Lever vi svenska humanister i ett digitalt töcken?
Ibland tycks det så.
Vi ser oss nog, överlag, som något av ett välmående samhälle vad gäller det digitala. Vi var tidigt ute med internet i Sverige. Ett stormigt 90-tal då många svenskar började maila och surfa och våra investerare satsade på företag som Framtidsfabriken följdes av ett nollnolltal då nätet började dyka upp lite varstans: våra tonåringar skrev på Skunk och Lunarstorm, svenska entreprenörer gav världen Skype och Pirate bay. Idag gör vi väldigt mycket på nätet.
Men vad finns det för digitala verktyg för svenska humanister? Borde det inte finnas fler?
Jag tänker på det ibland när jag klickar runt på ställen som The Proceedings of the Old Bailey: fulltextsök på rättegångsprotokollen från 197 745 rättegångar hållna 1674-1913.
Det finns förstås undantag. Det kommer bra digitala verktyg för svenska humanister. Två exempel: Jag har provkört en testversion av SBL:s digitala utgåva och vad jag sett hittills kommer det att bli en väldigt användbar resurs, en bra satsning av Åsa Karlsson och hennes medarbetare! Och KVA sjösatte nyligen en digital utgåva av sina Handlingar för åren 1739-1854, svensk naturvetenskaps flaggskepp under frihetstiden och romantiken. En framsynt insats av Karl Grandin och hans kollegor på Centrum för vetenskapshistoria, med finansiering av Marianne och Markus Wallenbergs stiftelse.
Ibland funderar jag över varför inte fler datamängder digitaliserats än vad som är fallet idag och hur svenska humanistiska forskare skulle kunna interagera mer med biblioteks- och arkivvärlden redan på designstadiet när det gäller utvecklingen av nya digitala resurser.
Ibland funderar jag även över vad det är universitetsbiblioteken och arkiven väljer att digitalisera. De illuminerade medeltida manuskripten verkar det ju alltid finnas resurser till för att digitalisera. Men allt det där andra, det som inte är ”fina” produkter, vem digitaliserar det materialet och gör det tillgängligt för digitalhumanistisk forskning?
Kanske har vi en digitaliseringens motsvarighet till sorteringsmekanismerna som avgjorde vilka trycksaker som finns bevarade: billighetstryck som almanackorna gick ut i stora stora upplagor under 1600- och 1700-talen, men eftersom de var sladdriga och billiga sparades de inte alls i någon större utsträckning och är idag sällsynta (och eftersökta på antikvariat av sådana som mig). De en gång dyrbara böckerna har däremot förstås sparats: bondauktionernas bokbestånd är postillor, inte almanackor och annat efemärt.