Timothy Leary, av Richard Nixon karaktäriserad som ”[the] most dangerous man in America”, fick nÃ¥got av en uppenbarelse när komet Kohoutek uppträdde 1973. Kometen – som var rejält hajpad men som blev nÃ¥got av en besvikelse för mÃ¥nga astronomiintresserade när det visade sig att prognoserna om dess ljusstyrka slog fel – inspirerade Leary till att skriva texten Starseed.
Leary, som skrev texten när han avtjänade ett 20 Ã¥r lÃ¥ngt fängelsestraff i Folsom Prison, förberedde enligt Starseed ”a complete systematic philosophy: cosmology, politic, epistemology, ethic, aesthetic, ontology, and the most hopeful eschatology ever specified.”1 Efter det att han frisläppts vÃ¥ren 1976 började han agitera för SMI2LE: Space Migration, Intelligence Increase, Life Extension.
En komponent i Learys posthumanistiska projekt var att människan skulle kolonisera rymden, och den frenetiska läsningen av vetenskaplig litteratur Leary sysslade med under fängelsevistelsen gjorde att han kom i kontakt med Gerard O’Neills idéer om rymdkolonier. Princetonfysikern (som har en framträdande roll i högenergifysikens historia i och med att han uppfann lagringsringen) drev vid den här tiden ambitiösa utvecklingsarbeten som syftade till att undersöka möjligheterna att bygga rymdkolonier.
Mötet mellan Ivy Leagueprofessorn och den posthumanistiska drogliberalen figurerar på ett par sidor i W. Patrick McCray, The Visioneers: How a Group of Elite Scientists Pursued Space Colonies, Nanotechnologies, and a Limitless Future (Princeton University Press, 2013) som jag läser för tillfället. Kommen tre kapitel in i boken kan konstateras att det är en intressant historisk analys av ett skede i 1970-talets idéhistoria, där amerikansk motkultur och ultraliberal underground möter tekniktroende naturvetare och ingenjörer som vill möta upp mot den pessimism som Limits to Growth släppt loss.
McCrays uppmärksammas även av William Thomas i en recension i Technology and Culture
- W. Patrick McCray, The Visioneers: How a Group of Elite Scientists Pursued Space Colonies, Nanotechnologies, and a Limitless Future (Princeton University Press, 2013), 99 [↩]