Den 16 januari 1959 observerade Yngve Öhman hur en mörk störning hastigt rörde sig över solskivan och när den nådde solranden var den tvärtom synlig som ett ljust protuberansliknande föremål.1 Öhman observerade med en H-alfamonokromator, ett slags filter (som Öhman uppfunnit tillsammans med Bernard Lyot i slutet av 1930-talet) som fick vida spridd användning i optisk solastronomi alltsedan dess. De gör det möjligt att se objekt som flares, protuberanser och liknande fenomen som är osynliga i vitt ljus, men som framträder i ljus där man avbildar solen i ett kort vågländsintervall centrerat på någon stark absorptionslinje, vanligtvis vätets H-alfalinje.
Öhman och hans kollegor i Saltsjöbaden och stationerade på Stockholmsobservatoriets station på Anacapri – där solen till skillnad från i Saltsjöbaden skiner över 300 dagar per år (och där dessutom, som en astronom berättade för mig häromdagen när vederbörande redogjorde för sin verksamhet där åren kring 1960, densiteten av italienska filmstjärnor var något högre än i Stockholm) – hade drivit en långsiktig patrullverksamhet över sådan solaktivitet sedan början av 1950-talet. Inte minst intensifierades den under IGY, det Internationella Geofysiska Året, då Öhman drev arbetet med att standardisera observationsprotokoll och skapa centrala noder i internationella datanätverk för insamling av data kring solär-terresta fenomen.2 Patrullverksamheten är intressant av flera skäl, inte minst instrumenttekniska. Dessa filter möjliggjorde mängder med observationer.
Men tillbaka till den där januaridagen 1959. Fenomenet rörde sig över solytan som en mörkaktig skugga och när det nådde solranden och blev synligt i kontrast mot den mörka rymden ”[it] appeared as a bright ’surge’, visible during about two seconds and with a maximum extension of about two minutes of arc.”3 Det här fenomenet liknade på sätt och vis sådana som Öhman och hans kollegor – Kerstin Lodén, Kerstin Fredga och många andra yngre astronomer som deltog i solpatrullprojekten – var vana vid att se. Det var bara det att det var mycket snabbt; solen är förvisso en dynamisk himlakropp (en viktig logik bakom solövervakningen) men om det vanligtvis tog minuter eller någon halvtimme eller mer för en vanlig protuberans att förändras och försvinna: vad kunde det vara? Öhman kontaktade IGY:s ”varningscentrum” per telegram och bad om bekräftande observationer. Inga sådana kom, ingen observatör någon annanstans hade sett något liknande.
En månad senare ungefär, den 19 februari, noterade den unge astronomen Ingemar Furenlid något liknande. Öhman och Furenlid kanske hade sett jetflygplan på långt avstånd, där avgaserna avtecknades mot solen, tänkte man sig.
Men hur testar man ett sådan hypotes? Genom att under kontrollerade former med flit flyga framför solen, såklart. Sverige, som ju då hade ett av världens största flygvapen, hade mängder med jetflygplan tillhanda, inte minst modellen Saab 29 Tunnan som introducerats 1951 och som stod sig väl mot såväl amerikanska som sovjetiska konkurrenter. Men hur få de att flyga framför solen? På Göta flygflottilj och F9 vid Säve arbetade Gunnar Darsenius. Han var entusiastisk amatörastronom och hade arbetat med Öhman och stockholmsastronomerna flera gånger tidigare; kontakten med honom gjorde att Öhman experimentellt kunde testa hypotesen. Och en mer kontextuellt driven förklaring sätter förstås in Öhman och solforskningen i en kontext av det kalla kriget.4
Och den nionde mars var det dags. F9:s flygförare flög två gånger framför solskivan på ungefär tio kilometers avstånd från Öhman och det han såg överensstämde med det han observerat den 16 januari.
Vid den här tiden fanns det förvisso jetflygplan i flygvapnen, men för turism och flygtransport var det ganska ovanligt. Inte undra på att det var först i januari och februari 1959 som astronomerna Öhman och Furenlid såg något som idag är ganska vanligt. Även jag, som emellanåt observerar solens aktivitet och räknar solfläckar, ser inte helt sällan flygplan avteckna sig mot solen; ännu ett exempel på den nedsmutsning som än värre drabbar nattastronomiska observationer. Men i januari 1959 var det mindre vanligt.
- Öhman, Y. ”Apparent solar prominences caused by jet planes crossing the solar limb”. The Observatory vol. 79 (01 december 1959): 217-18. [↩]
- Holmberg, Gustav. ”Yngve Öhman, utbyteszonerna och svensk solforskning under efterkrigstiden”. I Vetenskapens sociala strukturer: Sju historiska fallstudier om konflikt, samverkan och makt. Lund: Nordic Academic Press, 2008. [↩]
- Öhman 1959, s 217. [↩]
- Holmberg, Gustav. ”Yngve Öhman, utbyteszonerna och svensk solforskning under efterkrigstiden”. I Vetenskapens sociala strukturer: Sju historiska fallstudier om konflikt, samverkan och makt. Lund: Nordic Academic Press, 2008. [↩]