Jag är ett kvarts tusental sidor in i Neal Stephensons Quicksilver och det vill inte riktigt ta sig. Det är blurrigt, pratigt, överdrivet detaljerat. Nästan tråkigt. Sitter och längtar efter efter en säkrare behandling, som hos Peter Nilson: han är ojämn, men Trollkarlen och Arken är goda exempel på hans förmåga att skriva ypperliga historiska idéromaner.
Gillade Cryptonomicon och jag när förhoppningar om att Quicksilver ska bli bättre, så jag fortsätter tappert att ägna boken en stund innan jag somnar varje kväll. Tyvärr blir de stunderna ganska korta. Det beror både på mig och på boken. Men det kan ju bli bättre.
Ibland klagas det över att det inte finns goda redaktörer på förlagen längre. (Fast var det verkligen bättre förr?) Kanske är det här ett exempel på hur det kan gå om författaren får för lite motstånd.
Ytterligare en författare som hade behövt en mindre respektfylld redaktör: J K Rowling.
Ibland när jag läser senaste Harry Potter-boken ( 1001 sidor i svenska utgÃ¥van) för Sara redigerar jag och stryker ”simultant” i de oändliga scenerierna och adjektiven … det är en rätt bra hjärngymnastik.
Tyvärr så är flera av Stephensons böcker röriga. jag läste Snow Crash med mycket stor behållning. Innan dess försökte jag läsa The Diamond Age och den verkade kunna ta sig men jag tappade totalt intresset efter ett hundratal sidor då den liksom inte kom igång alls.
Sedan dess har jag köpt tvÃ¥ böcker till, skrivna av honom. ”In the beginning… was the command line” verkade bra men blev riktigt outhärdlig efter ett tag. Interface är den andra och den har jag liksom The Diamond Age bara tappat intresset för, även om den inte verkade helt usel.
Joacim: jag upplevde Diamond Age precis som du; intressant upplägg, men det lyfter liksom aldrig.
Nu senast i Quicksilver stör jag mig på att han måste referera en massa detaljer som inte för berättelsen framåt. Den boken hade behövt en vass redaktör som skurit bort en tredjedel; den är ett råmanus som lagts i tryckpressen.