Inspirerad av Johan Karlsson Schaffers användning av KB:s verktyg för sökning i inscannad dagspress gjorde jag en uppföljning av diagrammet över begreppet futurologi i Googles bokscanning som sÃ¥ tydligt visade pÃ¥ det som Johan Asplund kallade den ”futurologiska bokfloden”. Han hade talat om internationella böcker, men hur ser det ut i svensk dagspress? Jag gjorde sökningar pÃ¥ tre av de begrepp som kan vara relevanta pÃ¥ svenska.
”Futurologi” och ”framtidsforskning” uppvisar ungefär samma mönster som i det internationella bokmaterialet: en hastig ökning och topp Ã¥ren omkring 1970, därefter ett avklingande. Man ser ocksÃ¥ att ”framtidsforskning” är betydligt vanligare pÃ¥ svenska än ”futurologi”, men att de i övrigt är ganska lika.
Annorlunda förhÃ¥ller det sig dÃ¥ med ”framtidsstudier”. Som synes kommer ökningen där nÃ¥got senare, även toppen är förskjuten framÃ¥t i tiden och antalet träffar är mer än dubbelt sÃ¥ mÃ¥nga som för ”framtidsforskning”. NÃ¥gonting i den svenska historien gör att begreppen används pÃ¥ olika sätt.
I början, alltsÃ¥ omkring 1970, tycks man ömsom ha pratat om framtidsstudier, ömsom om framtidsforskning (mer sällan om futurologi). Företag pratade om framtidsstudier, vänsterkritikerna om framtidsforskning, ibland var det tvärtom sÃ¥ att industrikretsen pratade om ”framtidsforskning”, som i inledningen till X 80.
I inledningen till Att välja framtid förs på sidan 13 ett resonemang om begrepp:1
Internationellt förekommer begreppen future research, futurology och Futurologie tämligen allmänt, utan att man i dem lägger naÌŠgon särskilt specificerad innebörd. Ordet framtidsforskning har lanserats och använts i Sverige, men det har ocksaÌŠ framförts flera goda skäl varför man borde föredra en mindre pretentiös benämning, t ex framtidsstudier. Ett väsentligt skäl är att man till framtidsstudieomraÌŠdet maÌŠste föra en hel mängd verksamheter som snarare är tillämpning och utveckling av kända metoder än sökande efter ny kunskap, ett annat att det är oberättigat att med starkt prestigeladdade ord som ”forskning” eller ”vetenskap” skyla över osäkerhet, metodisk oklarhet och ofraÌŠnkomlig subjektivitet i gjorda uttalanden. Man kan ocksaÌŠ urskilja en risk att spraÌŠkbruket förstärker en tendens att betrakta framtidsstudier som en angelägenhet främst för specialister (forskare, planerare) och därmed urholka det demokratiska och politiska elementet. Slutligen ställer givetvis uttalanden om framtiden andra kunskapsteoretiska problem än exempelvis empiriska eller logiska utsagor.
FrÃ¥gan om framtidsstudiernas vetenskaplighet och den därmed sammanhängande begreppsvalet skulle Ã¥terkomma pÃ¥ andra hÃ¥ll. I Sverige i världen – tankar om framtiden, slutrapporten för ett av de projekt som finansierades av Sekretariatet för framtidsstudier under 1970-talet, reflekterar projektgruppen, under ledning av Sven Tägil, över framtidsstudiernas vetenskapliga status.2 Verifiering, falsifiering, prövbarhet är svÃ¥ra att tillämpa i den futurologiska utsagans framställningsögonblick. Framtidsstudier har ocksÃ¥ möjligheter att pÃ¥verka människors handlande – ”Det är f ö inte sällan deras syfte” noteras det med en blinkning Ã¥t den samhällsplanerande Ã¥dran i framtidsforskningen – och att därmed skapa en självuppfyllande profetia genom att fÃ¥ människor att handla i den riktning den pekar, vilket ju knappast gör utsagan till kunskap om framtiden. Och sÃ¥ skriver man:
Egentligen kan framtidsstudier inte sägas innebära att vi har kunskap om framtiden, bl a av de skäl som anförts. Men detta får inte skymma det faktum att vi i vissa fall faktiskt drar slutsatser om det förflutna grundade på ett källmaterial som kan vara långt magrare än det underlag på vilket vi kan basera framtidsutsagor.
NÃ¥gra ansprÃ¥k pÃ¥ att företräda en sträng vetenskaplighet har inte projektgruppen. Det är heller ingen tillfällighet att termen ”framtidsstudier” föredragits framför det mer pretentiösa ”framtidsforskning”. Detta betyder dock inte att alla ansprÃ¥k pÃ¥ vetenskaplighet lämnats Ã¥t sidan. Det är nämligen fullt möjligt att tillämpa en vetenskaplig metodik pÃ¥ det material som tjänar som underlag för framställningen. Det framstÃ¥r t o m som ett krav att sÃ¥ sker eftersom dessa metoder utarbetats och framgÃ¥ngsrikt prövats pÃ¥ ett likartat material i samhällsforskningen. Underlaget för studien mÃ¥ste sÃ¥ledes bearbetas pÃ¥ ett lika stringent sätt som sker inom andra fack. De framtidsutsagor som göres kan inte prövas pÃ¥ ett empiriskt material, men kriterier som teoretisk konsistens, relevans för problemomrÃ¥det, validitet och krav pÃ¥ tillräckligt underlag för hypoteser bÃ¥de kan och mÃ¥ste användas i framtidsstudier. I denna mening kan ocksÃ¥ framtidsstudier göra ansprÃ¥k pÃ¥ vetenskaplighet.
