Jag läste Arkadij och Boris Strugatskij Picknick vid vägkanten (Ersatz, 2020 (pocketversionen av en översättning som kom på svenska 2019)).
Jag har ingen relation till den här boken – mer än att jag somnade halvvägs genom en visning av Stalker i den trånga salongen på Biograf Södran någon gång under studenttiden typ 1991 – men jag blev av någon anledning sugen på att läsa den. Och när jag klickade runt lite upptäckte jag att den kommit i nyöversättning. Det är förlaget Ersatz som gett ut vad som tycks vara den första översättningen till svenska av den ocensurerade versionen; den tidigare svenska utgåvan i översättning av Kjell Rehnström kom på Delta 1978 och baserades på en censurerad version utgiven i Sovjetunionen 1972. Men nu är det alltså ocensurerat och nyöversatt som gäller.
En bra bok! Jag gillade den inte så lite skitiga attityden, ett slags framtidsrealism långt från stanniolfolierymdskeppsSF; med en filmmetafor: allt det där som gör att jag föredrar filmer som Bladerunner och Alien framför Star Wars finns här.
Strugatskijbröderna har skrivit historien om hur stalkrar gÃ¥r in i ”zonen” och hämtar ut rester som lämnats kvar efter det att utomjordingar gjort ett tillfälligt besök här pÃ¥ jorden. De kommer tillbaka med ”flugfällor” och ”tomglas”, ”svartstänk” och ”sodalera”, Ã¥trÃ¥värda alienartefakter upphämtade frÃ¥n platser som en gÃ¥ng befolkats av människor i nu folktomma städer. Det är farliga platser, stalkrarna navigerar mellan bilvrak och rester av döda föregÃ¥ngare.
Storrökande och alkoholstinkande drar de in i zonen, den farliga zonen, som ger näring Ã¥t deras äventyrliga liv, de lever i ett slags symbios med denna märkliga plats, som även utforskas av mer ordentliga forskare vid Internationella institutet för utomjordiska kulturer. Stalkrarna tar massor av risker och de barn de blir pappor till är … annorlunda.
Översättaren Ola Wallin har gjort ett bra jobb. Efterordet av Ursula K. Le Guin sätter in boken i en kalla krigskontext, hon skriver om hur läsare i väst på 1970-talet tog emot böcker skrivna på den andra sidan järnridån.
Läsningen reser vissa frågor. Hur skiljer sig den här utgåvan från den censurerade 1970-talsutgåvan undrar jag lite över. Och hur var det egentligen med det där som jag tror jag läst någonstans, det där om att Arkadij och Boris Strugatskij med sin historia egentligen ville göra en liknelse och ett slags kritik av en hemlighållen kärnteknologisk olycka i 1950- eller 1960-talets Sovjet?