Statens blickar mot amatörforskningen

Vad är det svenska staten tycker är intressant i amatörforskningen under 1900-talet? På en individnivå kan man peka på att universitetsprofessorer, som ju är statstjänstemän, då och då samarbetar med amatörastronomer och dito botaniker och geologer. På institutions- och organisationsnivå kan man peka på exempelvis Artdatabanken, som bygger upp system för att samla in, systematisera och tillhandahålla amatörers fynd i skog och mark. Men om man lyfter blicken ytterligare en nivå, vad hittar man då?

Frågan kan angripas på flera sätt. Ett sätt skulle kunna vara att se på hur riksdag och regering hanterar och diskuterar amatörforskares insatser. Ett annat sätt har möjliggjorts den senaste tiden, sedan Statens offentliga utredningar 1922-1996 blivit tillgängliga i maskinläsbar form. Dels är varje enskild utredning möjlig att ladda ner från KB och det är möjligt att söka inne i texten via pdf-läsarens sökfunktion. Men användbarheten har ökat kraftigt sedan man fått möjligheten att söka efter ett begrepp i hela mängden utredningar samtidigt. Hur detta kommit till är intressant i sig, ett spontant framväxande samarbete mellan Kungliga biblioteket och Christopher Kullenberg. Jag tänker mig att man skulle kunna se på den samlade mängden av Statens offentliga utredningar som ett slags avbildning av 1900-talets statsanknutna expertiskår. Sökningar i denna SOUrymd har nu, tack vare de verktyg som KB och Christopher Kullenberg tagit fram, blivit möjliga att genomföra.

Låt oss ta den samlade textmassan av Statens offentliga utredningar som ett uttryck för Staten och dess Expertis. Det är inte det enda uttrycket för vad Staten och Expertisen vill med amatörer under nittonhundratalet, men det kanske ger vissa indikationer. Dessutom bidrar en undersökning av denna textmängd till att ringa in olika betydelser och användningar av amatörbegreppet.

En sökning på amatör.*, för att fånga olika böjningar av amatörbegreppet, ger ganska många träffar. Återstår att sortera ut de som har med olika vetenskaper att göra.

Merparten är inte relevanta här, de handlar om kultur (amatörteater, amatörfilmare, amatörmÃ¥lare, amatörmusiker och sÃ¥ vidare), sport som amatörboxare (ägnas en helt egen utredning) och amatörridsport. Vidare talar Offentlig förevisning av djur (SOU 1957:38) om ”amatörillusionister”. NÃ¥gra är träffar som handlar om den andra betydelsen av begreppet amatör, att nÃ¥got är amatörmässigt i betydelsen klantigt skött. En utredning frÃ¥n 1935 talar sÃ¥lunda om den ”amatörmässighet, varmed även sÃ¥ ömtÃ¥liga förhÃ¥llanden behandlas”. Samma användning av amatörbegreppet Ã¥terfinns i den stora livsmedelstekniska utredningen (SOU 1945:6) som talar om den ”amatörmässigt tillagade föda, som nu dominerar i kosthÃ¥llet”, en typ av livsmedelshantering som icke var önskvärd i det moderna Sverige liksom en utredning om elektriska anläggningar frÃ¥n 1966 talar om ”amatörmässig” och i en utredning om konsumentskydd pÃ¥ lÃ¥somrÃ¥det (vissa utredningar tar sig an riktigt tunga samhällsproblem, andra är mer närsynta) frÃ¥n 1975 figurerar ”amatörtjuvarna”; pÃ¥ samma tematik talar 1971 Ã¥rs snatteriutredning om personer som är ”amatörmässiga i tillvägagÃ¥ngssättet”.

En annan tids hemskheter indikeras av de ganska mÃ¥nga träffar pÃ¥ ordet amatör som förekommer i Betänkande i abortfrÃ¥gan (SOU 1944:51). Vi Ã¥terfinner även amatörbegreppet i Utredning med förslag om lösdrivarlagens upphävande m.m. (SOU 1949:4) som bland annat talar om ”amatörmässigt prostituerade” (vilket väl borde utgöra en självmotsägelse?!).