Det är detta begreppsresonemang, detta val av begrepp som alltsÃ¥ sÃ¥väl signalerade en mindre tvärsäker kunskapsteoretisk hÃ¥llning (men ändÃ¥ med vissa ansprÃ¥k pÃ¥ vetenskaplighet) som en förment icke-demokratisk och expertisdominerad elfenbenstornsposition för framtidsstudierna, som senare kom att ge avtryck i det svenska materialet. För när väl framtidsforskningen institutionaliserats under beteckningen ”Sekretariatet för framtidsstudier” 1973 – senare ”Institutet för framtidsstudier” 1987 – cementeras förstÃ¥s ordbruket; sekretariatet och institutet utför olika saker som ger avtryck i de dagspressartiklar som sökningen i KB:s dagspressdatabas utförs pÃ¥.
Kanske kan man notera en viss förskjutning frÃ¥n 1972 till 1978, frÃ¥n den myrdalska utredningens betoning av ”osäkerhet, metodisk oklarhet och ofrÃ¥nkomlig subjektivitet” till den lundensiska forskargruppens betoning pÃ¥ att ”kriterier som teoretisk konsistens, relevans för problemomrÃ¥det, validitet och krav pÃ¥ tillräckligt underlag för hypoteser bÃ¥de kan och mÃ¥ste användas i framtidsstudier.” Därmed skulle det vara ett tecken i tiden som understryker ett resonemang hos Johan Asplund som 1979 diskuterar terminologifrÃ¥gan i inledningen till sin bok om framtidsstudier.3 Efter att i blockcitatets form lyft fram den myrdalska utredningens avstÃ¥ndstagande frÃ¥n begreppet ”framtidsforskning” och anledningarna till detta, berättar Asplund att han väljer att i boken omväxlande och utan direkt Ã¥tskillnad använda begreppen futurologi, framtidsforskning och framtidsstudier. Skälen är dels praktiska – ”framtidsstudier” och olika böjningar därav kan bli otympliga noterar han – men framför allt är det en forskningspolitisk och vetenskapsteoretisk markering: ”uttrycket ’framtidsstudier’ är pÃ¥ väg att fÃ¥ just sÃ¥dana betydelsenyanser, som förslagsställarna [läs den myrdalska utredningen] ville undvika.”
Framtidsstudierna hade, menade Asplund, börjat bli såväl prestigeladdad vetenskap som en angelägenhet främst för specialister, forskare och planerare.
- Att välja framtid: ett underlag för diskussion och överväganden om framtidsstudier i Sverige: betänkande. Statens offentliga utredningar; 1972:59. Stockholm: Allmänna förl., 1972 [↩]
- Tägil, Sven, Bo Huldt, Thomas Hörberg, Svante Iger, Rune Johansson, och Lars Niléhn. Sverige i världen – tankar om framtiden: [slutrapport frÃ¥n] Projektgruppen Sveriges internationella villkor, Lund. Framtidsbilder, 99-0135196-0. Stockholm: LiberFörlag :, 1978, s 25f. [↩]
- Asplund, Johan. Teorier om framtiden. Stockholm: Liber förlag, 1979. [↩]
Intressant! Jag tror dock att tidningarnas tjocklek följer en delvis liknande kurva (med toppar bl a kring 1970 och 1981 och 1986), så vill man veta hur mycket relativ medieuppmärksamhet framtidsforskningen fick är det möjligt att kurvan blir något flatare. Man önskar ju att KB också kommer att ge möjlighet att checka för sådant på ett enkelt sätt, samt att exportera sökresultaten i som siffror (csv, typ).
Klok synpunkt! Jag såg att du i ditt inlägg korrigerade för denna volymeffekt genom att jämföra med förekomsten av begrepp som förekommer med konstant frekvens. En sådan normalisering har inte gjorts i den här quick-and-dirty-metoden, så kurvorna över den relativa medieuppmärksamheten blir säkerligen något flatare.
(Däremot bör ju de olika mönstren vad avser förekomsten av ”framtidsstudier” (senare topp) jämfört med ”framtidsforskning” (tidigare topp) vara ett mer säkert resultat, eftersom volymeffekten där är densamma.)
En annan men ändå relaterad sak: tidningarnas tjockleksexpansion på 1970- och 1980-talen tycks ha bytts i en förtunning, åtminstone om man skall tro Mats Svegfors.
Bra synpunkt också vad gäller export av filer i standardformat!