Egentligen är jag ganska trött på rockumentärer; de är så förutsägbara, styrda av ett format som ligger fast. Någon journalist eller kulturkommentator säger något halvdjupt om hur viktigt det och det albumet var i förhållande till något slags tidsanda, en medmusikant som spelade på albumet i fråga uttalar sig om några av studiosessionerna, flimriga och gryniga konsertbilder ger atmosfär.
Having said that, så är ändå den här Bowiementären ganska välgjord. Inget nytt, tycker jag som läst David Buckleys Strange fascination, men sevärd. Men det finns luckor: var är Iggy Pop i filmen? Och Florian Schneider, Ralf Hütter och Karl Bartos?
Sen kan man ju alltid gå till källorna. Den här intervjun från 1978 är vacker: