Häromdagen hade vi ett seminarium på institutionen om att kommunicera forskning och samverkan så som det ofta tar sig uttryck för oss idéhistoriker. Fyra seniora forskare hade bjudits in för att kort diskutera sina erfarenheter av varsitt medium. Cecilia Rosengren pratade om sina erfarenheter av att sitta i paneldebatt, Björn Billing om att skriva streckare, Johan Kärnfelt om att hålla populärvetenskapliga föreläsningar för föreningar och undertecknad om att blogga.
För egen del pratade jag om att bloggandet kan fungera som ett slags ”low stakes writing”, för att prata med Becker, som ett sätt att hÃ¥lla igÃ¥ng skrivandet; som ett sätt att laborera med halvfärdiga idéer, inte minst när man läser in sig pÃ¥ ett nytt fält, prövar nÃ¥got nytt verktyg eller försöker bemästra ny litteratur; en halvoffentlig forskningsloggbok; om hur bloggandet kan fungera som sammanlänkande mellan disciplingränser i det balkaniserade akademiska landskapet och mellan akademi och icke-akademi (forskarbloggande kan alltsÃ¥ bÃ¥de vara tredje uppgiften och ett slags akademisk kommunikationsform); om att dela med sig av stort och smÃ¥tt; som en del i empiriinsamling; som en del av att skapa sig ett slags varumärke (jag vet, det är ett hemskt uttryck); och att bloggandet gör detta genom allt ifrÃ¥n mycket korta bloggposter (inte mycket mer än en länk och en kort kommentar) till längre, närmast essäliknande, texter.
Och så vidare.
Det här är saker som jag diskuterat ett antal gånger förr i olika sammanhang, bland annat på TVHD, på en kurs i forskningskommunikation på KTH, på kurserna i underrättelseanalys på FPI-tiden och inte minst här på bloggen genom åren.
Men vad som inte hanns med på i det korta formatet häromdagen var bland annat hur bloggandet passar in i något större: akademikerns nätnärvaro
För vi skall finnas på nätet. Det tycker jag. Och där är en blogg bara en del av akademikerns nätnärvaro.
Hemsidorna. Man har sin hemsida pÃ¥ institutionens webb – som Cecilia klokt pÃ¥pekade är det viktigt att denna är uppdaterad; när man rör sig bortom de hemtama miljöer där alla känner till vad man sysslar med i sin forskning och istället hamnar i sammanhang som exempelvis paneldebatter sÃ¥ är institutionshemsidan en given startpunkt för moderatorer och andra som skall kolla upp vad man sysslar med. Här slarvar mÃ¥nga.
Men jag tycker att man förutom att ha en institutionshemsida även skall ha en egen hemsida. Det händer ju faktiskt att man flyttar runt i det akademiska systemet. Själv registrerade jag www.gustavholmberg.com den 30 mars 2002. Då arbetade jag på Avdelningen för idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet, sedan har jag arbetat på Forskningspolitiska institutet och nu är jag på den institution, LIR, där idé- och lärdomshistoria huserar på Göteborgs universitet. Man flyttar alltså runt, och därför kan det vara en idé att även, förutom institutionshemsidan, ha en alldeles egen adress på nätet så att man slipper flytta över alla dokument och så när eller om man byter institutionshemvist. Merparten av oss akademiker kommer att vara verksamma på ett antal olika institutioner under en karriär och därför är det en poäng med att ha en egen blogg eller ännu hellre blogg + hemsida vid sidan av den hemsida man har på institutionens webb.
På min hemsida har jag min blogg, kontaktuppgifter på institutionen, information om min forskning och undervisning, publikationslista, information om konferenspresentationer de senaste åren, direktlänkar till nedladdningsbara fulltextversioner av många av mina publikationer med mera. Självklart är denna hemsida länkad till och från min institutionshemsida.
Dessutom: min hemsida har adressen www.gustavholmberg.com medan adressen i universitetets CMS är lir.gu.se/om-oss/personal?userId=xhogus – det är självklart vilken som är lättast att komma ihÃ¥g.
Hemsidan och bloggen ger bra googlejuice och hamnar, om man hållit på ett tag, inte sällan ganska högt upp på googlesökningar. Detta gör att folk som intresserar sig för de saker man forskar och undervisar på hittar fram.
Twitter och Facebook finns jag förstÃ¥s ocksÃ¥ pÃ¥, och jag har ställt in bloggen sÃ¥ att varje gÃ¥ng jag skriver nÃ¥got pÃ¥ den sÃ¥ dyker det upp ett automatiskt genererat inlägg pÃ¥ Twitter och Facebook som länkar till inlägget. En del kollegor har enbart sin nätnärvaro pÃ¥ Facebook eller Twitter, vilket jag själv avrÃ¥der ifrÃ¥n. Ett argument är att man syns bättre pÃ¥ Google om man finns pÃ¥ alla tre plattformarna; ett annat argument är att det är lättare – tycker jag – att hitta äldre blogginlägg än att hitta äldre Facebook- och Twitterinlägg; ett tredje argument är nätpolitiskt: man bör inte lägga all sin akademiska nätnärvaro pÃ¥ kommersiella siloplattformar drivna av företag.
Varför? Varför inte? Självklart kan man hitta pÃ¥ motargument mot nätnärvaron – det tar tid, man slaskar runt pÃ¥ webben istället för att sitta pÃ¥ UB och forska – men min erfarenhet sedan tidigt 00-tal är att det ger mer än det kostar att skapa, upprätthÃ¥lla och underhÃ¥lla en lagom stor nätnärvaro.