13 000 bilder av medeltida glas), visualiseringar av forntida byggnader och en möjlig vändning bort frÃ¥n monografier till förmÃ¥n för open access och papers inom humaniora (fan tro’t).
Ett annat brittiskt webbhumanioraprojekt som jag använt det en del är Oxford Dictionary of National Biography.
Pingback: Akademikerbloggar at Det perfekta tomrummet
Hej,
Det här med digitala historiker intresserar mig. Vad menar ni (du och Matte Fridde) kännetecknar en digital historiker? Är det ”bara” de digitala instrumenten, som Endnote, digitalkamera och blogg i det här fallet, eller finns det nÃ¥got annat? Finns det nÃ¥gra ytterligare kvalitativa skillnader mot den tidigare varianten pÃ¥ historiker, som möjligen kan ha varit analog?
Är en digital historiker i ständig stand by, med den lilla röda lampan lysande, men strömmen pÃ¥. (Jag vet att Mats alltid har sin dator pÃ¥, exempelvis, även om han är pÃ¥ hajk i Death Valley.) Hur pÃ¥verkar det digitala vÃ¥r produktion – det som kommer ut?
Och hur pÃ¥verkas egentligen insamlingen av material? Man kunde ju ocksÃ¥ ta tusen kopior med en kopieringsapparat även före digitalkameran, även om det tog längre tid. (Även här är min kunskap om Mats större än om dig Gustav – han gjorde det.)
Att gå från en nyfikenhet på hur digitala tekniker kan användas i undervisning och forskning inom historievetenskaperna till att fundera över vad de gör med fältet är en mycket intressant fråga. För min del har jag ingen aning om vilka de kvalitativa skillnaderna skulle vara (eller bli).
Min tankegÃ¥ng handlade pÃ¥ ett mer modest sätt om ”bara” verktygen, villket ju inte är sÃ¥ bara, och mitt önskemÃ¥l är att man hade lite mer av övningar i själva verktygshanteringen i vÃ¥ra grund- och forskarutbildningar. Och dÃ¥ gäller det inte bara att lära sig nÃ¥got om databaser och refererenshanteringsmjukvara. Minst lika viktigt är att lära sig andra, icke-digitala, verktyg.
Historia som hantverk, helt enkelt.