Det finns en kroppslig dimension av astronomins historia, en parallell till kemins historia med alla kemister som smakat och luktat sig fram genom substanserna och laborationerna.
Precis som i fallet med kemisterna finns det en rik flora av berättelser om det förkroppsligade vetenskapliga arbetet. Det kan handla om umbäranden i den kalla vinternatten: amatörastronomin är en värld med historier om hur skickliga observatörer hållit på så länge vid teleskopet i sträng kyla att de mer eller mindre fryser fast med ögonen vid okularet eller något liknande.
Det är en historia med stundtals hotfulla inslag, stora teleskop kan vara farliga saker. Den stora refraktorn på Yerkesobservatoriet omges av ett höj- och sänkbart golv med 22 meters diameter, en vårdag 1897 kollapsade konstruktionen och golvet föll mot marken, lyckligtvis fanns ingen person i närheten. Sämre gick det för Otto Struve föll från hög höjd när han observerade på Mount Wilsonobservatoriet i mitten av 1950-talet och krossade kotor och revben, och riktigt illa gick det för den framstående galaxforskaren Marc Aaronson som omkom 1987 när han krossades av den 150 ton tunga kupolen på Mayallteleskopet på Kitt Peak.
Men det är även en historia om sinnen som behöver skärpas för att se sÃ¥ svaga och svÃ¥ra objekt som möjligt. Det kan handla om att ta till syrgastuber, som när Stephen James O’Meara blev den förste att visuellt se Halleys komet uppe pÃ¥ den höga bergstoppen Mauna Kea. Bland seriösa amatörastronomer varnas för koloxidens negativa inverkan pÃ¥ mörkerseendet – ett tips är att överväga att inte Ã¥ka bil till observationsplatsen, eftersom förhöjd koloxidhalt kan förekomma i en bilkupé – och omvänt framhävs den positiva effekten av att syresätta blodet med djupandning strax före observationen. Vitamin A pÃ¥verkar även mörkerseendet, varför amatörastronomen gärna bör fÃ¥ i sig dagsbehovet av 1 mg; däremot rekommenderar man i sÃ¥dana kretsar ”inte de kommersiella droger som pÃ¥stÃ¥s förbättra mörkerseendet. Deras enda effekt är en minimal vidgning av pupillen, och de är bÃ¥de ineffektiva och farliga.”1 Jag har aldrig stött pÃ¥ kommersiella droger i amatörastronomiska kretsar, men de kanske finns, vem vet?
Idag är den professionella astronomin på väg att mer och mer bli en skrivbordsverksamhet; teleskop fjärrstyrs via datorer, och den kroppsliga dimensionen av astronomernas kultur håller på att avta. Bland de amatörastronomer som jag forskar på nu finns emellertid mycket av den här kroppsliga dimensionen kvar, inte minst bland den visuellt arbetande subkulturen.
- Thommy Eriksson, ”Observationsteknik – del II”, Aurora nr 6 1988, 10-11, 10. [↩]
Pingback: Några länkar | Amatörastronomins historia