Jag läste Melissa Dinsmans intervju med David Golumbia. Golumbia, som är professor i engelska vid Virginia Commonwealth University, publicerade tillsammans med Daniel Allington och Sarah Brouillette i maj ”Neoliberal Tools (and Archives): A Political History of Digital Humanities”, en essä som pÃ¥ flera intressanta vis kritiskt granskade framväxten av det fält som brukar kallas digital humanities och de forskningspolitiska konjunkturer som hänger samman med digitalhumaniora.
Det kan finnas anledning att komma tillbaka till essän senare. I intervjun, som publicerades häromdagen, finns flera intressanta synpunkter. NÃ¥gra av dessa kanske mer handlar om amerikansk universitetspolitik, men nÃ¥gra andra tycker jag förtjänar att lyftas fram. Inte minst Golumbias kritik av själva etiketten ”digital humanities”, som han finner allt för bred:
One of the other things that troubles me about the digital humanities is its use of the word “humanities,†because this implies that the humanities is not divided into disciplines, when it absolutely is. […] I would really like to see DH move away from the idea that it covers all of the humanities — which I think is false — and parcel itself out into disciplinary studies.
Jag tycker han har en poäng där. Det är ju faktiskt skillnad på historia, litteraturvetenskap och lingvistik, även i sättet man använder digitala verktyg på.