Politisk aktivism är väl kanske inte vad man förknippar med det vetenskapshistoriska fältet. Men det var vad som öppnade konferensen ESHS 2018, som jag precis kommit tillbaka från.
Konferensen var mycket givande på en massa olika sätt, men det får anstå till en senare bloggpost, eventuellt. Nu tänkte jag snarare peka på ett tema som slogs an av arrangörerna i samband med välkomnandet och öppnandet. Konferensen var ett samarrangemang mellan den europeiska organisationens European Society for the History of Science konferens och den konferens som anordnas av British Society for the History of Science. Ihopslagningen av de bägge organisationernas konferenser till en enda ledde till ett mycket matnyttigt program och ett rejält deltagarantal: närapå 700 deltagare.
Men det kunde varit ännu fler.
Programkoordinatorn Frank James skriver nämligen i sitt välkomstord i konferensprogrammet:
Despite assurances that international academic exchange would not be affected by the outcome of the [Brexit] referendum, these are belied by the experience of organising this meeting where many potential speakers from outside the EU had their visas refused by the petty officials of Brittish consulates – and for those potential participants who are not there, I can only apologise on behalf of Britain. The worry, of course, is that in the very near future academics from inside the EU will not be able to freely attend meetings on these islands (and vice versa). Thus, I hope that from this Conference we can send a very loud and clear message that academic unity is vital to developing understanding of how knowledge, culture and society relate – surely something that is crucially important in developing ”knowledge economies”.
Ett liknande budskap, en stark markering mot Brexitprocessens negativa sidor för akademiskt utbyte och om brittiska akademikers önskan att även fortsättningsvis vara en del av europeiska akademiska sammanhang samt ett slags uppmaning till politisk aktivism, kom från presidenten för British Society for the History of Science, Patricia Fara, när hon öppnade konferensen.
Att problematiken med akademiska samarbeten över den brittiska gränsen är högst reell blev tydlig pÃ¥ en av sessionerna pÃ¥ SIC 2018 häromveckan. Sessionen innehöll ett paper av en kollega frÃ¥n Turkiet. Kollegan befinner sig för närvarande i Oxford för ett postdokprojekt involverande äldre ottomanska matematiska och astronomiska manuskript och instrument, och vÃ¥gade inte lämna Oxford för att under nÃ¥gra dagar delta i konferensen och sedan Ã¥tervända till Oxford – risken att inte bli insläppt i landet bedömdes vara för stor, och vederbörande var därför tvungen att utebli.