Jag sitter och läser Lawrence Badashs bok om nuclear winter.1 En sak som Badash tar upp är disciplinfrÃ¥gan. Det är, skriver han, en i breda kretsar accepterad Ã¥sikt att spännande forskning ibland uppstÃ¥r när discipliner befruktar varandra och sÃ¥ ger han exempel som geofysik, biokemi, astrofysik och molekylärbiologi. Han pekar även pÃ¥ att den disciplinära matrisen för vetenskaperna verkar i motsatt riktning; forskare identifierar sig ofta med specialiserade subdiscipliner (här hade Badash kunnat göra en lite tyngre poäng genom att anknyta till exempelvis till Peter Galisons begrepp utbyteszoner och den subdisciplinära identiteten hos forskare) och det kan gÃ¥ ganska länge innan ”a serendipitous event or a person with unusual breadth of interest recognizes some connections, and a ’hybrid science’ develops.” (s 19f.)
Man kan fundera över vilka slags personer eller vilka slags ”serendipitous events” som kan vara aktuella i framväxten av olika mÃ¥ngvetenskapliga omrÃ¥den.
Det här perspektivet har jag även tittat lite pÃ¥ i mitt arbete med astrobiologins framväxt, som jag gör i ett projekt vid Pufendorfinstitutet. Astrobiologin, precis som nuclear winter, utgör en mÃ¥ngdisciplinär hybridvetenskap där det Ã¥tminstone periodvis funnits en spänning mellan inomdisciplinär traditionell kvalitetskontroll och spännande möjligheter som öppnats upp mellan disciplinerna. Ett ”serendipitous event” som spelade en viktig roll för den tidiga astrobiologin var, menar Strick i sin studie av den tidiga astrobiologin, bildandet av NASA och de resurser som tidigt tillfördes astrobiologin; detta öppnade upp ett slags frizon som kunde finansiera forskning som inte fick utrymme i de normala NSF-kanalerna.2
Jag kommer få tillfälle till att återkomma till frågan om mångvetenskapliga miljöer under hösten; jag deltar i ledarskapsprogrammet AKKA IV här vid Lunds universitet, och ämnet för det projektarbete jag arbetar med tillsammans med några kollegor är frågan om akademiskt ledarskap i mångvetenskapliga miljöer.