Jag observerade solen för några timmar sedan. En rutinartad amatörastronomisk observation som tog fem minuter eller så: jag monterar solfiltret på min 90 mm Maksutov-Cassegrain, ploppar i okularet (ett 82-graders 14 mm Explore Scientific, favoritokularet), observerar och noterar antalet solfläckar i min observationsjournal, monterar ner teleskopet och loggar in på det internationella solfläcksdatacentrets databas (samt, förstås, även Svensk Amatörastronomisk Förenings databas) och rapporterar in min observation, som så ofta förr.
Idag var det inte en enda solfläck på solytan. På sätt och vis borde detta göra dagens observation till en synnerligen tråkig observation; idag var solytan en detaljbefriad gul skiva utan några som helst detaljer att notera, ganska långt från den solyta med flera hundra solfläckar som jag ibland observerat.
Men ibland är även en icke-detektion en intressant observation. Och när det gäller solfläcksstatistik är amatörastronomer med sina småteleskop och analoga observationstekniker fortfarande en källa till en långvarig dataserie över solaktivitet som har betydelse för forskningen.
Den senaste solfläckscykeln har varit ganska svag, man får gå tillbaka ungefär ett århundrade för att hitta en lika svag cykel.
Antalet solfläckar enligt den internationella solfläcksdatabasen (årliga medeltal).
Till detta kan läggas ett ganska uppmärksammat forskningsresultat från 2010 där astronomerna Matthew Penn och William Livingston noterade en minskande trend i solfläckarnas magnetfält, vilket gör det än mer intressant att följa solfläcksaktiviteten.