Några är träffar i områden som angränsar till de amatörer som vi är på jakt efter, nämligen amatörer i de hobbyistmiljöer som varit en del av teknikintresset under 1900-talet: amatörradio, amatörfoto, amatörflygare, amatörjärnvägar. Och amatörfiske, som förekommer ganska ofta, kanske kan föras hit, liksom amatörer inom trädgårdsodlingen och svampplockning. Inte sällan återfinns amatörbegreppet i diverse skattetekniska sammanhang; en utredning om Reformerad mervärdesskatt m.m. från 1989 lägger till exempel visst krut på att utröna hur pass skattepliktiga amatörbyggda fordon är (gissa!). Ytterligare teknikamatörism finns i Innovationer för Sverige (SOU 1993:84) som på något ställe skriver om amatöruppfinnare.

Slutligen har vi de träffar som verkligen handlar om amatörer inom olika vetenskapsområden. Låt oss se lite närmare på dem.

Betänkande med förslag rörande det svenska naturskyddets organisation och statliga förvaltning samt uppgifter för det allmänna naturskyddets verksamhet, SOU 1935:26, diskuterar amatörbotanisters verksamhet i Abisko nationalpark. Amatörbotanisterna dyker återigen upp i två utredningar från Naturvetenskapliga forskningskommitten: SOU 1945:48 och 1946:77

Utredningen om De botaniska trädgÃ¥rdarnas verksamhet och finansiering (SOU 1988:68) nämner amatörer pÃ¥ ett flertal ställen. Ny gruvlag (SOU 1969:10) diskuterar amatörgeologer, liksom Malm – jord – vatten (SOU 1971:17) som diskuterar olika slags malmprospekterare i Sverige. En kategori utgörs av enskilda individer (s 73):

Flertalet av enskilda malmletare är amatörer med begränsade ekonomiska resurser. Undersökningarna har vetenskapligt och tekniskt sett mycket ojämn kvalitet och sträcker sig sällan utöver enkla lokaliseringsförsök. Endast undantagsvis har sådana malmletare fått ekonomiskt lönande utbyte av sin verksamhet.

Dessa amatörgeologer återkommer sedan i Ny minerallagstiftning (SOU 1986:53 som bland annat hade att väga planerna på en utökad rapporteringsskyldighet inom mineralprospekteringen mot risken att amatörprospekterarnas verksamhet (som utredningen tycks ha sett som samhällsnyttig) skulle minska om en sådan skyldighet även kom att gälla för amatörerna.

Amatörforskare inom historiefältet dyker bland annat upp i en arkivutredning från 1987, Arkiv för individ och miljö (SOU 1987:38):

När man nämner ordet forskning i arkivssammanhang utan att närmare ange vad som avses med ordet, är det ofta den akademiska forskningen man tänker på. Ändå besöker numera andra forskargrupper arkiven och utnyttjar deras material och tjänster i långt högre grad än vad som sker från universitetsforskarnas sida. I första hand gäller det forskare som arbetar med genealogiska spörsmål, vad man i dagligt tal kallar släktforskare. Men under senare år har släktforskningen nästan utvecklats till vad som skulle kunna kallas en ny folkrörelse. Till detta har ett stort antal kurser landet runt om hur man använder vårt arkivmaterial bidragit. Landet har fått en kår kunniga amatörforskare som inte bara intresserar sig för genealogiska data utan försöker använda en rad olika källmaterial för att sätta in sina anfäder i deras historiska miljö. Därmed kommer nya arkivmaterial till användning. Detta gäller inte minst de individrelaterade materialen, som naturligtvis kan bli mycket intressanta for denna forskargrupp framöver. (s 13)

Ytterligare en arkivutredning behandlar amatörforskarna, Öppenhet och minne: Arkivens roll i samhället (SOU 1988:11). Amatörerna dyker upp på ett antal ställen, bland annat skriver man:

Den bredare folkliga forskningen eller den s.k. amatörforskningen har ökat avsevärt under 1970- och 1980-talen. Som exempel på sådan forskning kan nämnas viss lokalhistorisk forskning, släktforskning och järnvägsforskning. Det finns stora skillnader mellan olika forskare i metod, forskningens omfattning m.m. I vissa fall används delvis vetenskaplig metodik.

