Var i Köpenhamn i gÃ¥r i värmen och som sÃ¥ ofta förr började jag pÃ¥ Glyptoteket som har öppnat igen efter tre Ã¥rs förnyelse finansierat av ett extraanslag pÃ¥ 100 miljoner DKR frÃ¥n Carlsbergsfonden (svenska kapitalister – hallÃ¥!).
Den nya utställningen, Middelhavshorisonten, fungerar bra. Till det ”gamla” Glyptotekets fokus pÃ¥ konst och ”kultur” har lagts ett annat skikt: handelns väv över Medelhavet med flödet av rÃ¥varor och dÃ¥tidens globalisering ger ökad förstÃ¥else; det är som om man ställt antikens konst pÃ¥ en stadigare sockel av makt och materiella processer. Dessutom är museipedagogiken fokuserad pÃ¥ objekten, i avvägningen mellan text och objekt tycks det mig som att man aktat sig för att lÃ¥ta förklarande texter ta överhanden och skymma objekten. I varje fall jag gillar det intrycket.
”Whispers” är en tillfälllig utställning med teckningar av Ian McKeever som är rätt skoj, inte minst för att man genom glas kan skÃ¥da in i ”studiesamlingen”, ett backstageperspektiv pÃ¥ museet, där staplas de gamla föremÃ¥len i nÃ¥got slags ordnad oordning.
Sen finns förstås de gamla goda rummen med egyptisk, grekisk och romersk konst kvar, delvis med nya uppställningar. Men här skulle jag velat se ett nytt tillägg.
I en behagligt sval sal i ett 30-gradigt Köpenhamn – storstadens brusande trafik och polissirener utanför – strosar jag och nÃ¥gra japanska och tyska turister omkring och tittar pÃ¥ konstverk frÃ¥n antiken. Hur har de hamnat här? Det skulle jag vilja veta mer om.
Efter två timmar på Glyptoteket, en perfekt start på en dag i Köpenhamn, glider jag vidare mot andra mål: Café Europa, Roberts coffee på Studiestraede, Assistenskyrkogården, Nörrebro. Det är varmt men härligt. Någon har lagt en penna på Michael Strunges gravsten.
Hej, du glömde Medicinsk Museion 🙂
Pröva sedan Rico’s kaffebar pÃ¥ Istedgade, helt uppe innan Enghave Plads. Det tar vi nästa gÃ¥ng du är i Kbh.
Thomas
Glömde en grej. Du frÃ¥gar hur Glyptoteket har fÃ¥tt fatt i sina antika konstverk. Dagbladet Information har idag (fredag 7 juli) en stor artikel om att Glyptoteket har erkänt att man har tagit emot konstskatter som är illegalt utgrävda och utsmugglade frÃ¥n Italien. Italienska konstvetare anklagar Glyptoteket för att använda omoralliska ”maffiametoder” för att fÃ¥ fatt i sina föremÃ¥l. Se vidare här.
Tack för tipset om Informations intressanta artikel! (Här finns fler texter kring tematiken hos Information.)
Det verkar som om Information mest gräver i aktuella inköp på den internationella konstmarknaden; vad jag efterfrågade med min kommentar var även kunskap om hur samlingarna införskaffades under tidigt 1900-tal. Ett sådant moment i utställningen hade gett en intressant inblick i antikforskningens vetenskapshistoria.
Det är en trivial insikt, men likafullt: museum som har existerat under en längre tid blir ju till slut museer även över sig själva.
Men att efterfråga en sådan reflexiv hållning inför de egna konstskatterna kanske är att be om för mycket. Går det att göra? Hur? Finns det några internationella exempel på att ett museum med stora konstskatter insamlade under andra tiders regelverk bygger in sådan information i utställningarna? Vad säger till exempel British Museum i sina utställningar om sina prylars anskaffning?
I vilket fall är Glyptoteket ett fantastiskt intressant museum.Jag har gått dit regelbundet sedan jag flyttade till Lund för 20 år sedan, och vill verkligen rekommendera ett besök.
Visst ska vi gÃ¥ till Rico’s! Och Kruts karport.
Hej igen – du har helt rätt. Tyvärr är det fÃ¥ museer som ger ordentlig information om samlingarnas (eller de enstaka föremÃ¥lens) proviniens. (Glyptoteket har dessutom tradition för att ha eländig skyltning om sina föremÃ¥l; kanske därför att de uppfattar sig som ett konstmuseum snarare än ett konsthistoriskt museum.) Som vetenskapshistoriker är vi ju vana vid att den historiska kontexten är alfa och omega. Men mÃ¥nga museer resonerar inte sÃ¥. Ett av de bra undantagen här i Skandinavien är Östasiatiska museet i Stockholm. Till den nya basisutställningen Kina före Kina har de publicerat en bok av Eva Myrdal som berättar (med mÃ¥nga goda bilder) om Johan Gunnar Anderssons utgrävningar under mellankrigstiden, som ligger till grund för utställningen. Men det är väl rätt lätt att producera en bok om proviniensen i detta tillfälle — och betydligt svÃ¥rare (och mindre glamoröst) när det handlar om samlingar som vandrat lÃ¥nga och snirkliga vägar, frÃ¥n mer eller mindre legala utgrävningar eller som krigsbyten, via uppköpare och konsthandlare, till museerna.