Jag såg Laibach igår.
De inledde med en provocerande och urusel samling lÃ¥tar. Det var nÃ¥got slags blandning av symfonirock, progg, americana och country and western – country! – som höll samman den första delen av konserten. Keith Emerson möter Steve Hackett och Mats RÃ¥dberg och dÃ¥lig musik uppstÃ¥r. Sedan tog bandet en paus. Och i andra halvlek var de bra med sedvanligt tung rytm. Det var som att de var ett annat band, sig själva. (Fast vi gamlingar fick inte höra flera av de mer utmärkade och banddefinierande hitsen frÃ¥n 1980-talet, men det kan jag leva med.)
Laibach, Malmö, 12 november 2023
En synthistorisk observation: promenaden från järnvägsstationen till Moriska paviljongen tog mig förbi det som var synthhaket Stadt Hamburg på 1980-talet; nu är det ännu en fejk-engelsk pub som huserar i lokalen. När jag flyttade till Skåne 1986 var Malmö en döende industristad. Laibach kändes helt rätt. Då. Idag är Malmö något annat. Förmodligen speglar Stadt Hamburg stadens förändrade identitet.