De långlivade instrumenten

Teleskop och andra komponenter i vetenskaplig utrustning omkonfigureras, dyker upp i nya sammanhang, antingen som helhet eller i delar; de antar med tiden olika roller innan de skrotas eller blir museiföremål. Här kommer några rader om ett sådant fall som jag grävde upp ur litteraturen idag:

Vid mitten av nittonhundratalet började det komma forskningsrapporter om hur ljuset frÃ¥n stjärnor kan vara polariserat.¹ Yngve Öhman hade sedan länge arbetat med polariserat ljus i diverse sammanhang – som utvecklingen av monokromatiska filter för solobservationer – och bildade ett slags forskningsgrupp kring mätningar av polariserat ljus frÃ¥n galaxer med exempelvis Aina Elvius. SÃ¥ när det här forskningsomrÃ¥det med polariserat ljus frÃ¥n stjärnor öppnades upp var Öhman redan väl förberedd. Han konstruerade detektorer för att mäta polariserat ljus, och vad gäller mätningar av polariserat ljus frÃ¥n stjärnor använde han med en 25-cm Cassegrainreflektor, tillverkad av Zeiss, för att mata ljuset till det instrument för mätning av polariserat ljus som han konstruerat.

25-cm Cassegrainreflektor tillverkad av Zeiss omkring 1912, sedan ombyggd av Yngve Öhman och hans kollegor för att mäta polariserat ljus på Stockholms observatoriums station på Capri. Bild hämtad från Lodén, Lars Olof. ”Measurements of polarization and colour of stars in the galactic clusters NGC 2244 and NGC 2287. (Preliminary report)”. Arkiv för astronomi bd 2, nr 5 (1956).

Teleskopet var gammalt. Det hade hamnat pÃ¥ Stockholms observatorium i samband med den totala solförmörkelsen 1914. Alla de tre svenska observatorierna skickade expeditioner till norra Sverige, och under nÃ¥gra Ã¥r före förmörkelsen sensommaren 1914 beställde observatorierna i Uppsala, Lund och Stockholm nya instrument för att observera solförmörkelsen.²

Men man kan misstänka att de tog tillfället i akt att skaffa instrument som egentligen var användbara till annat än solförmörkelseexpeditionen; den mycket ovanliga händelsen med en total solförmörkelse synlig från Sverige – nästa gång fenomenet inträffade i Sverige skulle bli 1927, därefter 1945 och 1954, sedan 2126 – gjorde att det fanns tillfälliga medel tillgängliga för anskaffning av instrument som kunde användas till annat än solförmörkelseobservationer, som exempelvis astrograferna i Uppsala och Lund som köptes för det här tillfället.

Stockholm skaffade alltså en 25-cm Cassegrainreflektor till förmörkelsen 1914 och nu kom det väl till pass när Öhman och hans medhjälpare behövde ett mindre instrument att flytta ner till den nya solstationen på Capri. Där monterades teleskopet upp. I en mening var det en Zeissreflektor från 1914, i en annan mening var det något helt annat; försedd med helt ny montering och en helt ny uppsättning detektorer för en helt ny typ av mätningar som knappast var aktuella 1914 var det en hybrid av 1914 och 1956.

Astronomisk instrumentering kan vara långlivad. Ett sätt att se på det hela är att säga att detta verkar konserverande: när ett observatorium väl bestämt sig för en utrustning, blir de fast i det instrumentet tillåter i årtionden; instrumentvalet blir styrande för framtiden.

Men det här är bara en delsanning. Teleskoputrustning kan gÃ¥ nya framtider till mötes när de kopplas ihop med senare tiders detektorer, vilket gör att de förnyas. Ett välkänt exempel är upptäckten av exoplaneter som till och med renderade ett Nobelpris till Didier Queloz och Michel Mayor 2019. De använde ett teleskop frÃ¥n 1950-talet men spektrometern var helt modern.³ Och det här tror jag händer mest hela tiden; teleskop är inte alltid sÃ¥ konserverande och bestämmande för utvecklingen som det kan tyckas.

Och instrument kan delas upp i olika delar, kannibaliseras, och börja användas i helt andra sammanhang än vad de var utvecklade till från första början. Öhmans användning av en reflektor från 1914 på Capri i mitten av 1950-talet är ett exempel på denna långlivade men samtidigt rekontextualiserande historia av vetenskapliga instrument; de lever ett slags Barbapappaliv, formbara för nya tiders nya vetenskapliga intressen men samtidigt med materiella länkar bakåt i tiden.

1. Hall, John S., och Alfred H. Mikesell. ”Observations of polarized light from stars.” The Astronomical Journal 54 (01 september 1949): 187–88; Hiltner, W. A. ”Polarization of Light from Distant Stars by Interstellar Medium”. Science 109 (01 februari 1949): 165. [↩]
2. Holmberg, Gustav. Reaching for the Stars: Studies in the History of Swedish Stellar and Nebular Astronomy, 1860-1940. Lund: History of science and ideas department, Lund university, 1999, s. 44ff. [↩]
3. Jag har skrivit lite om episoden i Holmberg, Gustav. ”The Momentum of Maturity: What to do with Ageing Big Science Facilities”. I Legitimizing ESS: Big Science as a Collaboration Across Boundaries, redigerad av Thomas Kaiserfeld och Tom O’Dell. Lund: Nordic Academic Press, 2013. [↩]