Samlandets mentalitet

I vissa subkulturer inom fotovärlden – och dÃ¥ pratar jag om riktig fotografering, inte megapixeldigitalfluff – finns begreppet user. Det används om en kamera som införskaffats för att användas, inte stoppas i bankfack och vitrinskÃ¥p, som samlarna gör. I de här kretsarna är det inte alls självklart att kameror ska användas, inte bara samlas pÃ¥.

Och fotosamlande är big business. Många äldre män sitter runt om i världen och köper på sig utrustning som de drömde om men inte hade chansen att införskaffa då det begav sig, då de var unga och drömde om en framtid som fotojournalister.

Det finns olika grupperingar i de här subkulturerna. En av de mest extrema sägs ibland vara de som samlar på Nikons mätsökarkameror. Ta till exempel Nikon SP, en för sin tid avancerad mätsökarkamera som konkurrerade med Leica M3 men som relativt snabbt försvann från sortimentet i takt med att tillverkare som Nikon och världens fotojournalister gick över till spegelreflexkameror som den populära Nikon F och dess efterföljare. Omkring 22 000 SP tillverkades (att jämföra med, till exempel, 950 000 Nikon F).

De fotoentusiaster som var i tonåren vid mitten av 1900-talet läste om Capa, Cartier-Bresson och allt vad de hette, de där tuffa fotograferna och deras Leicor, Nikon, Contax. Idag har de hur mycket pengar som helst och är beredda att betala. Ett tecken är den samlare som nyligen tycks ha betalat 1 500 $ för den tomma kartong i vilken en Nikon SP levererades för cirka 50 år sedan. 10 000 pix för en tom kartong som det en gång legat en kamera i.