Samma släktforskare, amatörhistoriker och andra anhängare till ”Gräv där du stÃ¥r”-rörelsen dyker upp i Folkbibliotek i Sverige (SOU 1984:23).

Amatörastronomi förekommer i Betänkande med utredning och förslag angÃ¥ende yrkesutbildning av sjöfolk av manskapsgrad samt Ã¥tgärder till höjande av sjöfolkets allmänna och medborgerliga bildning (SOU 1945:5). I betänkandets bilaga V, s 359ff, finns ett förslag till handbokssamling för fartyg, böcker som sjömännen bör kunna ha tillgängliga till sjöss för sin bildnings skull. Bland böcker inom utbildning, sprÃ¥k, geografi, samhällskunskap, teknologi, ekonomi, medicin med mera Ã¥terfinns under rubriken ”Naturvetenskap” tvÃ¥ böcker. Den ena är Nils Tamm och Ã…ke Wallenquist, Amatörastronomen, den andra A. Ã…ngströms Meteorologi.

Den huvudsakliga förekomsten av amatörforskning i SOUrymden kommer dock i slutet av 1970-talet, då amatörastronomi och flera andra slags amatörforskare figurerar i Forskning i kontakt med samhället (SOU 1977:55). Detta är en expertbilaga till 1977 års stora forskningspolitiska utredning och skrevs av Eric Dyring. Han diskuterar ett antal tidskrifter som ligger i gränsområdet mellan originalpublicering av vetenskapliga resultat och annan forskningsinformation med målgrupper som är både specialister och kvalificerade icke-specialister (s 18):

Flera av dessa tidskrifter satsar på kontakter med och sprider information till grupper av intresserade lekmän, utan att målsättningen därför är utpräglat populärvetenskaplig. De fungerar i flera fall också som en forskningens kontaktyta mot det växande antal amatörer som seriöst fördjupar sig i ämnen som geologi, astronomi, ornitologi etc.

I avsnittet om folkbildning diskuterar Dyring möjligheten ”att utnyttja studiecirkeln som en forskargrupp, där aktiva forskare och amatörer samverkar” och pÃ¥ sidan 36, i ett stycke om organisationer och föreningar, skriver utredningen

I detta sammanhang har det stigande antalet amatörforeningar som arbetar med att sprida kännedom om och stimulera intresset för ämnen som astronomi, geologi, biologi etc. en intressant roll. De skapar grogrund för direkta kontakter mellan forskare och amatörer/intresserade. Dessutom har de en viktig roll genom att de ofta vänder sig till ungdomen.

Ämnet Ã¥terkommer pÃ¥ sidan 63, under rubriken barn och ungdom: ”Föreningslivet erbjuder i dag en ökad aktivitet kring vissa ämnesomraÌŠden med anknytning till forskning. Det gäller amatörföreningar, som riktar sig även till ungdomar” och i utredningens avslutande rekommendationer lyfter Dyring fram att amatörverksamhet inom vetenskap bör stödjas och uppmuntras (sid 67):

Intresset för amatörverksamhet inom vissa forskningsomrÃ¥den – astronomi, geologi, biologi, historia (hembygdsforskning), arkeologi etc. – ökar starkt saÌŠväl enskilt som i föreningsformen. MaÌŠnga föreningar har ocksÃ¥ en omfattande ungdomsverksamhet. Amatörismen erbjuder allmänheten möjligheter att själva deltaga i forskningsarbete och faÌŠ nära kontakter med den professionella forskningen. Denna typ av verksamhet sammanfaller med ett av maÌŠlen för vaÌŠr kulturpolitik och bör därför uppmuntras. Enskilda, grupper, föreningar och studieverksamhet som bedriver amatörforskning behöver resurser för att kunna etablera forskarkontakter, och den aktiva forskningen bör ges möjligheter att stimulera och stödja denna verksamhet.